måndag, april 30, 2007

Naturfotodagboken 3

Naturfotodagboken 2

Naturfotodagboken 1

Klicka på bilden för större version.

fredag, april 27, 2007

Till dem det berör

Sambon, av mig för närvarande kallad fransmannen, kom hem med förkylning men utan bagage. Han hade under sin resa varit på fransk valvaka, ätit dyr mat och sett Bones dubbad till franska.

Inget märkvärdigt, med andra ord.

Själv har jag mest sprungit runt, runt i ett par dagar nu och knappt suttit vid datorn alls. Det är mycket ovanligt för min del, i alla fall när jag är hemma. Men jag mår bra ändå.

För övrigt är det ju varmt och så där, fast jag kan inte förmå mig till att byta ut långbyxorna mot något kortare riktigt än. Det blir väl tid till det också. Fast när jag såg att spirean redan blommar på vissa ställen kändes det konstigt. Jag förknippar fortfarande spirea med skolavslutning, trots att den väl också i Falun brukar ha hunnit blomma över vid det laget. Det är nog snarare syrener man brukar se vid skolavslutningar. Ja, det beror ju på var man är förstås.

Hur som helst är det ingen tvekan om att det går undan i år. Jag har lust att gå ut med kameran en sväng, men idag känner jag mig faktiskt en aning allergisk, så det får vänta någon dag. Men det gäller att skynda sig, för rätt vad det är har man missat en massa av det fina. Jag ska inte missa häggens blomning i år, det har jag lovat mig själv. Jag ska stå under en hägg en kvart varje dag och bara andas genom näsan. Eller något ditåt.

GräsFörresten, när ska man egentligen börja klippa gräset? Vårt börjar bli väldigt långt och ser himla smaskigt ut (ur en kanins synvinkel). Jag råkade visst sluta klippa det lite väl tidigt i höstas, fast jag kunde ju inte veta att det skulle fortsätta växa ända in i januari. Hittills i år har jag bara sett nyklippt gräs på ett ställe, men det borde väl vara okej att sätta igång med klippandet snart?

lördag, april 21, 2007

Dumpad docka sjunger på sista versen

Om det är någon gång jag verkligen borde behöva blogga varje dag så är det väl nu när jag inte har någon hemma att prata med (Nelly är förresten försvunnen igen). Och så är det väl bra om det märks att jag lever.

Fast jag har inte precis något att skriva om.

Ehum.

Det skulle vara att jag var ute med soporna då. Eller snarare det lilla lustiga som hände när jag gick ut med soporna.

Jag klev in i soprummet, där ett antal stora sopkärl står uppradade efter väggarna. Som väntat började det bli rätt fullt i dem, så här halvvägs in på helgen. Plötsligt började det spela någonstans nere bland soporna.

Barbie girl.

"Life in plastic, it's fantastic."

Där bland alla plastpåsar var just de orden onekligen lite skojiga.

Att folk inte orkar källsortera sitt elektronikskrot är förstås mindre lustigt, så jag föredrar att intala mig att det var ett skämt. Dolda kameran kanske. Bäst att ni håller utkik efter mig på tv framöver.

torsdag, april 19, 2007

Åldersfråga

När börjar man förresten räknas till "folk i 30-årsåldern"?

Jag måste vänta minst ett år till, va?

27

Jag tänker mig att 27 år är en bra ålder.

Det har jag kommit fram till efter att ha tänkt på saken i ett par dagar. Nästan alla intressanta människor jag vet har ju någon gång varit just 27, och de övriga kommer troligen någon gång att bli det. Min slutsats är därför att 27 år måste vara en bra ålder.

Man kan alltid prata med bloggen

Jag för en livlig diskussion med mig själv just nu. Det är resultatet av att jag får bestämma alldeles själv hur jag ska lägga upp kvällens program. Visserligen brukar det rätt ofta bli som jag föreslår även i vanliga fall, och visserligen är jag ensam hemma hela vardagarna, men att vara ensam hemma på kvällen känns ändå speciellt. Som föräldrafritt liksom.

Ja, så nu vill jag ju förstås göra det bästa möjliga av tiden.

