söndag, oktober 29, 2006

Jag gör som ni gör (och ibland som ni säger)

Vid ett tillfälle när jag var hemma hos mina föräldrar hjälpte jag mamma att vika tvätt. Hon kommenterade då att jag rullade strumporna precis likadant som hon gjorde. Men det var ju egentligen inte alls konstigt, med tanke på att det främst är av henne jag har lärt mig sådana saker.

Det mesta jag gör har jag gjort på samma sätt sedan jag lärde mig att göra det alls. Visst händer det att jag utvecklar nya strategier, men det är ovanligt. Det enda jag för tillfället kan komma på att jag har ändrat på sedan jag flyttade hemifrån är hur jag bäddar sängen.

Även inredningen i mitt hem påminner starkt om den jag har sett hemma och hos släktingar under min uppväxt. Inte heller det är väl speciellt märkligt, och jag borde kanske inte ens behöva skriva om det, men konstigt nog har jag inte tänkt på det tidigare. Inte förrän jag nyligen kom på idén med dekorationsträdet i sovrumsfönstret. Att ställa det där medförde nämligen att det inte fick plats några krukväxter, åtminstone inte utan att det såg konstigt ut.

Så jag ringde mamma och undrade om man riskerar syrebrist under natten om man inte har gröna växter i sovrummet. Hon kontrade med en motfråga:

- Hur många tror du det är som har krukväxter i varje rum?
- Tja ... Alla?

Visst, även jag har sovit på hotell och överlevt utan krukväxter i rummet. Jag har varit hemma hos folk som inte har haft en endaste växt i huset, men jag har bara aldrig tänkt på det. Möjligen har jag föreställt mig att växtlösa människor har bättre ventilation än jag, eller till och med att de har andra biologiska förutsättningar.

Nu vet jag att man överlever utan växter i sovrummet. I mitt fall var de som fanns dessutom så klena och dammiga att skillnaden i syrehalt och luftfuktighet troligen är försumbar. Men jag har i alla fall insett att hur ens föräldrar gör saker inte nödvändigtvis behöver vara den enda möjliga lösningen.

KrukväxterGröna växter i annat rum. Och lite blått.

Fast det finns en idé jag inte kan släppa. Det är idén om det röda köket. Som mammas och pappas kök, ja. När jag inredde vårt nuvarande kök var det fullständigt självklart att textilierna skulle vara röda och rödvita, trots att tapeterna faktiskt har svagt blå ränder. Men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag någonsin skulle kunna ha blått som dominerande färg i mitt kök.

Röd köksmattaTypisk köksmatta ju.

Alltså, egentligen är det inte så att mitt kök måste vara just rött. Jag kan tänka mig lite alla möjliga färger, praktiskt taget alla utom blått. Blått tycker jag däremot passar utmärkt i övriga rum, och det har vi också lite varstans. Mest förknippar jag nog ändå blått med badrum, vilket gör det hela extra förvirrande, för när såg jag senast ett blått badrum?

Härmigt

Varför sitter (nästan?) alltid gästerna i TV:s pratshower till vänster i bild?

lördag, oktober 28, 2006

Tillbaka till det normala

Inte nog med att det är skidåkning på TV. Den gångna natten kom också höstens första frost hit och ikväll ställer vi om klockorna, så då är väl sommaren definitivt slut. Om det nu rådde någon tvekan om det.

På senare år har det blivit så lätt att komma ihåg om det är framåt eller bakåt man ska ställa om klockan vid övergångarna mellan normaltid och sommartid. Är det bara för att jag har blivit äldre och förstår och minns mer, eller hade folk verkligen inte kommit på några smarta minnesknep på 1900-talet? Eller beror det på internet och den ökade informationsspridningen? Kanske det, ja.

Och nu ältar jag lite till:

På våren ställer man fram trädgårdmöblerna (eller andra valfria sommarprylar) och på hösten ställer man tillbaka dem.

Eller, som de säger i utlandet:

Spring forward, fall back!

Så där ja, nu ska jag nog klara att göra rätt även denna gång. Och naturligtvis ställer jag tillbaka klockorna innan jag går och lägger mig ikväll, så att jag direkt när jag vaknar imorgon kan vara nöjd med hur tidigt jag kommer upp.

Soffsportandet går vidare

Snooker är en av de bästa TV-sporter som finns. När man har tittat en stund kan man reglerna, och sedan kan man sitta och känna sig lite som en expert (vilket jag också har gjort i flera år nu, trots att det närmaste jag har kommit sporten i praktiken är skoltidens laborationer i röelsemängdens bevarande ...) . Men det som framför allt gör den till en sådan bra TV-sport är att man kan titta på den på flera olika sätt.

