Ju äldre desto bättre

Jodå, jag får väl erkänna att åldern nog ändå visst spelar roll för mig. Det vill säga så länge folk är äldre än jag spelar det ingen roll hur gamla de är, men är de yngre blir åldern plötsligt betydelsefull. Jag antar att det finns flera orsaker till att jag har kommit att tänka så här.

Att det i sex år inte fanns någon som var yngre än jag bland de släktingar jag träffade kan säkert ha satt sina spår. Även bland mina föräldrars bekanta var barnen i regel äldre, inte nödvändigtvis mycket, men några månader räckte ju för att de skulle räknas som ett år äldre när det blev dags att börja skolan och sådant. Jag blev van vid vuxna släktingar som visste allt om allting, kunde svara på frågor och berätta hur saker och ting låg till, som tog hand om mig och tyckte att jag var liten och gullig. Jag har sällan stött på någon vuxen som har gett mig någon anledning att lita mindre på vuxna i allmänhet. Min bild av människor som är äldre än jag själv är fortfarande att de är erfarna och kloka och finns till hands om jag behöver dem.

Men att man är trygg med folk som är äldre än en själv behöver givetvis inte medföra att man inte är trygg med folk i sin egen ålder och de som är yngre. Att jag inte är det har förstås sina egna förklaringar.

Kanske började det redan här:

När jag var 2 år fick jag stressutslag av att umgås med en vild ettårig pojke.

Om inte, så var det nog under lågstadietiden, när jag och min bästa kompis hela tiden blev förföljda och trakasserade av några ett år yngre killar i vårt kvarter. Visst var vi lite skraja även för elever från högre årskurser, men de utgjorde i praktiken aldrig något verkligt hot, i alla fall inte om man inte retade dem först (och det gjorde förstås inte jag).

När jag själv gick på högstadiet hade det dykt upp ännu fler små odjur i klasserna under mig, och en av dessa otäckingar hade dessvärre sitt skåp bredvid mitt. Han tog mina nycklar och låste in dem i sitt skåp, han drev med mig och skrattade rått. Jag är också rätt säker på att det var han som ett par år senare prejade mig av vägen med sin moped, när jag helt stillsamt var ute och cyklade.

Detta var bara ett par exempel. Så att ni åtminstone kan ana varför jag är så otrygg med yngre människor. Jag litar inte på dem, helt enkelt.

Fortfarande, fast vi nu har vuxit upp och de som är ett par år yngre än jag har "kommit ikapp", dras jag mest till folk som är klart äldre än jag själv. Jag trivs nästan som bäst om jag får vara yngst i en grupp, även om jag som storasyster ganska lätt hittar min roll också de gånger det händer att jag är äldre än de övriga i gruppen.

Säkert är det heller inte en slump att jag har en sambo som är flera år äldre än jag. Han vill inte gärna bli påmind om att han är över 30, medan jag ser det som enbart positivt. För mig ger ålder status, och om jag tillåts vara med människor som är äldre än jag finns det en möjlighet att också jag framstår som mer vuxen och intressant för andra vuxna. Det har faktiskt hänt ganska många gånger att folk har blivit förvånade när de har fått reda på min verkliga ålder, eftersom de har tyckt att jag har verkat äldre. Frågan är väl vilket som beror av vad. Uppfattas jag som äldre än jag är för att jag umgås med människor som är äldre, eller får jag vara med dem just för att jag beter mig som de gör?

Somliga skulle kanske bara säga att jag har en gammal själ. Nåja.