- Åh, tänk! Du kan ju se på film, filmer, flera stycken, hur många du vill, och hoppa fram och tillbaka mellan scenerna hur mycket som helst utan att nån får veta hur larvig du är. Och du kan se konstiga program på tv, eller se om veckans Bones-avsnitt en tredje gång ... Det finns oändliga möjligheter!
- Ja, eller så kan jag läsa. Boken jag håller på med börjar ju bli rätt spännande nu.
- Men då kanske du blir rädd sedan när du ska gå och lägga dig.
- Äsch! Inte då. Fast jag kan i och för sig spela lite tv-spel i stället.
- Ja, eller varför inte göra nåt vettigt? Du vet ju att det är på kvällarna du jobbar som bäst.
- Hm ...
- Och nu finns det inget som kan distrahera dig heller.
- Gör det inte?!
- Okej, det finns ingen som kan distrahera dig då.
- Förvisso ...
- Och du kan hålla på hur länge du vill, eftersom du kan ta sovmorgon i morgon sedan.
- Ja! Jag kanske kan hinna allt jag vill göra under kvällen och sedan sova på förmiddagen!
- Fast ...
- Vadå?
- Då kommer du bara att älta hur sent du kommer igång i morgon istället.
- Mmm, jag vet.
- Så vad ska du göra då?
- Öööh ... Nu vet jag! Jag bloggar!
- Jaha, och vad ska det vara bra för?
- Det är roligt?
- Ja, jo, det förstås. Och så kan du kanske passa på att tala om för folk att du är ensam hemma ett tag.
- Men blir de inte oroliga och håller på och berättar för släktingar som ringer och kollar mig hela tiden då?
- Äh. Förresten var det ju du själv som höll på och bekymrade dig över att du inte skulle ha nån i närheten att be om hjälp i en eventuell krissituation.
- Ja, men det kommer såklart inte att hända nåt. Det brukar det inte göra.
- Fast det skadar väl inte att berätta det i alla fall?
- Nej, okej då. Men visst är det lite häftigt? Så här länge har jag inte varit ensam på ... tja, typ åtta år kanske.
- Supercoolt. Verkligen.
- Ja, så vad ska jag göra resten av kvällen då?
- Bestämde vi inte att du skulle jobba?
- Nej, nu ska jag kolla upp om flyget till Genève kommer fram som det ska. Inte för att det säger nåt om ifall sambon var med på det, men ändå. Och när jag ändå sitter vid datorn ...
- Jaja, jag vet. Blogga.

Kanske hinner jag ändå något mer sedan. Sambon beräknas nämligen inte komma hem förrän nästa vecka. Anledningen är en ny, och mycket hastigt påkommen, jobbresa till Grenoble.

Basattnivet.

tisdag, april 17, 2007

My way

Det är bäst att jag exemplifierar hur man kan fira sin födelsedag på ett eget roligt sätt.

Man kan ha på sig skojiga strumpor med nyckelpigor på.

Man kan ha en fjäril som kittlar en lite lätt vid halsgropen.

Man kan sätta blommor i håret.

Barnsligt festfinMan kan göra en hemlig utflykt på egen hand.

Man kan avnjuta en bra film som man har fått i present.

Man kan gå ut och så en påse blomfrön.

Man kan lägga upp en bild på Hugh Dancy på sin blogg. Eller nej förresten, det blir nog lite larvigt. I stället kan man surfa runt en stund och titta på bilder på andra ställen.

Kundtjänst

Jag leker kundtjänst här idag. Det ringer nämligen en massa folk och ställer frågor. Mest undrar de (mina svar inom parentes):

  1. "Vad har du för väder?" (Fiiint!)
  2. "Har du blivit nå' firad då?" alt. "Har du fått nånting kul?" (Ja.)
  3. "Ska ni ut och äta ikväll?" (Haha, nej!)
Hade det här nu varit en riktig kundtjänst skulle nog folk bara ha blivit glada över att kunna hitta svaren på sina frågor här på nätet, men det enda som händer nu är väl att de som börjar med att spana in bloggen inte har något kvar att säga när de sedan ringer. Hoppsan!

It's my party and I skip it if I want to ...

Det finns människor som har svårt att föreställa sig att inte alla tänker och tycker exakt som de själva gör. Det brukar ofta vara samma människor som säger åt sådana som mig att skaffa ett liv. Okej, det kan jag väl göra, men i så fall vill jag skaffa mig ett eget liv, inte bara kopiera deras.