Man kan titta koncentrerat hela tiden, studera spelet och lära sig mer, imponeras och njuta av prestationer som är så fantastiska att stämningen nästan bli magisk. Är man lagom intresserad går det att se det som ren underhållning, och även repriser, där man vet hur matchen kommer att sluta, kan vara givande. Snooker är också en ypperlig sport att titta på när man inte vill eller orkar göra något annat än att dega i soffan ett par timmar.

Speciellt på Eurosport, med Kim Hartman som kommentator. Han är perfekt, oavsett vilket av sätten man tittar på. Under de flera timmar långa sändningarna hinner han förklara detaljer i reglerna för alla som frågar, men också berätta om spelarna, resultat i tidigare tävlingar, lite lättsamt skvaller och uttrycka sina egna åsikter om det ena och det andra.

Men eftersom det är så gott om tid hinner han också vara tyst långa stunder. Han kommenterar liksom inte i onödan, och som jag redan nämnt lär man sig snart att göra sina egna bedömningar. Om man bara slötittar händer det i och för sig att man sitter och nickar till när det blir som stillsammast, för att en stund senare vakna med ett ryck av ett plötsligt utrop från Hartman. Då har man kanske visserligen missat något tjusigt, men det är å andra sidan superenkelt att komma in i spelet igen. Ställningen syns i bild i stort sett hela tiden.

En perfekt TV-sport med andra ord.

Men idag börjar vintern på TV och jag har möjlighet att se både skidåkning och bandy. Klockan 15 kan jag välja på att gå ut och röra på mig i höstsolen eller att sitta inne och titta på skidsprint.

Svårt val alltså.

torsdag, oktober 26, 2006

Stormbyxor på!

Det sägs att det ska bli storm ikväll. Ja, det har ju varnats i flera dagar nu, och det är väl bra att ta det säkra före det osäkra och ge folk en möjlighet att planera och förbereda sig och så där.

Här har vi fyllt skafferiet, laddat batterierna i alla bärbara spelkonsoller och byggt en koja under soffbordet (framför den inbillade öppna spisen). Men nu såg jag i tidningen att det här i vår del av landet skulle räcka med paraply och vindtät jacka om man ville gå ut idag och imorgon, så vi får väl se. Jag tycker annars att det verkar vara så att så fort det blir lite blåsigt ute på havet så blir det som ett korsdrag rakt genom landet.

Fast det ska i alla fall bli intressant att se om det ändå rapporteras om blandat kaos och folk som gjort korkade saker sedan, eller om det kanske till och med blir en lindrigare höststorm än väntat.

Hur som helst börjar det väl bli dags att samla ihop trädgårdsmöblerna inför vintern nu. Frågan är bara var katten ska söka skydd när hon väntar på att bli insläppt om morgnarna. För hon tar garanterat inte någon hänsyn till väderprognoser och varningar när hon bestämmer sig för att gå ut.

onsdag, oktober 25, 2006

Undrar om han skulle ha lämnat pistolen i vapenhuset

I en film eller något jag såg på TV för ett tag sedan gick två amerikanska (och förstås engelsktalande) killar på en kyrkogård. En av dem råkade använda ett ord som kanske var shit, kanske ett annat ord i den stilen, och den andre reagerade omedelbart. Man får ju inte svära på kyrkogården, menade han.

Det tyckte jag var rätt roligt. Av minst tre anledningar.

Är det bara jag som är extremt lättroad, eller?

Mesta möjliga motstånd

Varför fastnar oftast dragkedjor i "fel" ände när de går sönder?

lördag, oktober 21, 2006

Saker som gärna fick vara i verkligheten som på film

  • När man reser bort klarar man sig med en mindre väska av handbagagestorlek, och man kan ändå få med sig minst fyra, fem kompletta ombyten.
  • Om man exempelvis råkar ut för en bilolycka eller blir bankad i huvudet av en elaking så att man tuppar av får man aldrig hjärnskakning, utan när man vaknar igen räcker det att vicka lite på huvudet ett par gånger och sedan kan man återgå till att jaga skurkar eller vad man nu höll på med.
  • Man behöver aldrig ta sig igenom ett helt nyhetsprogram i väntan på just det där som rör en själv, eftersom det inslaget alltid börjar precis när man slår på TV:n eller radion. När det är slut kan man stänga av igen.
  • Alla motståndare är jättedåliga på att hitta på säkra lösenord, så när man måste komma åt livsviktig information som de har på sina datorer behöver man bara känna till deras enda stora intresse eller vad deras barn heter.
  • I vissa krissituationer kan dygnet bestå av betydligt mer än 24 timmar, i alla fall känns det så med tanke på hur mycket man hinner göra. Dessutom är de sista 10 sekunderna innan bomben sprängs extra långa så att man ska hinna desarmera den innan tiden är ute.
  • Det snöar på julafton (eller juldagen, om det är den man firar).

fredag, oktober 20, 2006

En definitionsfråga

Det är konstigt att så mycket påstås hända "mitt i natten". Själv har jag inte ens blivit klar över när det är.

