Man vet vad man har och så vidare

Ska man vara noga så är det egentligen inte så att jag generellt sett är emot förändringar, utveckling och att prova på nya saker, utan det är väl snarare inom vissa områden. Som teknik. Eller nej, det är inte ens så enkelt som att jag är anti all ny teknik, bara en del av det området också. Men det måste vara viktiga områden, eftersom jag har gjort mig känd som nästintill framstegsfientlig. Och i själva verket handlar det bara om tramsiga principer och lite trotslust ...

I alla fall.

Det lustiga är att när jag tänker på det där "man vet vad man har men inte vad man får", så associerar jag nästan alltid till skolan, och det är i själva verket ett av de områden där jag inte brukar vara rädd för att gå vidare och lämna det gamla bakom mig!

En enda gång har jag tyckt att det har varit riktigt läskigt och sorgligt. Det var när jag skulle börja i fyran. Jag skulle få ny lärare och vara i ett nytt hus i andra änden av det enorma skolområdet, och dessutom skulle jag inte vara äldst längre.

Senare insåg jag att det ju är att vara yngst som är bäst av allt, men även bortsett från det så har jag kommit fram till att det nästan alltid är positivt att börja på något nytt. På senare år har jag visserligen haft mycket lättare än förr att bli rastlös och uttråkad, och då får man ju inte samma känsla av att ha så mycket att förlora. Mer än tryggheten att veta vad man har då.

På det stora hela är jag alltså ett fan av nytt. Bara på vissa områden är jag fortfarande så där tråkigt framstegsfientlig, tveksam och skeptisk. Men jag jobbar på det.