Första lyssningen (uppdaterad version)

Okej, det kan ju faktiskt vara lite kul att skriva ner vad jag tänker när jag hör låtarna så här första gången, eftersom jag vet att jag brukar kunna ändra mig rätt mycket efter några lyssningar (även om jag var stensäker på att Andreas Johnsons Sing for me skulle bli min totala favorit förra året redan första gången jag hörde den, och det sedan också visade sig stämma).

En intressant sak, som ytterligare visar hur viktigt personvalet är i den här musikleken, är att när jag spelar bidragen på svt.se så står inte låttitlarna i mediaspelaren, utan enbart artisternas namn. Så då är det väl helt i sin ordning om jag kommenterar artisterna minst lika mycket som låtarna? Alla andra gör ju så.

Fast jag vill tillägga att jag inte har läst en enda recension av bidragen, varken i tidningar eller bloggar. Sådant påverkar mig alltid något oerhört, så årets nyhet i mitt melodifestivalsfirande blir att bilda mig egna åsikter.

(Uppdatering under pågående tv-sändning!)

Elin Lanto - Money
Gillade inte hennes förra och alldeles för mycket spelade låt, och kommer nog inte att börja gilla henne som artist på grund av den här heller. Efter att ha lyssnat en gång på låten insåg jag att jag inte mindes ett dugg av den, så det fick bli en gång till. Alla är ju värda en andra chans. Men nej, den här låten kan jag faktiskt lova att jag inte kommer att börja gilla någon gång. Refrängen fastnar i huvudet, jodå, men bara på det där jobbiga sättet som sönderspelade radiolåtar gör, så att jag håller på att bli komplett galen medan jag står i duschen och inte hör annat än min inre radio med en kanal och utan avstängningsknapp.

(Jag har bara en sak att tillägga: Barbiehår!)

Andersson & Gibson - Anything but you
Kan tänka mig att den här låten jämförs med Simon & Garfunkel. Och framträdandet skulle mycket väl kunna bli ett av de där mer intetsägande och småsega. Eller så blir det bra. Jag skulle i alla fall aldrig säga något ont om Stefan Andersson. Undrar hur många gånger jag har funderat på att köpa någon av hans gamla skivor ...

(Det ser ut precis som jag hade tänkt mig också, haha! Eller lite snyggare faktiskt. Den här låten är nog snäppet bättre live. Ooo, du-du-duh, ja, de kan sjunga, de där två.)

Anna Book - Samba sambero
Okej, okej. Halva Sverige kommer att rösta på den här låten. Eller på Anna Book, menar jag. Fast eftersom det här är den första låten som har lite fart (vilket ju nästan är ett måste nuförtiden) så blir det svårt att bevisa att det är artisten de röstar på här. Så visst, tycker de att det är kul kan de väl få ta med lite ofarligt sväng till finalen.

(Precis så svart klänning som man kunde vänta sig. Och så kan man passa på att kasta en extra blick på den tjusiga ljussättningen.)

Addis Black Widow - Clubbin
Minns bara att jag har hört en låt med ABW förut, och det var ju en riktigt rejäl (och bra) sommarhit har jag för mig. Men den här vet jag inte vad jag kommer att tycka om efter ett par lyssningar ... Nja ... Sången i refrängen låter som jag brukar göra när jag försöker undgå att höra dåliga sportintervjuer på tv. Och jag gillar inte den där rösten. Det kommer inte tanterna att göra heller (men de kanske inte röstar ändå?).

(Hm. Nej.)

Andreas Lundstedt - Move
Har aldrig gillat Andreas Lundstedt, så det är jättesvårt att bara, bara lyssna på låten. Eller förresten, den hade varit kass vem som än hade framfört den. Det kunde lika gärna ha varit Justin Timberlake. Hu!

(Det bästa med den här låten är att jag verkligen, verkligen börjar längta efter Tommy Nilsson.)

Tommy Nilsson - Jag tror på människan
Vad är det för en schlagertitel? Om den hade varit från något östeuropeiskt land (och inte på svenska då förstås) hade jag inte sett något konstigt med den, men här anar jag oråd direkt. Å andra sidan vet man väl vad man kan förvänta sig när det handlar om Tommy Nilsson, och det är ju lite tryggt. Ja, det låter som det ska (lyssnar dock inte mycket på texten). Helt okej också faktiskt. Och han kan med gott samvete stå rätt stilla på scenen, även om han tar i med hela kroppen. En sådan låt är det.

(Jag tror faktiskt nästan på Tommy Nilsson nu. Fast han ser lite trött ut. En sådan där rock funkar förresten alltid på mig.)

Sofia - Hypnotized
Uh-oh. Det låter orientaliskt. Jag är superdupermegaallergisk mot sådana låtar, i alla fall i schlagersammanhang (det började när Turkiet vann ESC 2003). Så tyvärr, det spelar ingen som helst roll om det medföljer en scenshow som gestaltar Sveriges seger över Finland i bandy-VM-semifinalen tidigare idag, för jag kommer i alla fall aldrig att gilla den här låten.

(Nu kom jag att tänka på gröna ärtor. Det ska vi ha till lunchen i morgon.)

Uno & Irma - God Morgon
Precis som i fallet med Tommy Nilsson vet man vad man kan förvänta sig av Uno Svenningsson, och även här tycker jag att det är något positivt. Och precis som i fallet med Stefan Andersson gillar jag Uno & Irma nästan tillräckligt mycket för att köpa någon gammal skiva av dem. Den här låten blir nog årets motsvarighet till Patrik Isakssons Faller du så faller jag (från förra året) för min del, men på vilket sätt tänker jag inte tala om. En okej låt i alla fall. Kanske till och med min favorit i första deltävlingen.

(Tralala! Fin sång och fina blommor. Irma ser mer ut som sig själv än någonsin tidigare, men Uno har ju klätt ut sig till Bono! Hihi.)

Efter en genomlyssning kan jag väl sammanfattningsvis säga att det enda som egentligen förvånade mig var att inte ett enda bidrag förvånade mig. Det verkar som om man får precis vad man väntar sig av varenda artist. Kanske är det så det blir när det är så många gamla bekanta med. Men man kan ju alltid hoppas på överraskningar när det blir dags för framträdandena ikväll.

Jag tror förresten inte att den blivande vinnaren i finalen kommer från denna deltävling, eller jag hoppas det i alla fall, för något mer medryckande måste de väl ha fått in till tävlingen? Eller så är det mitt schlagerhjärta som håller på att kallna (hemska tanke, nej så får det inte vara!).

(För övrigt:

• Här har vi minsann inga problem med Kristian Luuks humor. Han var exakt lika rolig i kväll som vanligt.
• En miljard ballonger. I händerna på opålitliga människor. Jag skulle dö om jag satt i den publiken.
• Det var värst vilket tjat det var om "veteraner" ...)

