Svart på tungan

En god vän (som på tal om ingenting skriver mycket bättre än jag, och vars personliga blogg jag med stor glädje skulle följa troget) frågade mig för ett tag sedan om vad folk tror att jag är/gör som jag inte är/gör.

När man tänker efter finns det väl alltid några sådana saker, åtminstone små. Fast jag tror inte att jag tänkte efter så länge, för mitt svar var nog rätt tråkigt och inte alls värdigt den tänkvärda frågan.

Senare har jag kommit på en sådan sak fast tvärtom, alltså något jag faktiskt gör men som folk inte tror att jag gör. I alla fall inte de som kände mig som bäst fram till för några år sedan och de som bara är ytligt bekanta med mig.

Jag svär.

Det är helt obegripligt hur mycket jag svär.

Till mitt försvar får jag dock lov att säga att jag får dåligt samvete efteråt precis varenda gång. Jag är nämligen uppväxt i ett hus där jag fick lära mig att det gick utmärkt att uttrycka alla möjliga tankar och sinnesrörelser utan att ta till svordomar. Inte heller under alla år i skolan yttrade jag så mycket som ett litet svärord. Killarna i min högstadieklass gjorde det till en sport att försöka få mig och ett par andra ickesvärande tjejer att dryga ut vår vokabulär med lite grövre ord. Men tji fick de.

Inte ens den där gången när vi skulle läsa upp dialoger ur en bok, och jag till råga på allt parades ihop med klassens sötaste och populäraste kille, lyckades det. Jag råkade nämligen ögna igenom texten i förväg och såg att den ena personen skulle svära i var och varannan replik, så då såg jag till att få den andra rollen. Jag till och med argumenterade för min sak. Eftersom jag ju aldrig brukade svära skulle jag inte kunna få det att låta naturligt när jag läste dialogen, även om jag teoretiskt sett skulle kunna tänka mig att ta den rollen (det handlade ju bara om citat ändå). Killen hade inget att sätta emot, så jag vann helt rättvist den argumentationen. Som en extra bonus blev han i och med detta tvungen att överösa mig med kärleksförklaringar.

Men vad hände sedan då? För nuförtiden svär jag alltså mest hela tiden.

Ja, det började väl någon gång efter att jag flyttat hemifrån. Jag blev ihop med en trevlig, skötsam och intelligent kille som egentligen inte alls svor ofta. Men tydligen sög jag åt mig som en svamp av allt han sa, och med tiden har jag kommit att bli mycket värre på att svära än vad han någonsin var. Faktum är att han har fått ett så vårdat och fint språk att jag nästan blir rädd de få gånger jag hör honom svära. Samtidigt går jag själv och öser svordomar över knäppa katter, störande grannar (utan att de hör det förstås) och trilskande heminredning. Så det kan gå.