För tänk om man nu till exempel fyller år. Och tänk om man då:

  • har ballongfobi,
  • aldrig har varit särskilt förtjust i tårta,
  • inte har lust att gå ut och supa eller på annat sätt "festa",
  • har telefonskräck,
  • håller på att skämmas ihjäl när folk sjunger för en,
  • mest blir allergisk av blommor inomhus,
  • inte har något större behov av presenter
  • och faktiskt tycker att det kan vara helt underbart att få fira sin födelsedag alldeles för sig själv, och kanske lite med sin blogg.
Måste man bli betraktad som helt dum i huvudet för det? Kan inte folk i stället inse att man gör det lättare för dem genom att inte förvänta sig någon mer uppvaktning än ett enkelt "grattis"?

Jo, en del kan. Tack ska ni ha! Jag är fullkomligt nöjd med att ha det så här.

Har man tur eller?

Det är Bones på min födelsedag!

Lycka.

Nu!

Ugglan säger hulihu.
Jag, jag fyller tjugosju.

fredag, april 13, 2007

Schlagerdags igen!

Ikväll sänds första delen av Inför Eurovision Song Contest 2007 på SVT (läs mer, titta och lyssna här). Det ska jag så klart se. Jag gillar sådana program nästan lika mycket som själva tävlingen. Jag har redan lyssnat lite på en del av låtarna, men eftersom det är så ofantligt många länder som deltar nuförtiden orkar jag inte riktigt gå igenom alla själv. Det blir lätt att jag hoppar över de länder som inte brukar imponera på mig, och då missar jag ju alltid något. Därför vill jag se en ordentlig genomgång på tv. Och "det nordiska rådets" åsikter är förstås också roliga att höra.

Fast själva programmet brukar få mig att skämmas en del. Det är snarare regel än undantag att jag har invändningar mot valet av programledare och svensk representant i panelen, men jag orkar inte gnälla över det nu. I stället noterar jag att Eirikur Hauksson representerar Island i både införprogrammen och själva tävlingen i år. Det ska bli intressant att se hur det kommer att bli. Inte för att det brukar vara så mycket annat än uppmuntrande ord mellan grannländerna annars heller, men kommer någon att våga säga någonting negativt alls om det isländska bidraget ikväll? Jag skulle kunna se programmet bara för att få svar på den frågan.

Annars kan man ju alltid slösa bort en stund vid datorn. Till exempel här:

torsdag, april 12, 2007

Jobbar på att komma i vårstämning

VittVitt.

BlåttBlått.

Björk- och vitsippshageLjusgrönt. Och där fick vi med ett träd också! (Så här på bild är björkar riktigt vackra året om, och orsakar bara inbillad klåda.)

tisdag, april 10, 2007

Tvåorna och sjuorna

Här vankas ytterligare tillbakablickar på mitt liv, eftersom Lady Stalker här utmanar mig att berätta något om mig från de årtal som slutar på två och sju. Det ska väl vara snabbt avklarat, med tanke på hur ung jag är (kanske är det för ovanlighetens skull en fördel?), men det är i alla fall en utmärkt utmaning tycker jag som snart fyller 27.

1982 gjorde jag väl egentligen inget särskilt. Jag lekte för allt vad jag var värd, och turnerade med mina föräldrar till alla släktingar och andra som tyckte att jag var såå söt.

1987 började jag skolan och skrev en massa så kallade händelseböcker. Min allra första handlade om en dagsresa som jag och mina föräldrar hade gjort till Stockholm under sommaren. Det starkaste minnet från den dagen var att när vi åt lunch på Skansen fick jag jordgubbsgrädde till pannkakorna. Inte nog med att det var så lyxigt att man fick grädde till pannkakor alltså, utan den var till och med redan färdigblandad med sylt! Sådana saker gör onekligen intryck ...

1992 läste jag tvillingböcker och KP, hade massor med små plastnappar i halsband eftersom det var årets fluga, lekte med olika kompisar och våra husdjur nästan varenda dag, spelade piano, praoade på ett tryckeri och skrev i min dagbok att textilslöjd var det roligaste skolämnet. På sommarlovet var jag med familjen på Korfu och imponerades av nästan allting från att det lyste i poolen på kvällarna till min egen förmåga att förstå engelska.

1997 gick jag i gymnasiet och gillade att läsa både teknologi, företagsekonomi och spanska. Jag hade fyra nära vänner som jag träffade nästan dagligen. Vi hade mysiga fester och temakvällar med vårt gäng i stort sett varenda helg.