Direktsändning på alla kanaler hela tiden

För ett par veckor sedan tänkte jag optimistiskt att det här året för mig i praktiken skulle bli två veckor längre än det förra, för i år är det ju inte OS. Två veckors konstant tv-tittande skulle då kunna bytas ut mot vettigare göromål. Men jag hade glömt att ta med i beräkningen att när det inte är OS så är det i stället VM i alla intressanta vintersporter, och även dessa mästerskap måste väl bevakas. Fast jag vet inte, just nu känner jag mig ganska sansad, så det kan hända att det inte blir så farligt mycket tv-tittande ändå.

Och så är det ju melodifestival igen också. Efter förra årets skämt till tävling trodde jag nog att allt skulle vara tillbaka till det normala i år, nu när inte Carola är med. Men det kom liksom för plötsligt. Jag har inte hunnit börja längta än, så jag orkar knappt heller kolla upp vilka bidrag som är med vilken vecka. Och jag som hade tänkt schlagerblogga lite i år och få tillfälle att träna på att uttrycka åsikter. Men nja, vi får se. Jag håller i alla fall på att lyssna in mig på låtarna nu, så att jag förhoppningsvis hinner komma i en bättre stämning till kvällen.

Förresten är det nog bäst för humöret och hälsan att inte tycka något särskilt. Jag hör nämligen till den lilla grupp schlagerintresserade som fortfarande tycker att låten ska ha i alla fall en viss betydelse när man röstar. Visst, det är viktigt med en säker artist och ett ickepinsamt framförande när det blir dags för ESC, men att välja ut en favorit redan innan någon har hört låtarna tycker jag är ... konstigt. Men det är ju så folk gör. Förra året var allt avgjort på förhand, och i år verkar det bara som om Carola har ersatts av Anna Book. Kanske är det kvällstidningarna som har fått för sig att det är så folk tycker, men eftersom folk röstar på de artister det skrivs om i kvällstidningarna så blir resultatet detsamma. Sedan får man skämmas inför resten av Europa. Å andra sidan röstar inte Europa heller på musiken, så det kvittar kanske vad man skickar för låt, bara artisten har roliga kläder och mycket hårsprej.

Vid närmare eftertanke är det nog ändå bäst att jag försöker hålla mig till min gamla åsiktsfria bloggstil. Annars finns risken att jag bara blir så där surt sarkastisk som ingen annan än jag själv tycker är roligt.

Men jag lovar inget.

Inte farligt säger de

Lila rök. Skulle det kunna vara ofarligt? Äsch, de ljuger förstås för att folk inte ska få panik.

Men vi ska åt det hållet och handla om två timmar.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhh!!!

Lilla länklistan

Det är rätt vanligt att man på sin blogg har en lista med länkar till andra bloggar som man gillar. På så sätt kan man som läsare lätt klicka sig vidare från blogg till blogg och komma till ställen man kanske aldrig hade hittat annars.

Ändå har jag själv hela tiden av olika anledningar undvikit att ha just en sådan länklista i min egen blogg. Men nu har jag i alla fall en liten en (titta under "Gillar också" i sidmenyn). Tills vidare. Rätt vad det är kan den vara borta igen.

Vad som fick mig att ändra mig? Först och främst har Lotten (som jag ideligen hänvisar till, jag vet, men har ni inte kollat in hennes blogg förut så föreslår jag att ni gör det nu, om inte annat så för att förstå mig en gnutta bättre) bloggläsarvärvsvecka, och jag har gått och funderat lite på om och hur jag skulle haka på den.

Sedan såg jag också idag på Aftonbladet.se en webbfråga som avslöjar att folk inte är riktigt kloka. De har alltså tid, energi och intresse nog för att svara på webbfrågor på Aftonbladet men inte för att läsa bloggar?! Jag säger då det ...


Vi stackars bloggläsare behöver verkligen få lite avlastning, så att vi inte behöver fortsätta att läsa fullt så många bloggar var varje dag! Det finns ofattbart många bloggar och det tar en otrolig tid att läsa allt som skrivs på alla dessa bloggar dygnet runt. Fler människor måste därför bli inbitna bloggläsare, och jag måste göra mitt för att fler ska upptäcka den fantastiska bloggvärlden. Det gör jag alltså med den där lilla listan.

Så, nu kan ni surfa vidare och upptäcka att det finns många bloggar som är bra mycket bättre, roligare och oftare uppdaterade än den här. Ha det så trevligt!

Man slipper till exempel se en fånig typ med en löddrig pinne i mungipan

Jag brukar blunda när jag borstar tänderna. Utom när jag samtidigt går omkring förstås. Det är inget jag har börjat med medvetet, men det har onekligen sina fördelar.

Tänkte bara att ni kanske ville veta det.

Generellt sett

Okej, jag vet. Det blev många generaliseringar den här veckan, men jag gillar sådant. Ville bara tala om att jag är medveten om att jag ofta förenklar verkligheten i mina små analyser.

Själva bloggandet har också varit lite annorlunda de senaste dagarna. Jag har fått träna på att lämna ut mig själv en aning mer än jag brukar göra i bloggen, men annars är just det här med att berätta saker om mig själv som ingen frågat efter ingenting som jag behöver träna särskilt på. Snarare har jag varit lite väl bra på det tidigare. Och jag brukar för det mesta ångra mig. Men med den senaste veckans bloggande har det gått bra.

Det blir säkert mer av mina lite mer underliga tankar och idéer framöver, men nu ska jag i alla fall släppa just det här med ålder. Dags att gå vidare.

Spår i snön 2

Bilden är från förra vintern, när Nelly-katten hade varit uppe på grannens balkong. Minns inte om jag visade den i förra bloggen, men jag tycker att den är rolig nog för en repris i så fall.


Är det någon mer än jag som kommer att tänka på tecknad film? Ni vet, där de flyger genom väggar (eller faller ner i djup snö för den delen) och lämnar prydliga figurformade hål efter sig. Fast där hade det förstås varit spretande ben ut från sidorna på hålet också.

Här är det dock uppenbart att det är en katt som har landat. På fötterna förstås. Om det inte hade varit för att sådana där jättestora sega råttor har så svårt att hoppa ur hål utan att förstöra kanterna på dem hade man annars också kunnat misstänka att det var en sådan som hade slagit ner på vår uteplats.

Men det teoretiska sitter i alla fall

Och det här då?

När jag var 10 år var jag hästbiten som så många andra flickor, men tyckte att jag var för gammal för att börja på ridskola.