Två dagar i sammandrag

På dagen var allt finemang.
På kvällen bröt jag ihop.
På natten var det lugnt ett tag.
På morgonen blev allt värre än förut.
På förmiddagen krisade jag.
På lunchen tog jag mig samman.
På eftermiddagen tillsatte jag en utredning.
På kvällen såg jag på TV.

tisdag, oktober 17, 2006

Frestande, verkligen

Jag har försökt låta bli, men jag måste bara kommentera den där nya TV-reklamen för en viss mobiloperatör. Den där de lockar med att man får en telefon - "i pink".

Va?!

Även om det nu är rosa de menar så undrar jag hur många kunder de fångar med det erbjudandet. Fast det är klart, med lite grupptryck går det mesta att ordna.

Personligen skulle jag hellre ha en kissfärgad telefon, bara det nu inte var riktigt kiss då.

söndag, oktober 15, 2006

Natur i lösvikt

HöstpyntHästkastanjer är för mig exotiska träd. När jag var liten var de något jag bara såg när vi åkte söderut, till mor- eller farföräldrarna. Ändå plockade jag kastanjer nästan varenda höst, assisterad och påhejad av mina äldre släktingar.

Jag lärde mig att man kan göra halsband av dem, eller gigantiska myror med tändstickor till ben och antenner. Jag upptäckte också att det bara är dumt att falla för frestelsen att plocka en hel plastkasse full med höstblöta kastanjer och sedan låta dem ligga någon vecka (urk).

Annars kan man helt enkelt njuta av att försiktigt frigöra en kastanj från sitt taggiga skal, värma den en aning i handen och känna den släta, blanka ytan mot huden.

Det längtade jag lite efter nu, så jag begav mig ut för att återuppleva barndomens höstkänslor. Efter ett tag tog dock mitt vuxna pyntsinne över, eller om det snarare var mitt djuriska samlarsinne, och jag övergick då till att plocka med mig lite av varje hem.

Just nu ligger allt i en glasburk, medan alla småkryp som följde med sprider sig i lägenheten. Själv funderar jag på om jag verkligen har lust att bygga en kastanjemyra eller om jag bara ska låta de insamlade skatterna ligga ett par dagar och sedan bära ut allt igen. Det tråkiga med kastanjer är ju dessvärre att de ganska snabbt torkar, skrumpnar ihop och mister sin magi.

fredag, oktober 13, 2006

Fredagen den 13:e

Jaha, vad har hänt idag då? (Det är möjligen våghalsigt av mig att sammanfatta dagen redan, för än hinner ju mycket hända innan klockan slår midnatt, men jag tar risken!)

Jag satte i halsen. Rätt obehagligt att hosta så att halva lungorna följer med, men mer klanteri än otur måste jag väl säga.

Sedan höll jag på att bli träffad av en rabarbermissil också. Fast "höll på" klassas nog snarare som tur än otur. Jag undgick ju precis att bli träffad.

Vad har ni att komma med i otursväg den här dagen?

Men nog är det ändå bra trevligt att äta tillsammans

Vi sitter i köket och äter. Han löser sudoku.

Jag: Det finns mer ris. (Tankfullt:) Det finns mer i köket. Det sa min mormor ...

Han: Släng på bara!

Jag: Nej, inte jag inte.

(Puttar riskastrullen åt hans håll. Han tar för sig.)


Han: Du din gamla rishög ...

Jag: Jaså, är det det jag är nu?

(Några sekunders tystnad.)

Han: Jaa.

Jag: Jaha?

Han: Va?

Jag: Sa du "jaha"?

Han: Ja-a!

Jag: Jaså!

(Paus.)

Jag: Det är för långa pauser i våra samtal. Man hinner ju glömma vad det är vi pratar om.

Han: Sudokun?

Jag: Rishögen.

Han: Jahaja.

Jag: Jag sa ju det.

onsdag, oktober 11, 2006

Fönstertittarfasoner

En sak som tydligen bidrar till att göra mig onormal är att jag ogillar insynsskyddande häckar. Klassiska plank, som bara släpper över ett par grenar av något gammalt fruktträd och låter en ana den lummiga trädgården innanför, kan väl gå an. Men för övrigt tycker jag att folk är fjolliga med sin rädsla för att andra ska se dem och deras ägodelar.