2002 bodde jag i en studentlägenhet med min före detta korridorsgranne som sambo. Efter två och ett halvt års kämpande insåg jag till slut att jag nog inte skulle bli civilingenjör i alla fall, hoppade tvärt av den utbildningen och började läsa litteraturvetenskap. Plötsligt gick studierna strålande. Jag bestämde mig för att i fortsättningen följa hjärtats argument i stället för hjärnans. På hösten fortsatte jag på den vägen då jag började läsa svenska.

2007 bor jag i en människolägenhet (till skillnad från studentdito alltså) med egen uteplats, tillsammans med samma sambo och även en katt och mängder av silverfiskar. Jag har fortfarande inte "blivit något", men får ständigt nya idéer som jag talar ganska tyst om.

(För en gnutta information också om övriga år kan man kolla här.)

Jag har som vanligt ingen att utmana, men den som är sugen på att ta sig an uppgiften är förstås fri att göra det.

Ben och nördskämt

Idag är det äntligen tisdagen den tionde april! Jippi! Som jag har längtat, ända sedan före jul faktiskt. Fast då visste jag inte hur länge jag skulle bli tvungen att vänta. Vissa tv-kanaler är nämligen förfärligt dåliga på att tala om sådant. "Återkommer i vår" är det närmaste svar man brukar få, antagligen för att de inte ens själva är säkra på om de tänker fortsätta att visa serien som de just avbrutit mitt i säsong två.

Men idag är äntligen Bones tillbaka!

Det här är nu inte ett försök att få någon annan att börja titta på min favoritserie, så jag tänker inte förklara vad det handlar om och sådant där. Jag menar, välgenomtänkta tv-serier om smarta, snygga människor i ungefär trettioårsåldern som löser mordfall i expressfart finns det ju gott om. Säkert finns det många sådana serier som objektivt sett är mycket "bättre", och som jag också skulle kunna fastna för, men jag har förbjudit mig själv att börja titta på nya tv-serier utom i vissa specialfall då jag kan ge mig själv extra särskilda skäl för det.

Egentligen skulle jag inte börja titta på Bones heller, bara se vad det var och sedan titta på det de veckor jag ansåg att jag hade tid över. Men det dröjde inte länge innan jag var så fast man kan bli. Det var antagligen de nördiga referenserna och skämten som var avgörande. Och kanske att det i vissa avseenden påminner om Arkiv X.

Bara en gång tidigare har en tv-serie varit i närheten av att få samma betydelse för mig, och det var Ally McBeal. Den gick på måndagar när jag gick på gymnasiet, och varje måndagsmorgon log mina kompisar Magnus och Lena roat åt mig när jag kom skuttande genom korridorerna med ett fånigt flin och hojtade "hurra, det är måndag!". Ally McBeal var en fantastiskt bra serie, som även andra insåg storheten med, men jag hade ändå ingen att dela den där underbara melankoliska känslan som ofta dök upp i slutet av avsnitten med förrän jag flyttade till studentkorridoren och träffade Astrid. Hon hade bara sett serien dubbad till tyska tidigare (eftersom hon kom från Österrike), men hade precis samma inställning till den som jag. Så under veckans heliga timme var det i fortsättningen våra regler som gällde i det gemensamma köket. Sådana som vår korridorsgranne, han som numera är min sambo, som var vana att titta på Cityakuten vid den tiden, fick helt enkelt finna sig i att byta favoritserie.

Ally McBeal går förresten i repris på TV4+ nu, men för mig är det numera Bones som gäller. Under det långa och mycket plågsamma juluppehållet har jag i alla fall kunnat trösta mig med den första säsongen på dvd. Bara en sådan sak, att jag nu har en tv-serie på dvd, det hade jag för ett halvår sedan knappast kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle komma att ha.

Nu försöker jag lära mig att bli ett riktigt hängivet fan. Jag har börjat med att se om avsnitt gång på gång (jag tröttnar faktiskt inte alls på det) utan text för att lära mig repliker utantill. Jag har givetvis en bild från Bones som skrivbordsbild på min dator (som för övrigt ser ut exakt som huvudpersonen Bones bärbara dator i serien, fast jag hade ju min dator innan serien började sändas, så det kanske inte påverkar mitt rykte som extremt Bones-fan ...). Jag har förstås också hunnit skaffa mig ett par böcker av Kathy Reichs, rättsantropologen vars liv tv-serien bygger på. Fast om jag hade varit riktigt nördig skulle jag förstås redan ha läst dem också ... Nåja.