Ett barn ska väl inte skämmas över att inte redan kunna allt, vara rädd för att göra bort sig när hon testar något nytt eller känna sig dum när hon frågar om saker hon inte förstår? Tänk om jag hade tänkt lite mindre, åtminstone när jag var liten! Då hade jag troligen kunnat såväl rida som åka slalom nu.

Jag hade kanske ändå en poäng där

När jag var 9 år kom jag plötsligt fram till att jag nog tänkte ungefär likadant som vuxna.

Jag undrar verkligen varifrån jag fick den där tanken, och varför jag kommer ihåg det så väl efter så här lång tid.

Naturligtvis hade jag ingen aning om hur vuxna tänker, om det nu ens skulle ha funnits ett sätt att tänka som var gemensamt för alla vuxna. Det finns ju exempelvis mycket jag vet nu som jag inte visste då, och dessutom en massa saker jag fortfarande inte vet, som kan påverka ens sätt att tänka och se på sig själv och världen.

Men själva tanken i sig måste väl ändå tyda på något slags mognad?

Blir jag någonsin gammal nog?

I ett ungdomsfixerat samhälle som det här känns det faktiskt lite märkligt att bara vilja bli äldre. Det är förstås mycket möjligt att jag, liksom så många andra, en dag drabbas av någon sorts ålderskris, även om jag hittills inte har varit i närheten av det. Fast just det där med att kvinnor inte ska vilja bli äldre än 25 eller 29 eller vad det nu är, det kommer nog aldrig att stämma in på mig.

Många tjejer jag har varit bekant med har inte velat kännas vid ens att de ska fylla 25, och de tycker ofta att jag är underlig som, när dessa frågor kommer på tal, påstår att jag inte har några som helst problem med att bli äldre. Efter en stund hittar de dock alltid en förklaring som tydligen tröstar dem.

"Du har ju ditt på det torra."

Jaha. Jag antar att de syftar på att jag har en och samma partner sedan flera år och lever ett vanligt och stillsamt liv, och att det bara är att gifta sig och börja alstra barn när som helst. Tydligen är det vad allt handlar om. Att det fortfarande inte så mycket som anas en karriär vid min horisont behöver jag alltså inte få ångest över? Annars trodde jag att det folk i allmänhet krisar över när de fyller 30 är att de inte har hunnit åstadkomma allt det där de hade föreställt sig, både med familj, utbildningar, jobb, resor och vad det nu kan vara.

I vilket fall som helst så känner jag ingen sådan press. Det vore förstås bra om jag kunde försörja mig, och kanske också om jag visste vad jag ville göra de närmaste åren, men jag har inte haft någon specifik plan för mitt liv på väldigt länge. Så det där med att "ha sitt på det torra" påverkar liksom inte min syn på mitt eget åldrande.

Den som någon gång får för sig att gissa min ålder kan i alla fall gott ta i lite i överkant. Det är så man smickrar mig!

Spår i snön 1

Jag tycker nog att snö är som vackrast i form av ett slätt, vitt, orört snötäcke. Men kattspår i snö är bara så ohyggligt söta. Fullständigt oemotståndliga! Så katterna är ursäktade, de kan trampa var de vill för min del.

Ju äldre desto bättre

Jodå, jag får väl erkänna att åldern nog ändå visst spelar roll för mig. Det vill säga så länge folk är äldre än jag spelar det ingen roll hur gamla de är, men är de yngre blir åldern plötsligt betydelsefull. Jag antar att det finns flera orsaker till att jag har kommit att tänka så här.

Att det i sex år inte fanns någon som var yngre än jag bland de släktingar jag träffade kan säkert ha satt sina spår. Även bland mina föräldrars bekanta var barnen i regel äldre, inte nödvändigtvis mycket, men några månader räckte ju för att de skulle räknas som ett år äldre när det blev dags att börja skolan och sådant. Jag blev van vid vuxna släktingar som visste allt om allting, kunde svara på frågor och berätta hur saker och ting låg till, som tog hand om mig och tyckte att jag var liten och gullig. Jag har sällan stött på någon vuxen som har gett mig någon anledning att lita mindre på vuxna i allmänhet. Min bild av människor som är äldre än jag själv är fortfarande att de är erfarna och kloka och finns till hands om jag behöver dem.

Men att man är trygg med folk som är äldre än en själv behöver givetvis inte medföra att man inte är trygg med folk i sin egen ålder och de som är yngre. Att jag inte är det har förstås sina egna förklaringar.

Kanske började det redan här:

När jag var 2 år fick jag stressutslag av att umgås med en vild ettårig pojke.

Om inte, så var det nog under lågstadietiden, när jag och min bästa kompis hela tiden blev förföljda och trakasserade av några ett år yngre killar i vårt kvarter. Visst var vi lite skraja även för elever från högre årskurser, men de utgjorde i praktiken aldrig något verkligt hot, i alla fall inte om man inte retade dem först (och det gjorde förstås inte jag).

När jag själv gick på högstadiet hade det dykt upp ännu fler små odjur i klasserna under mig, och en av dessa otäckingar hade dessvärre sitt skåp bredvid mitt. Han tog mina nycklar och låste in dem i sitt skåp, han drev med mig och skrattade rått. Jag är också rätt säker på att det var han som ett par år senare prejade mig av vägen med sin moped, när jag helt stillsamt var ute och cyklade.

Detta var bara ett par exempel. Så att ni åtminstone kan ana varför jag är så otrygg med yngre människor. Jag litar inte på dem, helt enkelt.

Fortfarande, fast vi nu har vuxit upp och de som är ett par år yngre än jag har "kommit ikapp", dras jag mest till folk som är klart äldre än jag själv. Jag trivs nästan som bäst om jag får vara yngst i en grupp, även om jag som storasyster ganska lätt hittar min roll också de gånger det händer att jag är äldre än de övriga i gruppen.

Säkert är det heller inte en slump att jag har en sambo som är flera år äldre än jag. Han vill inte gärna bli påmind om att han är över 30, medan jag ser det som enbart positivt. För mig ger ålder status, och om jag tillåts vara med människor som är äldre än jag finns det en möjlighet att också jag framstår som mer vuxen och intressant för andra vuxna. Det har faktiskt hänt ganska många gånger att folk har blivit förvånade när de har fått reda på min verkliga ålder, eftersom de har tyckt att jag har verkat äldre. Frågan är väl vilket som beror av vad. Uppfattas jag som äldre än jag är för att jag umgås med människor som är äldre, eller får jag vara med dem just för att jag beter mig som de gör?

Somliga skulle kanske bara säga att jag har en gammal själ. Nåja.

När jag var ...