Själv är jag mycket intresserad av att promenera omkring och se hur andra har det, både i trädgårdarna och inne i de upplysta köken på vinterkvällarna. Givetvis är jag diskret och tittar bara liksom lite i taget. En dag när jag går förbi kanske jag beundrar hur en frodig klätterros gör sig fantastiskt mot en husvägg, en annan dag intresserar jag mig för vilka olika slags källarfönster det finns och en tredje upptäcker jag hur många hushåll i ett kvarter det faktiskt är som har likadana lampor.

Och vad är det för fel med det då? Kan man inte bjuda sina grannar på lite inspiration? Va?

Sedan ska man ju leva som man lär, så jag är också är beredd att bjuda igen. Därför har vi numera fri insyn i vår lägenhet. Ingen störande häck, inga neddragna persienner, lamporna tända när det är mörkt. Vill någon utifrån iaktta mig när jag går omkring halvklädd på morgnar och kvällar bryr jag mig inte om att hindra dem.

Men okej, jag kan inte förneka att jag själv har minst lika stor nytta av den fria sikten som de förbipasserande. Jag har alltid gillat att sitta vid fönster och se på allt som händer utanför. Som barn satt jag i fönstret hos mormor och morfar och spanade efter bussar, i tonåren satt jag i köksfönstret och studerade andra ungdomar på väg hem från skolan, vid skrivbordet i studentlägenheten stirrade jag hellre ut på parkeringen än ner i analysböckerna.

Här och nu har jag nästan hela min värld vänd mot en livligt trafikerad gång- och cykelbana. Det som händer där ute har blivit en del av vår vardag. Speciellt på morgnarna utspelas utanför rutan samma scener varje dag, med ytterst små variationer. Där kommer Pannbandsmamman och Pannbandspappanmamman på väg till dagis med varsitt barn bakpå cykeln. Ibland har Pannbandsmamman ytterligare ett (lånat?) barn med sig, och då brukar de alltid stanna till och trassla lite precis utanför oss. En kvart senare kommer hon tillbaka, ensam på cykeln.

Där kommer Bokprataren på väg till bussen, och likaså Dödskallemössan, som alltsomoftast kommer springande i sista minuten. Jacksläparen går åt andra hållet och Vitbyxan är på väg till motionsspåret. Har man tur hinner man se Ståcyklaren susa förbi. Jeanskvinnan brukar däremot vända strax bortanför vårt hus, så henne kan man få se två gånger inom loppet av en minut.

Viktigast av alla är dock Portföljmannen. Jag vet inte varför just han har blivit vår favorit, men de dagar vi missar honom känns det som om något saknas. Vi brukar roa oss med att fantisera ihop historier om honom, om hans liv och vanor. Han har förresten två jackor som han växlar mellan varje dag. Vi har inte kommit på någon riktigt bra förklaring till varför än.

Senare på dagen kan den som är hemma (jag dårå) se bekantingar som Alkisen (det var han som ställde sig och kissade mitt på vägen utanför vårt hus en gång, det såg jag minsann!), Rullstolskillen, Ankan, Hundtjejen och Post-Pete. För att inte tala om alla joggande studentkillar, miljarder barnvagnsfamiljer, tonårstjejer med små byxor och mycket smink och människor med hundar som jag känner igen men inte har fått för mig att hitta på namn åt än.

Fast räkna bort tonårstjejerna förresten. Dem ser jag inte skillnad på. Kanske kan jag ge dem ett gemensamt namn. Typ S... S vadå? De ser ut att heta något på S, eller så tänker jag bara på Shakira. Nåväl.

Rätt vad det är händer något oväntat. Idag råkade Bokprataren och Jacksläparen mötas precis mitt på scenen (efter att Bokprataren gått tillbaka för att hämta något han tydligen glömt). Till min förvåning fick jag se dem skaka hand, och de behöll greppet om varandra medan de fortsatte gå, så att de till slut gick baklänges båda två och såg ut att få slita sig loss när armarna inte räckte längre. Hur känner de varandra? Jag skulle just sätta igång med att fundera ut något när jag fick se Dödskallemössan komma körande med en barnvagn. Vad nu? Har han stulit ett barn?!

Resten av dagen har jag gått och undrat vad som har hänt grannkvinnan som de upptäckte tumörer i magen på i somras. Hennes anhöriga var här med ett släp ett par gånger idag och bar ut möbler. Är hon död?

Eller kan det vara pyttesmå leksakspilar med sugkoppar i änden?

Hur kan det sitta skäggstrån på väggen?

tisdag, oktober 10, 2006

Nya Flinn

Kan politiska partier så kan väl jag. Bakom den polerade fasaden finns samma gamla röra som alltid, åtminstone kan man inte vara säker på att någon förändring har ägt rum, men för att ge sken av att ha något nytt, fräscht och modernt att komma med så kan man ju alltid klämma in ett "nya" före namnet.

