Vad som var sant och vad som var falskt

Nu har jag suttit och hållit på svaret så länge jag bara har förmått, för att folk jag känner IRL (och som inte hänger vid sina datorer hela tiden, eller ens varje dag!) skulle få en chans att svara. Helt i onödan. För de vågade inte gissa i alla fall. Åtminstone inte förrän jag övertalade min mamma, den stora Flinn-experten, att visa vad hon gick för. Och hon avslöjade förstås omedelbart lögnen.

Till facit nu. (Jag förutspår att det kommer att bli långt igen ...)

1. Jag har haft vattkoppor två gånger. Jodå, det är sant, fast jag förstår er som valde att inte tro mig på den punkten, eftersom man ju inte kan få vattkoppor mer än en gång. Men om det nu var så absolut säkert hade det väl inte fungerat att ljuga om?

Jag hade i alla fall vattkoppor första gången när jag gick på dagis. Den medicinska expertisen ville dock få det till att mina få, men envist kliande, utslag var insektsbett. Därför gick jag på dagis som vanligt och såg alla omkring mig insjukna i vattkoppor ett par veckor senare medan jag själv då var frisk.

Andra gången var när jag gick i sjuan, men då var det inget tvivel om saken. Jag blev dundersjuk, hade utslag överallt och så hög feber att jag svimmade. Och den här gången fick jag bekräftat att det var vattkoppor. Ändå gick jag tillbaka till skolan tidigare än jag borde, bara för att hinna slöjda färdigt en sak som jag skulle ge bort i julklapp. När alla frågade om jag hade haft vattkoppor svarade jag att det var stressutslag. Men vad ni än säger så är jag övertygad om att jag har haft vattkoppor två gånger.

2. Jag har en gång cyklat precis förbi en mördad människa utan att märka något. Om man säger en sådan sak kan det tydligen inte vara lögn, i alla fall inte i en gissningstävling, för ingen vågade lägga sin röst på detta påstående. Och det är mycket riktigt sant.

Det var sommaren 1996 i Falun. Den 25 juli cyklade jag som vanligt mina åtta kilometer genom hela stan för att komma till sommarjobbet. När jag jobbat någon timme ringde en kompis till min kollega och talade om att man just hittat en död man i buskagen vid cykelbanan bakom Östra skolan. Där hade jag ju cyklat, och jag begrep direkt att liket måste ha funnits där när jag åkte förbi en stund tidigare.

Tyvärr har jag glömt de exakta omständigheterna kring brottet (tydligen var det inte lika intressant att lägga på minnet som att jag passerade fyndplatsen), och inte ens Google vill hjälpa mig. Men det framkom i alla fall efter ett tag att den döde var en man som blivit mördad under kvällen eller natten, i samband med en cruising, men troligen inte på den plats där man sedan fann kroppen. Tidningarna överdrev förstås när de påstod att liket legat fullt synligt från cykelbanan, ja faktiskt i princip på cykelbanan. Visserligen fick jag ovanligt bra kondis av allt det där cyklandet, så nog gick det undan på väg till jobbet, men jag tror nog att jag hade märkt om det hade stuckit ut ett par fötter eller ett huvud på vägen!

Måste bara dela med mig av mina fantastiska dagboksanteckningar också. Utrymmet var begränsat, så det gällde att hålla sig kortfattad: "Sista arbetsdan med X, jag cyklade ovetande förbi ett lik och Y ringde. Vad är värst?"

3. Jag har varit delaktig i två världsrekord som kommit med i Guinness Rekordbok. Oops! Om ni blev irriterade på mig för att jag brutit mot vattkoppornas engångsregel, så kommer ni inte att bli glada på mig över den blunder jag nu ska erkänna. Jag skrev nämligen fel där. Det ska bara vara "rekord". Min hjärna drog lite för snabba slutsatser när den fick börja tänka på Guinness Rekordbok. Det är ju namnet på den svenska versionen av Guinness Book of Records, men för att komma med i den svenska rekordboken behöver man inte slå världsrekord. Och det har jag aldrig gjort heller, tyvärr, men när jag upptäckte misstaget hade gissningarna redan börjat strömma in, så då kunde jag ju inte gå in och ändra. Förlåt! Det som var menat som en sanning blev nu till en lögn som ställde till det rejält för gissningstävlingen.