När jag var 0 år var jag rund och mörkhårig.
När jag var 1 år var jag fortfarande rund, men blond.
När jag var 2 år fick jag stressutslag av att umgås med en vild ettårig pojke.
När jag var 3 år var jag på tältsemester med mina föräldrar och förvandlade nästan varenda sten jag såg till ett gulligt djur.
När jag var 4 år skrev jag mina första brev.
När jag var 5 år blev jag släkt med en person som presenterade sig genom att slå en kullerbytta i en bäddsoffa.
När jag var 6 år satte jag på mig byxorna bakochfram när jag skulle hälsa på min nyfödde lillebror på BB.
När jag var 7 år hade jag bänkpapper med segelbåtar på.
När jag var 8 år skrev jag dagbok för första gången.
När jag var 9 år kom jag plötsligt fram till att jag nog tänkte ungefär likadant som vuxna.
När jag var 10 år var jag hästbiten som så många andra flickor, men tyckte att jag var för gammal för att börja på ridskola.
När jag var 11 år fick jag lov att skriva en lapp för att komma ihåg att Linus (min Linus!) hette Linus.
När jag var 12 år blev en del killar plötsligt söta.
När jag var 13 år var jag på kanothajk och drack sjövatten eftersom jag inte vågade be om något annat att dricka när jag var törstig.
När jag var 14 år tyckte jag mig se dubbelgångare till nästan alla jag kände, speciellt i Norge.
När jag var 15 år upptäckte jag att jag hade anlag för sjösjuka.
När jag var 16 år kokade jag kaffe tillsammans med en massa tanter och hade jätteroligt.
När jag var 17 år var jag på topp, både socialt och effektivitetsmässigt, och hade alltid saker på gång.
När jag var 18 år blev jag bandyfantast.
När jag var 19 år ägnade jag mig åt en massa saker som jag egentligen inte ville göra.
När jag var 20 år hittade jag en förrymd kanin, och därefter dess ägare.
När jag var 21 år var jag ganska bra på att turista i det egna landskapet.
När jag var 22 år fick jag för mig att låna ut en termins kurslitteratur till en fullständigt främmande människa.
När jag var 23 år verkade det som om jag höll på att lära känna en stor del av alla stans hantverkare.
När jag var 24 år trodde jag att jag skulle bli bra på trädgårdsskötsel.
När jag var 25 år upptäckte jag bloggarna.
När jag var 26 år ... men just ja, det är jag ju än! När jag är 26 år hittar jag på saker jag kallar för "projekt" hela tiden.

När jag blir 27 år ska jag försöka känna mig så vuxen som man faktiskt är när man är så gammal. Och efter ett tag ska jag längta lite efter att bli 28.


(Det här påminner lite om alla dessa utmaningar som cirkulerar i bloggvärlden, och det skulle inte förvåna mig om det redan har förekommit någon som ser ut så här, men jag har i alla fall kommit på det alldeles själv. Så det så. Och det är förresten inte meningen att det ska vara någon röd tråd eller så, utan det var bara en rolig grej jag fick lust att göra.)

När Tant Klant gick in i väggen

Stod och sorterade tvätt i badrumsdörröppningen (som jag alltid gör). Vände mig om och lade in locket till den trasiga tvättkorgen på badrumsgolvet (som jag också alltid gör).

Fortfarande framåtböjd vände jag mig åter mot tvättkorgen utanför badrummet. Missbedömde avståndet till dörrposten, alternativt radien av min egen svängande överkropp. Körde med full kraft huvudet rakt mot kanten på dörrposten. Där tog det stopp och jag studsade tillbaka in i badrummet.

I huvudet sa det "tjong!" och själv sa jag "aaj!", men egentligen mer av överraskning än av smärta. Samtidigt snurrade allt till och jag ansåg det bäst att helt enkelt tippa baklänges ner på golvet.

Satt någon minut med händerna hårt pressade mot huvudet. Försökte känna efter hur ont det egentligen gjorde samt om jag var yr och eventuellt skulle behöva tuppa av. Tänkte "och jag som ska tvätta ...".

Kom fram till att jag nog ändå inte skulle svimma och reste mig försiktigt upp. Ringde Hallon och bad honom ringa tillbaka efter någon timme för att se om jag fortfarande levde då. Tänkte att det kunde ju vara bra om någon visste vad som hade hänt.

Tog sedan tvätten och vinglade ut till tvättstugan.

Mot nästa stegpinne

Varje år precis efter nyår kommer jag plötsligt på att "i år blir jag ju x år" (ja, jag tänker förstås inte "x", men ni fattar). Och varje gång blir jag lika upprymd av tanken på att bli ett år äldre. Sedan kan jag inte släppa den, utan blir för varje dag som går mer och mer övertygad om att jag i stort sett redan är där. Så tre månader före min födelsedag har jag i tanken redan passerat den.

Jag kan inte minnas när jag på allvar började sträva efter att bli äldre. Troligen var det någon gång i tonåren, under den där perioden som tydligen ska vara extra jobbig. När jag var 16 år hamnade jag för första gången i ett sammanhang där jag kände att de vuxna betraktade mig som en jämlike, vilket var en sådan fantastisk känsla att jag därefter fick som ett av mina stora mål att räknas som vuxen i alla situationer.

Så det är främst av den anledningen jag alltid längtar efter att fylla år. Och varje ålder tycker jag är den bästa så långt i mitt liv.

För några år sedan började jag inte vänta på min födelsedag förrän mot slutet av februari, så tydligen har det här sättet att tänka tagit över mer och mer med åren, trots att min längtan efter att bli äldre har hållit sig ungefär konstant sedan jag var tonåring. Så nu är det alltså nyår som väcker mina tankar på att lägga ett år till de andra, och tidigare tror jag ändå inte att det kommer att bli. Kalenderårets gränser är det något speciellt med.

Just det här att jag redan tror att jag är ett år äldre gör att jag ibland i början av året får lite problem med vad jag ska svara på en fråga om hur gammal jag är. Jag får alltid en sådan lust att säga som det känns, fast eftersom det i själva verket är en lögn måste jag ju skärpa mig och tänka efter innan jag svarar.

Faktum är att jag så här i januari numera har svårare att uppge min egen verkliga ålder än att hålla reda på vilket årtal det är.

Ifall man får för sig att gå ut

Jaha, då var det kanske dags att plocka fram vinterskor och den tjockare halsduken då. Och tumvantar. Frågan är om det är dags för mössa också. Det blir mycket extra kläder på en gång, men så har jag ju väntat länge med att ta fram dem. Just nu är det 7 grader kallt, vilket är under min mössgräns (minus 5), så det är väl lika bra att riva fram rubbet när jag ändå är igång.

Förresten har de inte plogat och skottat här utanför än. Ifall någon undrade alltså.