Skeptisk (det namn jag startade bloggen under) är för övrigt ett bra namn, till exempel när man både behöver presentera sig och uttrycka sin, just skeptiska, inställning till något.

"Jag är Skeptisk."

Finemang.

Det är dock lite väl anonymt för mig i det här fallet. Jag kanske borde vara mystisk ett tag till, medan folk fortfarande letar sig hit från den gamla bloggen, men jag är så barnsligt otålig att jag inte orkar vänta längre. Nu tar jag tillbaka mitt namn.

Hur länge jag kommer att vara den "nya" Flinn vet jag inte i nuläget. Någon gång måste det ju börja bli lite fånigt. Vid närmare eftertanke är det nog redan det.

Jaja.

måndag, oktober 09, 2006

Höstspaning

Jag gick ut för att leta efter lite höstkänsla i naturen. Det sköna vädret lovade gott, men det är fortfarande för varmt för att träden ska vara riktigt med på noterna och börja bjuda på sådana här färger i större mängder:

Löv i höstfärger
De eldiga löven sitter på en häck ute vid vägen, där det annars främst brukar vara raden av lönnar som står för färgprakten. Men lönnarna har i stället slagit in på det prickiga spåret i år. Allihop. Har de också trender?

Svartfläckiga lönnlöv
Den här vattenpölen spanade jag in redan i förrgår, och otroligt nog var den fortfarande lika tjusig idag.

Höstlöv i vattenpöl

Får man vinka då?

Över ånVad är det som kan hända om man ropar hej innan man har kommit över bäcken? Om man fortfarande är på fast mark på ena sidan kan det väl inte vara att man tappar balansen och ramlar i vattnet?

söndag, oktober 08, 2006

Julen är här

Ända sedan jag skaffade mitt dekorationsträd har jag haft en idé om att klä det i en ljusslinga och ha det som fönsterbelysning. Fast det har fått vänta, eftersom jag hade en känsla av att det skulle kännas lite som ett adventspynt, och jag är stenhård med datumen för när sådant får vara framme.

Sedan var det förstås det att jag inte hade någon ljusslinga heller.

I hemlighet har jag dock tänkt att Ikea ju alltid plockar fram sina julsaker redan i på tok för tidiga oktober, och så länge skulle jag väl kunna vänta ändå. Nu i veckan såg jag så i någon tidning att julpyntet hade kommit fram. Jag log lite när jag läste artikeln. En kvinna som blev intervjuad förfasade sig över att julen inte kunde få vänta till sin tid, speciellt som det ju i år knappt ens hunnit bli höst först, men i nästa ögonblick plockade hon ändå åt sig ett par ljusslingor och vad det nu var.

Så typiskt svenskt, tänkte jag (eller kanske snarare mänskligt?). Är vi inte så där lite i allmänhet? Vi tycker att saker och ting ska skötas på ett visst sätt, men sedan orkar vi inte ens själva leva upp till våra krav utan gör som alla andra gör, som det förväntas av oss eller som det känns enklast och roligast just då. Och har man lust att leka med ljusslingor i oktober, och de dessutom finns att köpa då, är det väl bäst att passa på innan de tar slut, eller?

Min egen ljusdekoration blev väl ungefär som jag tänkt mig, fast jag trodde faktiskt inte att det skulle kännas fullt så här juligt. Det blev rätt mörkt i sovrummet när den vanliga lampan försvann, men å andra sidan är vi ju mest där när vi sover och då ska det i alla fall vara släckt.

Ljusdekoration
Om det är någon tröst så köpte jag i alla fall varken julgranskulor eller glittriga paketsnören.

Utanför

Varför såg jag inte på fotbollen igår? Jag visste ju om att matchen var då, tänkte till och med på den vid 20-snåret, men satte mig vid datorn och glömde bort alltihop. Precis innan jag skulle gå och lägga mig upptäckte jag resultatet (Sverige-Spanien 2-0).

Idag läser jag i tidningarna att det tydligen var något magiskt med den där fotbollsmatchen igår. Det var de rätta spelarna som spelade i det svenska laget och alla var bättre är någonsin förr, låter det som. Trots att det bara var en EM-kvalmatch (såna som väl Sverige oftast vinner, det är inte förrän efter gruppspelet i mästerskapen som vi slutar vara bäst i världen) får man intrycket av att det var något i stil med en VM-final som vanns.

