Blir jag någonsin gammal nog?
I ett ungdomsfixerat samhälle som det här känns det faktiskt lite märkligt att bara vilja bli äldre. Det är förstås mycket möjligt att jag, liksom så många andra, en dag drabbas av någon sorts ålderskris, även om jag hittills inte har varit i närheten av det. Fast just det där med att kvinnor inte ska vilja bli äldre än 25 eller 29 eller vad det nu är, det kommer nog aldrig att stämma in på mig.
Många tjejer jag har varit bekant med har inte velat kännas vid ens att de ska fylla 25, och de tycker ofta att jag är underlig som, när dessa frågor kommer på tal, påstår att jag inte har några som helst problem med att bli äldre. Efter en stund hittar de dock alltid en förklaring som tydligen tröstar dem.
"Du har ju ditt på det torra."
Jaha. Jag antar att de syftar på att jag har en och samma partner sedan flera år och lever ett vanligt och stillsamt liv, och att det bara är att gifta sig och börja alstra barn när som helst. Tydligen är det vad allt handlar om. Att det fortfarande inte så mycket som anas en karriär vid min horisont behöver jag alltså inte få ångest över? Annars trodde jag att det folk i allmänhet krisar över när de fyller 30 är att de inte har hunnit åstadkomma allt det där de hade föreställt sig, både med familj, utbildningar, jobb, resor och vad det nu kan vara.
I vilket fall som helst så känner jag ingen sådan press. Det vore förstås bra om jag kunde försörja mig, och kanske också om jag visste vad jag ville göra de närmaste åren, men jag har inte haft någon specifik plan för mitt liv på väldigt länge. Så det där med att "ha sitt på det torra" påverkar liksom inte min syn på mitt eget åldrande.
Den som någon gång får för sig att gissa min ålder kan i alla fall gott ta i lite i överkant. Det är så man smickrar mig!
2 kommentarer:
Den här kommentaren hänger ihop med torsdagens post. Om man vill vara lite amatörpsykolog skulle man kunna koppla samman det med bekräftelse. I dagens ungdomsfixerade Sverige (och hela västvärlden, det här är ett stort fenemon men inte världsomspännande) vill många vara yngre än de är och att få höra att man verkar yngre än ens biologiska ålder ses som en komplimang; en bekräftelse. Att du tar det som en komplimang när någon tror att du är äldre än du är skulle kunna vara för att du hellre söker bekräftelse i egenskaper som mognad och vishet, egenskaper som åtminstone delvis är korrellerade med ålder.
Jo, så är det ju. Nu när jag tänker efter inser jag också att det i så fall är uppifrån bekräftelsen ska komma, det vill säga att det viktigaste är att de som jag ser som mogna och visa ser mig som mogen och vis. Vad ungdomarna tycker har av samma anledning mindre betydelse, och också för att det för dem inte skulle vara en komplimang att säga till mig att jag verkar äldre än jag är.
Egentligen hänger alla de här åldersposterna ihop. I stället för att som vanligt försöka få med det viktigaste av det jag hade i huvudet i en enda och bara halvt sammanhängande post, valde jag att sprida ut tankarna över ett antal kortare. Vissa resonemang återkommer då i olika varianter, men tack vare det tycker jag för en gångs skull faktiskt att jag har fått lite bättre förståelse för mig själv.
Kommentera