Nya gardiner i blogghemmet

Jag tröttnar alltid så fort på min egen bloggs utseende. Till och med när den inte liknar någon annan blogg jag läser. När jag startar en blogg sitter jag länge och väljer färger och sådant, tills jag blir riktigt nöjd, men redan efter några månader vill jag göra om igen.

Samtidigt är det ju så mycket enklare att göra om i sitt blogghem (ja, jag ser bloggen lite som ett av mina små krypin, liksom mina dagböcker som jag också inreder mycket noga) än i en lägenhet. Blir man missnöjd med en bloggrenovering tar det bara någon minut att "måla om" alltihop en gång till.

Så jag hoppas att det inte gör er något att jag ändrar lite (eller mycket) då och då. Om något blir riktigt dåligt säger ni väl till?


Uppdatering:
Ojdå, nu slog det mig att jag visst har tre blå bloggar. Så kan man ju inte ha det! Eller så kan man det ... Jag hittade en snygg kombination av vinrött och brunt först, men kom sedan på att det såg ut som julfärger. Lila gillar jag också, men det ser lite för tjejigt ut (för att inte tala om rosa!). Grönt har jag ju precis haft och något färglöst och dystert är helt enkelt inte aktuellt. Så det kanske får bli blått ett tag i alla fall. Ett par månader eller så.

Ett helt vanligt snöfall

Det snöade några centimeter här igår. En stund efter midnatt kom det några killar och plogade och skottade ordentligt utanför vårt hus. Och det var ju tur att det gjorde det då, för hade de väntat till morgonen hade tövädret hunnit före dem. När vi gick upp var all snö borta. Nu snöar det dock igen, så det ska bli intressant att se hur de resonerar kring behovet av snöröjning den här gången.

Varför blir det förresten alltid snöoväder så fort det kommer snö nuförtiden? Vad hände med det vanliga snöfallet som fanns i min barndom? Snöväder liksom. Utan o. Måste det bli kaos? Har folk blivit för mycket européer nu och glömt hur man hanterar svensk vinter? Eller har det alltid varit så här? Är det bara jag som har blivit vuxen och börjat läsa tidningar?

Hur som helst är det inte oväder här. Jag kan njuta av den goda, vita snön som sakta faller och efter hand döljer det fult gråa och bruna. Jag kan ta ett djupt andetag av den kalla luften och känna lugnet följa med syret från lungorna via blodet och ut i hela kroppen.

Vad är meningen med detta?

Nu är jag konstig igen, men jag tror verkligen att det hjälper mig att en dag då och då hålla mig till enmeningsbloggposter.

Nytt, barnsligt, tema för dekorationsträdet

Även om en bild säger mer än tusen ord skulle man väl kunna tänka sig att nedanstående fyra bilder ungefär motsvarar innehållet i en mening?

Dagens passande titel

Värsta schlagern med Markoolio och Linda Bengtzing är precis vad en schlagertok behöver när melodifestivalen känns som allra mest avlägsen!

Stormen Per

Är det inte ganska ovanligt att oväder inte dyker upp (där man själv är) på natten, utan först när det blivit ljust?

Ovan vinnare

Just det, jag har ju glömt att berätta om mina vinster i den gångna helgens gissningstävlingar!

Det är skönt när man får alternativ att välja mellan när man ska gissa på saker man inte har en aning om, även om det sällan hjälper mig särskilt mycket. Men i lördags måste min hjärna ha arbetat under ovanligt gynnsamma förhållanden, eller så hade jag bara tur. I vilket fall som helst gissade jag rätt på minst hälften av bloggarna jag besökte.

Bara det är ju fantastiskt.

Men jag vann priser också! Hos Lotten Bergman vann jag hennes kåserisamling "Die hard, liksom". Redan i tisdags låg paketet i postlådan, men trots detta har jag faktiskt inte alls läst så mycket som bilden nedan antyder. Jag vill nämligen gärna dra ut lite på det trevliga. (Och nej, jag är inte fullt så närsynt som det ser ut heller. Jag bara larvar mig som vanligt.)


Hos Bästisgrannen (inte min granne, dock) vann jag också. Och kolla bara på vilket sätt jag gjorde det (tävlingen här och facit här)!

Det här var givetvis en engångsföreteelse, jag lovar. Jag ska inte börja få tur i spel eller bli tankeläsare eller något liknande nu. Hur skulle det se ut?

Det mesta är sig likt

Under hela tiden jag testkörde Blogger beta råkade jag i stort sett inte ut för ett enda tekniskt problem av de slag som var så vanliga med gamla Blogger.

Men nu, när Blogger beta har blivit nya Blogger, händer det grejer hela tiden. Ett par dagar i förra veckan gick det visserligen hur bra som helst att skriva och publicera blogginlägg, men att komma åt att titta på sina egna och andras bloggar på Blogspot var snudd på omöjligt. Jag fick kämpa och ladda om, avbryta och ladda om igen några gånger innan jag kom in på bloggarna vissa gånger. Vid ett par tillfällen fick jag nöja mig med att läsa felmeddelanden.

Igår eftermiddag var det kommentarsfunktionens tur att balla ur. Först kunde jag överhuvudtaget inte komma in på någon sida där man lämnar kommentarer, och när jag provade igen ett par timmar senare upptäckte jag att Smenita var tillbaka.

Smenita är, för den som inte vet, en mycket mystisk figur som då och då dyker upp i Blogger-världen förklädd till en sådan där bokstavskombination som ska skrivas in som word verification när man kommenterar. De gånger jag har träffat på henne förut har det aldrig gått att kommentera så länge Smenita har varit kvar, eftersom hon har suttit i vägen för den "riktiga" bokstavskombinationen och envist klängt sig kvar hur många gånger man än har försökt posta sin kommentar. Därför försökte jag inte ens kommentera igår när jag såg Smenita på kommentarssidan. Men det borde jag nog ha testat ändå, för det verkar som om det den här gången faktiskt har gått att använda Smenita som word verification.

Blogger är alltså sig likt. Nya Blogger verkar ha tagit över gamla Bloggers strul i samband med att de flesta bloggare gick över till den nya versionen. Men möjligen har ändå strulet förfinats en aning. Man kan ju alltid hoppas.

Och vad beträffar Smenita så är hon ändå rätt lustig, bara hon nöjer sig med att dyka upp en liten stund någon gång om året eller så.

Vad som var sant och vad som var falskt

Nu har jag suttit och hållit på svaret så länge jag bara har förmått, för att folk jag känner IRL (och som inte hänger vid sina datorer hela tiden, eller ens varje dag!) skulle få en chans att svara. Helt i onödan. För de vågade inte gissa i alla fall. Åtminstone inte förrän jag övertalade min mamma, den stora Flinn-experten, att visa vad hon gick för. Och hon avslöjade förstås omedelbart lögnen.