Så här i efterhand grämer jag mig ofantligt över att jag inte tittade. Å andra sidan är jag en sådan där person som på något sätt sänder undermedvetna förlora-signaler till svenska idrottsmän när jag ser dem på TV, så egentligen kanske alla vi som är sportintresserade ska vara glada över att jag glömde bort att titta.

lördag, oktober 07, 2006

Stavningskontroll med miljöinriktning

Stavningskontroll i ordbehandlings- och mejlprogram kan man ju ha nytta av ibland, men jag blir mer och mer övertygad om att deras största insats är som underhållning och kanske till och med som medicin. De saknar rätt ofta en massa vardagliga, moderna och frekventa ord, och undviker man bara att bli frustrerad så kan man få en hel del roligt medan man tillrättavisar och lär upp rättstavningsprogrammen.

Som nyss till exempel. Stavningskontrollen hittade ordet "mobilen" i mitt mejl och föreslog då "mo bilen" eller "mobil en" som alternativ.

Det var alltså inte ens några riktigt dumma eller lustiga förslag, som det blir med jämna mellanrum, men jag skrattade högt i alla fall. (Fortfarande dödstrött? Jo, visserligen, men ändå. Det är alltid kul att ha kul.)

återprefix + skurken

De som kommer hit från andra håll än från min gamla blogg kanske har snappat upp antydningar om en rebus bland kommentarerna. Vad det handlar om är helt enkelt att jag inte länkade direkt hit från den förra bloggen, utan bara lämnade lite ledtrådar till den här bloggens adress. Så här såg de ut:

Ledtråd 1:
Adressen är av samma typ som till den här bloggen. Alltså http://nånting.blogspot.com.

Ledtråd 2 (nedanstående ger tillsammans det där "nånting"):
underrättelseorganisation med känd affär
+
Japan men inte japan
+
kan ange sämre kvalitet
+
(boll)spelande
+
nåt slags charm
+
bedrift utan grunt ställe


Lösningen (som väl är uppenbar för den som redan är här) blir då IB+LAND+B+LIR+DET+BRA.

Och ja, jag vet att jag i och med detta förmodligen gör det lätt att hitta hit med en enkel sökning, men det spelar egentligen ingen större roll.

Ett ljus gick upp

Jag visste väl att det inte fanns någon mening med att hindra folk från att till exempel ändra texten i postfoten till sitt eget språk, men jag har verkligen letat och letat i flera dagar nu. Så plötsligt kom jag på att jag inte hade klickat på edit-länken till fältet för bloggposter inne på sidan där man gör de snabba, superlätta ändringarna av bloggens layout. Och där var det ju! Det var så enkelt att det nästan blev för svårt för mig.

Det förklarar också varför lösningen av "1 kommentarer"-problemet gällde på alla ställen utom i postfoten. Många bryr sig inte om att det blir fel ibland, men om man som jag gör det får man fixa det på andra sätt. (Att aldrig få några kommentarer alls fungerar förstås också, även om det är en betydligt tråkigare lösning.)

Det känns inte som om det finns några nackdelar med Blogger beta som är tillräckligt stora för att vanliga bloggare inte ska våga byta redan nu. Det finns tydligen en del specialgrejer som inte riktigt är tilllfixade än, men inget av det rör sådana vanliga funktioner som jag använder. Hittills har jag inte stött på ett enda problem eller strul av det slag jag ständigt råkade ut för före uppgraderingen. Att posta och göra ändringar i bloggen går snabbt och lätt och det är roligare än någonsin att blogga!

fredag, oktober 06, 2006

Ser inget, hör inget!

Typisk kattVem av katten och mannen skulle vinna en tävling i att ignorera sin omgivning?

Ministerpost

Jag är så trött så att det faktiskt känns som om ögonen väger mer än de brukar göra. Själva ögonen alltså, inte bara ögonlocken.

Men jag verkar inte vara ensam om att ha sovit för lite. På förmiddagen såg jag sändningen från riksdagen och det var fantastiskt vad trötta och sega de flesta såg ut där. Stackars riksdagsledamöterna. Tur att de har fått så roliga snurrstolar att roa sig med i alla fall. Och kaffe. Hoppas att det hjälper. Själv dricker jag inte kaffe, så jag får sätta mitt hopp till att min näringsrika lunch ger gott om ny energi.

För övrigt sitter jag nu och pluggar in de nya ministrarna. Det hjälper förstås att många av namnen och ansiktena är kända sedan tidigare, men sedan är det ju det här med att sätta rätt titel före namnet. Och jag vill känna att jag kan något, så nu ska jag lära mig det här. Åtminstone tillfälligt.

Senast jag kunde namnet på alla svenska ministrar var i mitten av 90-talet. Då handlade det om en läxa i samhällskunskap. Jag minns att jag då använde mig av ovanligt lyckade minnesknep. Just nu är det bara ett av de mer begripliga som sitter kvar: Margareta Winberg - vin kan man ju odla - jordbruksminister.

