onsdag, oktober 11, 2006

Fönstertittarfasoner

En sak som tydligen bidrar till att göra mig onormal är att jag ogillar insynsskyddande häckar. Klassiska plank, som bara släpper över ett par grenar av något gammalt fruktträd och låter en ana den lummiga trädgården innanför, kan väl gå an. Men för övrigt tycker jag att folk är fjolliga med sin rädsla för att andra ska se dem och deras ägodelar.

Själv är jag mycket intresserad av att promenera omkring och se hur andra har det, både i trädgårdarna och inne i de upplysta köken på vinterkvällarna. Givetvis är jag diskret och tittar bara liksom lite i taget. En dag när jag går förbi kanske jag beundrar hur en frodig klätterros gör sig fantastiskt mot en husvägg, en annan dag intresserar jag mig för vilka olika slags källarfönster det finns och en tredje upptäcker jag hur många hushåll i ett kvarter det faktiskt är som har likadana lampor.

Och vad är det för fel med det då? Kan man inte bjuda sina grannar på lite inspiration? Va?

Sedan ska man ju leva som man lär, så jag är också är beredd att bjuda igen. Därför har vi numera fri insyn i vår lägenhet. Ingen störande häck, inga neddragna persienner, lamporna tända när det är mörkt. Vill någon utifrån iaktta mig när jag går omkring halvklädd på morgnar och kvällar bryr jag mig inte om att hindra dem.

Men okej, jag kan inte förneka att jag själv har minst lika stor nytta av den fria sikten som de förbipasserande. Jag har alltid gillat att sitta vid fönster och se på allt som händer utanför. Som barn satt jag i fönstret hos mormor och morfar och spanade efter bussar, i tonåren satt jag i köksfönstret och studerade andra ungdomar på väg hem från skolan, vid skrivbordet i studentlägenheten stirrade jag hellre ut på parkeringen än ner i analysböckerna.

Här och nu har jag nästan hela min värld vänd mot en livligt trafikerad gång- och cykelbana. Det som händer där ute har blivit en del av vår vardag. Speciellt på morgnarna utspelas utanför rutan samma scener varje dag, med ytterst små variationer. Där kommer Pannbandsmamman och Pannbandspappanmamman på väg till dagis med varsitt barn bakpå cykeln. Ibland har Pannbandsmamman ytterligare ett (lånat?) barn med sig, och då brukar de alltid stanna till och trassla lite precis utanför oss. En kvart senare kommer hon tillbaka, ensam på cykeln.

Där kommer Bokprataren på väg till bussen, och likaså Dödskallemössan, som alltsomoftast kommer springande i sista minuten. Jacksläparen går åt andra hållet och Vitbyxan är på väg till motionsspåret. Har man tur hinner man se Ståcyklaren susa förbi. Jeanskvinnan brukar däremot vända strax bortanför vårt hus, så henne kan man få se två gånger inom loppet av en minut.

Viktigast av alla är dock Portföljmannen. Jag vet inte varför just han har blivit vår favorit, men de dagar vi missar honom känns det som om något saknas. Vi brukar roa oss med att fantisera ihop historier om honom, om hans liv och vanor. Han har förresten två jackor som han växlar mellan varje dag. Vi har inte kommit på någon riktigt bra förklaring till varför än.

Senare på dagen kan den som är hemma (jag dårå) se bekantingar som Alkisen (det var han som ställde sig och kissade mitt på vägen utanför vårt hus en gång, det såg jag minsann!), Rullstolskillen, Ankan, Hundtjejen och Post-Pete. För att inte tala om alla joggande studentkillar, miljarder barnvagnsfamiljer, tonårstjejer med små byxor och mycket smink och människor med hundar som jag känner igen men inte har fått för mig att hitta på namn åt än.

Fast räkna bort tonårstjejerna förresten. Dem ser jag inte skillnad på. Kanske kan jag ge dem ett gemensamt namn. Typ S... S vadå? De ser ut att heta något på S, eller så tänker jag bara på Shakira. Nåväl.

Rätt vad det är händer något oväntat. Idag råkade Bokprataren och Jacksläparen mötas precis mitt på scenen (efter att Bokprataren gått tillbaka för att hämta något han tydligen glömt). Till min förvåning fick jag se dem skaka hand, och de behöll greppet om varandra medan de fortsatte gå, så att de till slut gick baklänges båda två och såg ut att få slita sig loss när armarna inte räckte längre. Hur känner de varandra? Jag skulle just sätta igång med att fundera ut något när jag fick se Dödskallemössan komma körande med en barnvagn. Vad nu? Har han stulit ett barn?!

Resten av dagen har jag gått och undrat vad som har hänt grannkvinnan som de upptäckte tumörer i magen på i somras. Hennes anhöriga var här med ett släp ett par gånger idag och bar ut möbler. Är hon död?

2 kommentarer:

Nische skrev:

Bosse Larsson hade ju pannband - är det han???????

Nya Flinn skrev:

Nej, och inte Björn Borg heller. :-)