Mot nästa stegpinne

Varje år precis efter nyår kommer jag plötsligt på att "i år blir jag ju x år" (ja, jag tänker förstås inte "x", men ni fattar). Och varje gång blir jag lika upprymd av tanken på att bli ett år äldre. Sedan kan jag inte släppa den, utan blir för varje dag som går mer och mer övertygad om att jag i stort sett redan är där. Så tre månader före min födelsedag har jag i tanken redan passerat den.

Jag kan inte minnas när jag på allvar började sträva efter att bli äldre. Troligen var det någon gång i tonåren, under den där perioden som tydligen ska vara extra jobbig. När jag var 16 år hamnade jag för första gången i ett sammanhang där jag kände att de vuxna betraktade mig som en jämlike, vilket var en sådan fantastisk känsla att jag därefter fick som ett av mina stora mål att räknas som vuxen i alla situationer.

Så det är främst av den anledningen jag alltid längtar efter att fylla år. Och varje ålder tycker jag är den bästa så långt i mitt liv.

För några år sedan började jag inte vänta på min födelsedag förrän mot slutet av februari, så tydligen har det här sättet att tänka tagit över mer och mer med åren, trots att min längtan efter att bli äldre har hållit sig ungefär konstant sedan jag var tonåring. Så nu är det alltså nyår som väcker mina tankar på att lägga ett år till de andra, och tidigare tror jag ändå inte att det kommer att bli. Kalenderårets gränser är det något speciellt med.

Just det här att jag redan tror att jag är ett år äldre gör att jag ibland i början av året får lite problem med vad jag ska svara på en fråga om hur gammal jag är. Jag får alltid en sådan lust att säga som det känns, fast eftersom det i själva verket är en lögn måste jag ju skärpa mig och tänka efter innan jag svarar.

Faktum är att jag så här i januari numera har svårare att uppge min egen verkliga ålder än att hålla reda på vilket årtal det är.