Bland de nya ministrarna hittar jag inga namn som passar lika självklart ihop med sin titel. Några är ju så lätta att lära sig att jag knappt behövde höra dem läsas upp innan jag kom ihåg dem, som utrikesministern och näringsministern. Men de mindre kända, har du några bra förslag på minnesknep för dem?

torsdag, oktober 05, 2006

En sak i taget

Det behöver inte vara ett dugg tidsbesparande att rusa genom en dörröppning samtidigt som man sätter upp håret och har armbågarna spretande framåt och utåt åt olika håll ...

Gränsöverskridande

Jag tycker att det är lätt att:

  • skilja på var och vart
  • skriva ihop
  • skilja på de och dem
  • reta mig på folk som inte behärskar ovanstående
  • få dåligt samvete för att jag ens bryr mig om sådana småsaker
Jag tycker att det är svårt att:
  • låta bli att sätta punkt

onsdag, oktober 04, 2006

En sminkad lian

När jag ser TV-reklam för mascara som påstås göra ögonfransarna längre fnyser jag bara. Själv har jag en årligen återkommande lian under ena ögat. Det måste vara något extra med just den hårsäcken eftersom fransen inte lossnar eller nöts ut som jag antar att alla andra ögonfransar brukar göra.

Just nu har fransen kommit till det stadium då den börjar krulla sig och till och från petar mig i ögat. Det är förstås mindre behagligt, men vad gör man inte för att få känna sig speciell? Och tydligen ska man ju ha låååånga ögonfransar.

Men hur mycket är det reklamen säger att mascaran ska förlänga ögonfransarna? 25 %? 30 %? Det skulle i så fall bli mer än en centimeter extra på min superfrans. Vem vill ha ögonfransar som är längre än fyra centimeter?

Nej, just det.

Fast han har i och för sig namnsdag idag, Frans IV (eller V eller vad det är, jag har tappat räkningen), så jag borde kanske fira honom på något sätt. Jag kunde till exempel sminka upp honom lite och försöka fånga honom på bild. Det har inte gått så bra de andra gångerna jag har provat, men med lite förlängningsmascara kan det kanske ändå funka.

Svart på tungan

En god vän (som på tal om ingenting skriver mycket bättre än jag, och vars personliga blogg jag med stor glädje skulle följa troget) frågade mig för ett tag sedan om vad folk tror att jag är/gör som jag inte är/gör.

När man tänker efter finns det väl alltid några sådana saker, åtminstone små. Fast jag tror inte att jag tänkte efter så länge, för mitt svar var nog rätt tråkigt och inte alls värdigt den tänkvärda frågan.

Senare har jag kommit på en sådan sak fast tvärtom, alltså något jag faktiskt gör men som folk inte tror att jag gör. I alla fall inte de som kände mig som bäst fram till för några år sedan och de som bara är ytligt bekanta med mig.

Jag svär.

Det är helt obegripligt hur mycket jag svär.

Till mitt försvar får jag dock lov att säga att jag får dåligt samvete efteråt precis varenda gång. Jag är nämligen uppväxt i ett hus där jag fick lära mig att det gick utmärkt att uttrycka alla möjliga tankar och sinnesrörelser utan att ta till svordomar. Inte heller under alla år i skolan yttrade jag så mycket som ett litet svärord. Killarna i min högstadieklass gjorde det till en sport att försöka få mig och ett par andra ickesvärande tjejer att dryga ut vår vokabulär med lite grövre ord. Men tji fick de.

Inte ens den där gången när vi skulle läsa upp dialoger ur en bok, och jag till råga på allt parades ihop med klassens sötaste och populäraste kille, lyckades det. Jag råkade nämligen ögna igenom texten i förväg och såg att den ena personen skulle svära i var och varannan replik, så då såg jag till att få den andra rollen. Jag till och med argumenterade för min sak. Eftersom jag ju aldrig brukade svära skulle jag inte kunna få det att låta naturligt när jag läste dialogen, även om jag teoretiskt sett skulle kunna tänka mig att ta den rollen (det handlade ju bara om citat ändå). Killen hade inget att sätta emot, så jag vann helt rättvist den argumentationen. Som en extra bonus blev han i och med detta tvungen att överösa mig med kärleksförklaringar.

Men vad hände sedan då? För nuförtiden svär jag alltså mest hela tiden.

Ja, det började väl någon gång efter att jag flyttat hemifrån. Jag blev ihop med en trevlig, skötsam och intelligent kille som egentligen inte alls svor ofta. Men tydligen sög jag åt mig som en svamp av allt han sa, och med tiden har jag kommit att bli mycket värre på att svära än vad han någonsin var. Faktum är att han har fått ett så vårdat och fint språk att jag nästan blir rädd de få gånger jag hör honom svära. Samtidigt går jag själv och öser svordomar över knäppa katter, störande grannar (utan att de hör det förstås) och trilskande heminredning. Så det kan gå.