Till facit nu. (Jag förutspår att det kommer att bli långt igen ...)

1. Jag har haft vattkoppor två gånger. Jodå, det är sant, fast jag förstår er som valde att inte tro mig på den punkten, eftersom man ju inte kan få vattkoppor mer än en gång. Men om det nu var så absolut säkert hade det väl inte fungerat att ljuga om?

Jag hade i alla fall vattkoppor första gången när jag gick på dagis. Den medicinska expertisen ville dock få det till att mina få, men envist kliande, utslag var insektsbett. Därför gick jag på dagis som vanligt och såg alla omkring mig insjukna i vattkoppor ett par veckor senare medan jag själv då var frisk.

Andra gången var när jag gick i sjuan, men då var det inget tvivel om saken. Jag blev dundersjuk, hade utslag överallt och så hög feber att jag svimmade. Och den här gången fick jag bekräftat att det var vattkoppor. Ändå gick jag tillbaka till skolan tidigare än jag borde, bara för att hinna slöjda färdigt en sak som jag skulle ge bort i julklapp. När alla frågade om jag hade haft vattkoppor svarade jag att det var stressutslag. Men vad ni än säger så är jag övertygad om att jag har haft vattkoppor två gånger.

2. Jag har en gång cyklat precis förbi en mördad människa utan att märka något. Om man säger en sådan sak kan det tydligen inte vara lögn, i alla fall inte i en gissningstävling, för ingen vågade lägga sin röst på detta påstående. Och det är mycket riktigt sant.

Det var sommaren 1996 i Falun. Den 25 juli cyklade jag som vanligt mina åtta kilometer genom hela stan för att komma till sommarjobbet. När jag jobbat någon timme ringde en kompis till min kollega och talade om att man just hittat en död man i buskagen vid cykelbanan bakom Östra skolan. Där hade jag ju cyklat, och jag begrep direkt att liket måste ha funnits där när jag åkte förbi en stund tidigare.

Tyvärr har jag glömt de exakta omständigheterna kring brottet (tydligen var det inte lika intressant att lägga på minnet som att jag passerade fyndplatsen), och inte ens Google vill hjälpa mig. Men det framkom i alla fall efter ett tag att den döde var en man som blivit mördad under kvällen eller natten, i samband med en cruising, men troligen inte på den plats där man sedan fann kroppen. Tidningarna överdrev förstås när de påstod att liket legat fullt synligt från cykelbanan, ja faktiskt i princip på cykelbanan. Visserligen fick jag ovanligt bra kondis av allt det där cyklandet, så nog gick det undan på väg till jobbet, men jag tror nog att jag hade märkt om det hade stuckit ut ett par fötter eller ett huvud på vägen!

Måste bara dela med mig av mina fantastiska dagboksanteckningar också. Utrymmet var begränsat, så det gällde att hålla sig kortfattad: "Sista arbetsdan med X, jag cyklade ovetande förbi ett lik och Y ringde. Vad är värst?"

3. Jag har varit delaktig i två världsrekord som kommit med i Guinness Rekordbok. Oops! Om ni blev irriterade på mig för att jag brutit mot vattkoppornas engångsregel, så kommer ni inte att bli glada på mig över den blunder jag nu ska erkänna. Jag skrev nämligen fel där. Det ska bara vara "rekord". Min hjärna drog lite för snabba slutsatser när den fick börja tänka på Guinness Rekordbok. Det är ju namnet på den svenska versionen av Guinness Book of Records, men för att komma med i den svenska rekordboken behöver man inte slå världsrekord. Och det har jag aldrig gjort heller, tyvärr, men när jag upptäckte misstaget hade gissningarna redan börjat strömma in, så då kunde jag ju inte gå in och ändra. Förlåt! Det som var menat som en sanning blev nu till en lögn som ställde till det rejält för gissningstävlingen.

Jag har i alla fall fortfarande varit delaktig i två rekord som kommit med i Guinness Rekordbok. Det första var "flest hopprepshoppande samtidigt", och där deltog skolelever på olika platser i Sverige. Vi hoppade helt enkelt hopprep i fem minuter, allihop på samma gång. Om man tänker efter är det ett riktigt töntigt rekord, och dessutom alltså bara ett svenskt rekord. Men det kom med i rekordboken i alla fall, jag tror att det var 1991 (eller möjligen 1990), för den som har möjlighet att titta efter. Jag såg förresten så sent som förra året att precis ett sådant rekord hade satts, så då antar jag att det var "mitt" rekord de slog.

Det andra svenska rekordet jag var med på står det så här om i Guinness Rekordbok 2001:

FORMATION
Den största formationen av människor bestod av 670 anställda och elever från Haraldsbogymnasiet i Falun. Den 11 maj 1999 ställde de sig på idrottsplatsen vid skolan i en formation bestående av bokstäverna HB-O, det vedertagna namnet för Haraldsbo.

Fast vem som helst med lite språksinne ser ju att de har skrivit fel. H-BO ska det förstås vara. Här har jag förresten ett tidningsurklipp också, som inte visar så mycket. Jag minns att de flög med helikopter och tog bilder, men tydligen inte till tidningen.

Klipp från Falukuriren den 12 maj 1999. Klicka på bilden för större version.

4. Jag har en gång hittat en femhundring i en snödriva. Nej, det har jag inte. Det var det här som skulle vara den enda lögnen. Jag hittade däremot en tia i en snödriva en bit från en busshållplats på hemvägen från skolan en gång. Och jag tror nästan att lyckan över fyndet var lika stor då som den skulle ha varit nu, om jag verkligen hittade en femhundring. Delvis berodde det nog på att en tia på den tiden var en sedel, och också en aning mer värd än en tia är idag, men också på att jag själv väl inte var mer än ungefär tio ... Jag minns förresten att jag hängde sedeln på tork på elementet i hallen när jag kom hem. Ack, ljuva barndomsminnen!

5. Jag har en studentmössa sydd i Wettex. Ja, visst är det konstiga saker man har i gömmorna! Och naturligtvis finns det en historia bakom den udda mössan. Det började med att jag och en av mina närmaste vänner på gymnasiet en dag som vanligt satt och larvade oss på ett säkert ganska naturvetaraktigt sätt. Vi började fundera på hur det skulle bli om man gick ut i regnet i kläder helt och hållet sydda av disktrasor. Utifrån detta lilla resonemang utvecklades ett stående internt skämt kring Wettex-trasor. När jag fyllde år gav han mig en disktrasa och ett kort där det stod att han hade tänkt sy Barbiekläder av den, men inte hunnit. Detta är väl ungefär så långt man kan tänka sig att man ska orka dra ett internt skämt, så ni kan kanske föreställa er hur förvånad jag blev över den present han gav mig när jag tog studenten. Då hade han faktiskt sytt en studentmössa av disktrasor! Skärmen var i plast, och det svarta bandet hade han blivit tvungen att måla med tusch, men annars bestod mössan helt och hållet av obehandlade Wettex-dukar. Den var dessutom bara lite, lite för liten för att passa på mitt huvud.

