Natur i lösvikt

Hästkastanjer är för mig exotiska träd. När jag var liten var de något jag bara såg när vi åkte söderut, till mor- eller farföräldrarna. Ändå plockade jag kastanjer nästan varenda höst, assisterad och påhejad av mina äldre släktingar.

Jag lärde mig att man kan göra halsband av dem, eller gigantiska myror med tändstickor till ben och antenner. Jag upptäckte också att det bara är dumt att falla för frestelsen att plocka en hel plastkasse full med höstblöta kastanjer och sedan låta dem ligga någon vecka (urk).

Annars kan man helt enkelt njuta av att försiktigt frigöra en kastanj från sitt taggiga skal, värma den en aning i handen och känna den släta, blanka ytan mot huden.

Det längtade jag lite efter nu, så jag begav mig ut för att återuppleva barndomens höstkänslor. Efter ett tag tog dock mitt vuxna pyntsinne över, eller om det snarare var mitt djuriska samlarsinne, och jag övergick då till att plocka med mig lite av varje hem.

Just nu ligger allt i en glasburk, medan alla småkryp som följde med sprider sig i lägenheten. Själv funderar jag på om jag verkligen har lust att bygga en kastanjemyra eller om jag bara ska låta de insamlade skatterna ligga ett par dagar och sedan bära ut allt igen. Det tråkiga med kastanjer är ju dessvärre att de ganska snabbt torkar, skrumpnar ihop och mister sin magi.