Jag har i alla fall fortfarande varit delaktig i två rekord som kommit med i Guinness Rekordbok. Det första var "flest hopprepshoppande samtidigt", och där deltog skolelever på olika platser i Sverige. Vi hoppade helt enkelt hopprep i fem minuter, allihop på samma gång. Om man tänker efter är det ett riktigt töntigt rekord, och dessutom alltså bara ett svenskt rekord. Men det kom med i rekordboken i alla fall, jag tror att det var 1991 (eller möjligen 1990), för den som har möjlighet att titta efter. Jag såg förresten så sent som förra året att precis ett sådant rekord hade satts, så då antar jag att det var "mitt" rekord de slog.

Det andra svenska rekordet jag var med på står det så här om i Guinness Rekordbok 2001:

FORMATION
Den största formationen av människor bestod av 670 anställda och elever från Haraldsbogymnasiet i Falun. Den 11 maj 1999 ställde de sig på idrottsplatsen vid skolan i en formation bestående av bokstäverna HB-O, det vedertagna namnet för Haraldsbo.

Fast vem som helst med lite språksinne ser ju att de har skrivit fel. H-BO ska det förstås vara. Här har jag förresten ett tidningsurklipp också, som inte visar så mycket. Jag minns att de flög med helikopter och tog bilder, men tydligen inte till tidningen.

Klipp från Falukuriren den 12 maj 1999. Klicka på bilden för större version.

4. Jag har en gång hittat en femhundring i en snödriva. Nej, det har jag inte. Det var det här som skulle vara den enda lögnen. Jag hittade däremot en tia i en snödriva en bit från en busshållplats på hemvägen från skolan en gång. Och jag tror nästan att lyckan över fyndet var lika stor då som den skulle ha varit nu, om jag verkligen hittade en femhundring. Delvis berodde det nog på att en tia på den tiden var en sedel, och också en aning mer värd än en tia är idag, men också på att jag själv väl inte var mer än ungefär tio ... Jag minns förresten att jag hängde sedeln på tork på elementet i hallen när jag kom hem. Ack, ljuva barndomsminnen!

5. Jag har en studentmössa sydd i Wettex. Ja, visst är det konstiga saker man har i gömmorna! Och naturligtvis finns det en historia bakom den udda mössan. Det började med att jag och en av mina närmaste vänner på gymnasiet en dag som vanligt satt och larvade oss på ett säkert ganska naturvetaraktigt sätt. Vi började fundera på hur det skulle bli om man gick ut i regnet i kläder helt och hållet sydda av disktrasor. Utifrån detta lilla resonemang utvecklades ett stående internt skämt kring Wettex-trasor. När jag fyllde år gav han mig en disktrasa och ett kort där det stod att han hade tänkt sy Barbiekläder av den, men inte hunnit. Detta är väl ungefär så långt man kan tänka sig att man ska orka dra ett internt skämt, så ni kan kanske föreställa er hur förvånad jag blev över den present han gav mig när jag tog studenten. Då hade han faktiskt sytt en studentmössa av disktrasor! Skärmen var i plast, och det svarta bandet hade han blivit tvungen att måla med tusch, men annars bestod mössan helt och hållet av obehandlade Wettex-dukar. Den var dessutom bara lite, lite för liten för att passa på mitt huvud.

Var och var, förresten, den finns ju än. Här är bildbevis:

Wettexmössan.

Den vanliga studentmössan till vänster och den av disktrasor till höger.

Även på insidan är disktrasemössan välgjord. Jämför bara med den vanliga studentmössan till vänster.

Hur kommer det sig att jag bara har valt händelser från tiden innan jag flyttade hemifrån? Ingen aning. Antagligen har det inte hänt så mycket därefter. Jag vet däremot hur jag resonerade när jag satte ihop listan med sanningar och lögner, och som ni nu har sett så var det precis som en djefla man misstänkte, att jag tog fem sanningar och bara överdrev en av dem. Lustigt nog tänkte jag först göra just som Lotten var inne på och ändra på (världs)rekordpåståendet. Men att jag skulle ha varit med på tre världsrekord går nog ingen på, och ett har väl de flesta i bakfickan? Eller i alla fall ett svenskt rekord ...

Rätt gissade i alla fall Anna, som därför vinner äran och en ny läsare till sin blogg. Fast på grund av mitt klanteri hade ju egentligen Lotten och en djefla man också rätt. Tur att jag inte hade något värdefullt pris att slåss om.

Så dumt, "nästan bara sant" blev till "ungefär hälften sant". Det låter ju inget vidare. Men det positiva är ändå att jag tydligen börjar bli bättre på att ljuga. Nästa gång kan jag ju köra en variant med endast en sanning!

(Jo, visst blev det långt. Det här hade ju räckt till fem bloggposter egentligen.)