Var och var, förresten, den finns ju än. Här är bildbevis:

Wettexmössan.

Den vanliga studentmössan till vänster och den av disktrasor till höger.

Även på insidan är disktrasemössan välgjord. Jämför bara med den vanliga studentmössan till vänster.

Hur kommer det sig att jag bara har valt händelser från tiden innan jag flyttade hemifrån? Ingen aning. Antagligen har det inte hänt så mycket därefter. Jag vet däremot hur jag resonerade när jag satte ihop listan med sanningar och lögner, och som ni nu har sett så var det precis som en djefla man misstänkte, att jag tog fem sanningar och bara överdrev en av dem. Lustigt nog tänkte jag först göra just som Lotten var inne på och ändra på (världs)rekordpåståendet. Men att jag skulle ha varit med på tre världsrekord går nog ingen på, och ett har väl de flesta i bakfickan? Eller i alla fall ett svenskt rekord ...

Rätt gissade i alla fall Anna, som därför vinner äran och en ny läsare till sin blogg. Fast på grund av mitt klanteri hade ju egentligen Lotten och en djefla man också rätt. Tur att jag inte hade något värdefullt pris att slåss om.

Så dumt, "nästan bara sant" blev till "ungefär hälften sant". Det låter ju inget vidare. Men det positiva är ändå att jag tydligen börjar bli bättre på att ljuga. Nästa gång kan jag ju köra en variant med endast en sanning!

(Jo, visst blev det långt. Det här hade ju räckt till fem bloggposter egentligen.)

Nästan bara sant

Idag ägnar sig tydligen precis alla åt att berätta fantastiska historier, småljuga och gissa, så det vill jag också göra. Problemet är att det står helt stilla i huvudet. Några intressanta kändisäventyr att skryta med kommer jag inte på, och knappt ens något märkligt som gäller mig själv. Men det kanske spelar mindre roll, bara jag får träna på att ljuga och ni får gissa lite.

Okej, här kommer fem påståenden. Fyra är sanna, ett är lögn. Gissa vilket!

1. Jag har haft vattkoppor två gånger.
2. Jag har en gång cyklat precis förbi en mördad människa utan att märka något.
3. Jag har varit delaktig i två världsrekord som kommit med i Guinness Rekordbok.
4. Jag har en gång hittat en femhundring i en snödriva.
   
5. Jag har en studentmössa sydd i Wettex.

(Jadå, även familjemedlemmar får delta, för det är ju främst ni som läser bloggen. Men ni som vet svaret säkert kanske kan låta bli att visa det jättetydligt?)

Eftersom det redan börjar bli sent på dagen ska ni få ända fram till måndag på er att gissa innan svaret kommer.

En inte så perfekt vinterdag

Alla andra bloggar och pratar ju redan om det, men jag måste ändå beröra ämnet, jag också.

Det stör mig nåt vansinnigt att det inte är vinter än. Speciellt när folk omkring mig envisas med att svara att det är skönt att det inte är vinterväglag när man ska ut och resa. Det är klart att jag inte heller gillar snö på vägen när jag är ute och åker, men det spelar ingen roll. En svensk vinter ska innebära snö! Att gå omkring och oroa sig är ju inte så värst nyttigt, men jag kan helt enkelt inte låta bli.

Kolla här förresten, den här lilla vännen mellan stenplattorna blommar än. Sött, men så fel, så fel ...

En perfekt sommardag

Jag känner nu att jag ändå behöver lite kompensation för de uteblivna årssammanfattningarna, så därför delar jag med mig av en av de riktigt bra dagarna under förra året. Det var en dag i juni, på landet i södra Dalarna - mitt paradis på jorden. Och visst, det är egentligen bara en lång uppräkning av aktiviteter, men jag gjorde anteckningarna i syfte att när som helst kunna återuppleva den sköna sommarkänslan, och det fungerar faktiskt.

Dagen började med att jag fick huset för mig själv. Mina föräldrar väckte mig när de skulle åka till stan tidigt på morgonen. När dörren till min lilla skrubb öppnades blev det snabbt svalare därinne, och jag kurade ihop mig under täcket, där fortfarande nattens mysiga värme dröjde kvar. Jag kände mig ganska pigg, men somnade ändå om någon timme. Jag vaknade sedan tvärt av vad jag tyckte lät som ett jamande utanför fönstret, och skyndade mig då upp.

Ute strålade äntligen solen efter två regnvädersdagar i följd, och jag tog den vanliga lilla turen ner till bryggan för att få min morgondos av sjöutsikt innan jag gjorde i ordning frukost.

Det tog mig halva förmiddagen att klara av morgonbestyren, men det var inget som störde mig. Jag hade gott om tid och tog det precis så lugnt som jag kände för. Eftersom inte en människa fanns inom synhåll kunde jag sätta mig i solen vid husväggen och raka benen. Jag valde ut min somrigaste bomullsklänning, en sådan som dessutom var lite för vågad för att jag skulle våga ha den i stan, och strosade omkring på tomten ett tag. Sedan hämtade jag den bärbara datorn och slog mig ner i hammocken för en stunds förstrött pyssel.

Lunchen, som jag förstås åt utomhus, var snabbt avklarad. Jag gick in för att diska och då var det fortfarande alldeles folktomt i grannskapet, men när jag en stund senare kom ut igen hade grannarna på båda sidor om vår gård dykt upp. Jag traskade genast iväg till släktinggrannarna, som var nere vid sin brygga, och stod sedan och pratade med dem en stund.

Därefter kände jag att det var dags att göra lite nytta, så jag hämtade en del redskap och ägnade mig åt diverse trädgårdsskötsel tills jag inte kom på mer att göra. Då gick jag in och hämtade några tidningar och korsord, som jag slängde i hammocken. Precis när jag skulle sätta mig kom jag dock på att det skulle vara skönt att känna lite på vattnet i sjön, när jag ändå var så varm som jag var. Så jag gick ner till stranden, klev ur träskorna och i vattnet, som till min förvåning inte kändes ett dugg kallt. En titt på badtermometern gav besked: 22 grader i vattnet, visserligen nära land, men ändå.