Hade den bara suttit just där hade den varit chanslös

ClownTrots att jag inte var helt vaken kopplade jag omedelbart det plötsliga ljudet till den mastodontmygga jag sett i badrummet igår. "Hjälp, fara! Fly!" signalerade hjärnan till kroppen och beordrade händerna att dra upp täcket över huvudet.

Tyvärr glömde den bort att först lokalisera just detta huvud som skulle skyddas. Följden blev att jag gav mig själv en mycket krokig höger på näsan. För några sekunder trodde jag faktiskt att det inte behövdes mer än så för att knäcka näsbenet.

Sedan var jag klarvaken i alla fall.

tisdag, oktober 03, 2006

0 comments, 1 comment, 2 comments

Aha, i och med de första kommentarerna upptäckte jag nu ännu en nyhet. Inne på sidan där jag har en översikt över mina postade och påbörjade bloggposter kan jag också se hur många kommentarer varje post har.

Det bara väller in information från alla håll nu!

På tal om kommentarer, förresten. Det verkar som om Blogger har fixat "1 kommentarer"-problemet, i alla fall på alla ställen utom där man oftast läser det, det vill säga under posten på huvudsidan. Undrar varför. Överallt annars verkar det stå rätt oavsett hur många kommentarer posten har. Grammatiskt alltså. Tyvärr är språket inte det jag helst skulle vilja ha, men den kod jag har tillgång till verkar inte låta mig ändra lika mycket som förut. Fast jag kan ju ha fel förstås, så jag fortsätter leta några dagar till ...

Vissa saker vill man inte veta

Jag zappade runt och råkade få syn på Calista Flockhart hos Jay Leno igår. Eftersom hon inte har setts till så mycket på några år, och eftersom Ally McBeal (TV-serien som gjorde henne berömd) är den serie som berört mig mest av alla jag någonsin sett, stannade jag upp och såg intervjun till slutet.

Det är kanske orättvist att säga att hon inte verkade ha någon humor, men jämfört med andra skådespelare som brukar gästa de där pratshowerna var hon riktigt tråkig. Inte nog med att hon var trögpratad, hon tycktes dessutom inte förstå herr Lenos skämt heller.

Jag kräver förstås inte att alla människor jag ser på TV ska vara roliga, men jag hade verkligen väntat mig att hon i alla fall skulle ha varit ungefär som folk brukar vara i sådana där program. Så nu är jag besviken. Men hon kanske bara var nervös efter så lång tid borta från rampljuset, vad vet jag?

Nåja, hon har helt okej karlsmak i alla fall.

Vilseledande perforering

Kan man lära sig att bita av knäckebröd så att det faktiskt går sönder där man hade tänkt sig?

måndag, oktober 02, 2006

Sundhetstecken

När jag ska städa badrummet börjar jag numera med att sätta upp håret med alla håruppsättningsprylar jag hittar: snoddar, klämmor, spännen, band ...

Kanske är det en bidragande orsak till att jag städar allt mer sällan?

För att vara pedant med renlighetsmani har jag det för övrigt extremt lortigt omkring mig. Det känns bra.

Man vet vad man har och så vidare

Ska man vara noga så är det egentligen inte så att jag generellt sett är emot förändringar, utveckling och att prova på nya saker, utan det är väl snarare inom vissa områden. Som teknik. Eller nej, det är inte ens så enkelt som att jag är anti all ny teknik, bara en del av det området också. Men det måste vara viktiga områden, eftersom jag har gjort mig känd som nästintill framstegsfientlig. Och i själva verket handlar det bara om tramsiga principer och lite trotslust ...

I alla fall.

Det lustiga är att när jag tänker på det där "man vet vad man har men inte vad man får", så associerar jag nästan alltid till skolan, och det är i själva verket ett av de områden där jag inte brukar vara rädd för att gå vidare och lämna det gamla bakom mig!

En enda gång har jag tyckt att det har varit riktigt läskigt och sorgligt. Det var när jag skulle börja i fyran. Jag skulle få ny lärare och vara i ett nytt hus i andra änden av det enorma skolområdet, och dessutom skulle jag inte vara äldst längre.

Senare insåg jag att det ju är att vara yngst som är bäst av allt, men även bortsett från det så har jag kommit fram till att det nästan alltid är positivt att börja på något nytt. På senare år har jag visserligen haft mycket lättare än förr att bli rastlös och uttråkad, och då får man ju inte samma känsla av att ha så mycket att förlora. Mer än tryggheten att veta vad man har då.

På det stora hela är jag alltså ett fan av nytt. Bara på vissa områden är jag fortfarande så där tråkigt framstegsfientlig, tveksam och skeptisk. Men jag jobbar på det.