Jag ville bara tala om det här så att ni förstår varför jag blir okontaktbar och ler saligt varje gång jag hör ord som "bones", "temperance", "booth", "dirt", "skull" och "subdural hematoma". I längden är det ju så tråkigt att hålla sina kärlekar hemliga.

måndag, april 09, 2007

Lära för livet

Det är lustigt vad man lär sig i skolan. Eller egentligen kanske snarare vad som fastnar. Jag kom att tänka på en sådan sak häromkvällen när jag påbörjade en av de fina, tjocka, inbundna böckerna från bokrean.

Jag kan tänka mig att det här minnet är från någon gång när jag gick på mellanstadiet, precis i början av 90-talet. På den tiden fick vi fortfarande rätt ofta nya, fina böcker till undervisningen i skolan. Vi fick också behålla en del böcker. Till exempel har jag både en bra världsatlas och en uppslagsbok kvar som praktiska minnen från min skoltid.

Vem det var som sa det där som fastnade så väl minns jag inte, men kanske var det en vikarie. Av någon anledning har jag alltid fäst lite extra uppmärksamhet vid vad de har sagt. Den här sa något i stil med:

- När ni får en ny bok ska ni alltid börja med att göra så här ...

Och så demonstrerade han hur vi skulle slå upp boken någonstans mitt i, försiktigt bända isär de två halvorna, och därefter mjuka upp hela bokryggen genom att fortsätta dela på mitten igen och igen och igen ... (Det är nu alltså inte meningen att man ska behöva fatta något av min beskrivning, och förresten är väl det här självklart för alla om det är något som tas upp redan i grundskolan?)

Sedan dess gör jag nästan alltid precis så innan jag börjar läsa en ny bok. Jag vill ju vara snäll mot mina böcker. Okej, ibland slarvar jag, men då händer det faktiskt att boken blir sur och hämnas genom att bli trög, svårbläddrad och kanske till med sprucken och ful.

Så där lärde jag mig alltså något verkligt nyttigt i skolan. Vilka kunskaper för livet fick ni med er från er skoltid?

torsdag, april 05, 2007

Helg-tv

Sambon kom hem vid tvåtiden bara för att meddela att han skulle åka ner på stan och hämta en låne-tv. För en stund sedan kom han så mycket riktigt inkånkande på en halvstor, halvdammig och rätt platt tv.

Glasögon visste jag att man får låna hem och prova om man har svårt att bestämma sig hos optikern. Men då brukar det väl vara säkert att man kommer att köpa åtminstone ett par. Jag har dock aldrig hört talas om att man kan få låna hem och testa en tv. Det låter ju för bra för att vara sant. Jag har frågat sambon flera gånger för att försäkra mig om att han inte av misstag kan ha skrivit på något avtal av något slag, men han säger att han inte ens var tvungen att visa legitimation. Han bara uppgav sitt namn och hämtade en tv.

Spelar de på människors höga moral och dåliga samvete här? I alla fall jag känner det lite som att man utnyttjar den stackars tv-handlaren om man lånar en tv och sedan kommer fram till att man inte vill köpa någon (av honom). Så det här kanske är ett jättesmart trick? Eller handlar det snarare om dåligt affärssinne? Kan det vara som sambon säger att tv-handlaren bara är snäll?

Skärtorsdag

Skärtorsdagen känns nästan mer som "min" dag än vad min födelsedag gör. Jag gillar den trots att det är dagen då de små påskkärringarna med läppstift på kinderna driver omkring och gör världen osäker (i alla fall uppe i Dalarna, för här i Östergötland är det väl påskafton som gäller?). Vet inte om det har något att göra med att jag är född på en torsdag eller vad det är. Det var i alla fall inte alls det jag hade tänkt skriva nu.

Nelly har inte synts till idag. Jag föreslog på skoj att hon har blivit häxkatt och är på väg till Blåkulla. Fast är det inte först den kommande natten som avresan ska ske? Sambon trodde att hon kanske behövde packa eller förbereda sig på annat vis.

Eller så börjar påskfirandet, liksom så mycket annat, lite tidigare för varje år?

Vi var och handlade igår kväll, fast vi annars alltid veckohandlar på torsdagar. Jag tänkte att det kanske skulle vara något mindre fullproppat med folk i affären då än idag. Men vid den största och mest populära stormarknaden (som även vi har valt allt oftare på sista tiden, eftersom den egentliga favoriten har börjat få allt sämre utbud av varor) var det så mycket folk att det var slut på kundvagnar! Något sådant har jag aldrig varit med om tidigare, inte ens dagen före nyårsafton. Sambon tyckte att vi kunde vänta på en vagn, men jag övertalade honom att åka till det andra stället. Där var det lugnt och skönt, gott om plats vid mejeriavdelningen och ingen kö i kassan. Och allt vi skulle ha fanns för en gångs skull. Så jag vet inte, kanske var det ändå inte extremt mycket folk som påskhandlade igår, utan bara extremt trängselsugna människor.

När allt kommer omkring är det nog en rätt vanlig skärtorsdag ändå. Och en rätt vanlig torsdag också för den delen. Själv ska jag nu gå och sortera tvätt att sedan släpa ut till tvättstugan.

tisdag, april 03, 2007

Jag dricker av kranvattnet och tågen stör mig inte nämnvärt

När jag tog in posten och upptäckte ett stort, tjockt brev med avsändaren SCB började jag genast småstudsa lite på stället. Och då hade jag inte ens kollat att det var adresserat till mig. Men det var det som tur var. Hade de skickat en enkät till sambon skulle de inte ha haft någon större framgång med att få in några svar.

Själv älskar jag enkäter av de flesta slag, och kanske lite extra sådana där jag får svarsalternativ och rutor att rita prydliga kryss i. Och ännu mer entusiastisk blir jag om jag känner att jag får uttrycka tämligen oviktiga vardagsåsikter.

Men oj, det här berättade jag ju om redan här! Det kom ni förstås ihåg? (Jag föreställer mig nu att ni sitter där och nickar mot era skärmar.) Nåväl, då behöver jag inte tjata mer om det.

I alla fall, den här enkäten skulle enligt titeln handla om "miljöhälsa", vilket jag inte var riktigt säker på vad det innebar, men det visade sig i alla fall handla väldigt mycket om ... tja, öron-näsa-hals kan vi väl säga. Typ hur mycket jag hostar och andas in olika otrevligheter, vad jag är allergisk mot, hur mycket grannarna väsnas och om jag sover med öppet fönster. En del frågor om telefoni var det visst också, så jag fick en chans att vädra min oro över kommande hälsoproblem orsakade av diverse strålning.

En hel lunch satt jag och fyllde häftet med mina svar, och kände mig vansinnigt nöjd efteråt. Sedan kom jag på hur otroligt lite jag själv egentligen skulle få ut av mitt deltagande i denna undersökning. Trots att jag verkligen är intresserad av att läsa olika slags statistik slog det mig plötsligt att det här enbart kommer att resultera i en heltråkig rapport. Inget mer. Resultaten ska förresten inte publiceras förrän 2009, så om jag överhuvudtaget hör talas om dem (för jag kommer förstås inte att leta reda på dem själv) kommer jag knappast att komma ihåg att det var just den undersökningen jag deltog i.

Inte får man något för besväret heller. Man tycker ju att man kunde få lite allerginässprej eller något i alla fall. Annars kan fler enkäter att kryssa i rutor på också duga. Skicka till mig bara! Jag svarar i mån av tid och kompetens. Bara ni inte ringer, för då svarar jag inte alls.

måndag, april 02, 2007

Smittad

Först hade mamma någon mystisk feber. Jag pratade med henne i telefon och nästa dag hade även jag mystisk feber.

Mamma har onda knän som stör henne på nätterna. Nu har också jag fått ont i knäna. Först var det det vänstra, i samband med den där febersjukdomen. Sedan, medan jag var uppe i Falun, började det högra värka. Och mest på kvällar, nätter och morgnar förstås.

Dessutom verkar jag ju ha blivit smittad av mammas ointresse för att sitta vid datorn, eftersom jag inte har haft lust att blogga på en vecka. Det tycker jag absolut man kan se lite som en sjukdom.

Idag upptäckte jag att jag har en skum knöl på ena benet. Och jodå, den sitter på exakt samma ställe som den knöl mamma visade upp på sitt ben när jag var där.

Vad är det här?!

Kunde jag inte åtminstone ha fått lite grönare fingrar också? Nejdå, när jag kom hem och såg våra dammiga och torra gamla krukväxter fick jag visserligen lust att göra något åt saken, men den bästa lösningen jag ser är nog att slänga ut hela rasket och aldrig skaffa några nya växter.

Mammas blommorEtt exempel på hur växtligheten ser ut där min mamma har varit i farten. (Så ser det alltså inte ut hos mig.)