Jag stod på bryggan ett par minuter och lät fötterna torka en aning. Sedan tog jag ändå träskorna i handen när jag gick upp över den lagom lena grusvägen och det mjukt, mjukt kittlande gräset. Och så, helt spontant slog det mig att jag så klart skulle bada. Sagt och gjort, och jag var till och med så modig att jag tog bikini, som jag brukar tycka gör badet lite för kallt om magen. Men eftersom det här var den perfekta sommardagen var det bara skönt i vattnet, och jag vadade utåt mot djupet utan minsta tvekan. Till sällskap fick jag en andhona med fem halvvuxna ungar, vars förväntningar på mat var uppenbara. Jag pratade dock bara lite med dem och fortsatte gå.

När jag simmade inåt land och upptäckte att jag kunde komma riktigt nära änderna innan de vek undan, nu när jag bara var ett huvud som kom guppande på deras egen nivå, kände jag en barnsligt sprittande glädje. Min fot stötte sedan emot något välbekant och hårt, och när jag stoppade ner handen och grävde lite i sandbotten, fick jag tag på en vacker mussla som jag höll under vattenytan och studerade ett slag. Därefter kastade jag in den i vassen och överraskades då av andfamiljen som kom farande med en ohygglig fart. De trodde förstås att det var mat. Så fort jag hämtat andan efter överraskningen kunde jag skratta vidare, men gav också änderna några urskuldande ord.

Efteråt stod jag och värmde mig i sol och för liten frottébadkappa bakom huset. Plötsligt var det helt naturligt att gå barfota, fast jag inte gjort det på nästan ett år. Gräset var så lent mellan tårna, vinden rufsade om i mitt hår men utan att vara kall, alla ljuden jag hörde gav mig bara mer ro i sinnet. Vart jag än vände mig doftade det sommar: tjära, mogna smultron, gräs och sjö.

Och när jag en stund senare kom tillbaka till hammocken och hittade de kvarlämnade tidningarna insåg jag att de inte på långa vägar var det viktigaste bortglömda jag återfunnit denna eftermiddag.

De som känner mig och inte orkar läsa allt det här kan gå direkt till fråga 10

Jippi! Jag har för första gången någonsin blivit utmanad personligen av en annan bloggare! Ni vet, så där så att jag får skriva mina egna svar till en massa mer eller mindre intressanta frågor. Det kan man förstås alltid göra ändå, men om någon frågar efter det känns det så mycket bättre. En av mina hemliga önskningar har gått i uppfyllelse, och det var nära att jag fällde ett par tårar av lycka, men nu ska jag samla ihop mig och göra det som förväntas av mig.

Bloggvärldsbloggens bloggenkät 2006

1. Hur länge har du bloggat?
Mitt allra första blogginlägg skrev jag den 19 juli 2005. Sedan dess har jag startat ett tiotal bloggar, varav ungefär hälften redan är nedlagda.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Det kommer jag inte ihåg. Eller jo förresten, jag hade faktiskt inte läst mer än en enda blogg innan jag själv började blogga, och hade en synnerligen vag uppfattning om vad det här med bloggar egentligen var. Så någon bild av "den typiska bloggaren" hade jag inte.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Öh? Jag blir förälskad i platser, inte bloggar.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
De är ganska tråkiga, precis som mina senaste. En del av dem däremellan kan dock göra mig lite imponerad när jag kommer på att det är jag själv som har skrivit dem.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Färre än 15. Så fort det blir många inser jag att jag inte har tid att läsa dem och gallrar bort ett gäng. Jag föredrar att hänga med ordentligt i några få framför att försöka ha småkoll på många. Dessutom slutar jag omedelbart att läsa bloggar som på ett eller annat sätt gör mig illa till mods.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Tja, vi kan väl säga 87 % dagboksbloggar och 13 % övrigt. Nyheter och annat som jag kan läsa om i tidningarna brukar jag läsa om i tidningarna. Modebloggar är ungefär det mest ointressanta jag kan tänka mig i bloggväg. Bloggar som försöker pracka på mig musik gör mig arg. Jag gör förstås undantag, men främst för bloggar skrivna av människor jag har någon form av personlig relation till.

7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Den var svår. Eftersom jag läser så få bloggar så håller jag mig mest till sådana bloggare som jag känner igen mig i. Men jag får väl erkänna att jag läser Silverfiskens blogg lite till och från, och den gillar jag ju åtminstone delvis.

8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Jag måste säga både Översättarhelena och Lotten då. Fast när jag tänker efter kunde jag lika gärna ha nämnt dem på förra frågan. Jag menar, de har en massa barn och jobb och livserfarenhet, och det har ju inte jag, men de tycker ungefär som jag för det mesta. Det är väl tryggt, antar jag, och sådant funkar alltid på mig.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Somliga bryr sig inte nämnvärt, medan andra läser så mycket som möjligt för att få veta vad jag har för mig och går och tänker på. Jag hoppas ständigt att de inte läser bara för att de känner att de borde göra det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag faktiskt inte. Borde det inte bero lite på vilken sida av mig det är de känner från verkliga livet? (Men hörni, ni som känner mig, om ni ville vara gulliga och hjälpa mig att svara på den här frågan så skulle jag bli jätteglad! Det gäller kompisar också, inte bara familjen. Please?)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Har jag det? Nej, det är väl delvis därför jag startar och lägger ner bloggar hela tiden ...

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Man ska aldrig säga aldrig ... Titta bara i den milslånga listan med kategorier till höger på sidan, så ser du att jag har med både "mat" och "politik", fast jag egentligen inte bloggar om sådant. Men eftersom den här bloggen inte är speciellt hemlig så håller jag mig av naturliga skäl oftast till ganska okänsliga ämnen.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Troligen i mycket högre utsträckning än någon (inklusive jag själv) begriper.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Med tanke på att man i bloggen ofta i högre grad än i verkliga livet kan välja vilka sidor av sig själv man vill visa upp, så är mitt svar nej. Men visst, teoretiskt sett skulle man nog kunna lära känna en bloggare ganska bra, speciellt via kommentarskontakter.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Nej, det har jag inte.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Absolut.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Nej, jag är nog helt enkelt alldeles för liten, okänd och försiktig som bloggare och kommenterare för att behöva råka ut för det.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag ångrar mig hela tiden! Men det har främst med dålig självkänsla att göra, och beror inte så mycket på att jag är en dryg och elak människa.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Medan jag fortfarande bloggade varje dag kunde det kännas som ett onödigt tvång ibland. Numera bryr jag mig inte så mycket om ifall bloggen står stilla emellanåt, men då händer det i stället att jag är för lat för att skriva om saker som jag egentligen skulle ha velat blogga om och som jag kunde ha gjort något bra av. Det kan jag reta mig lite på.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Om inte förutsättningarna har ändrats radikalt så tror jag att jag kommer att fortsätta blogga länge, och två år är inte speciellt lång tid, så ja. Förhoppningsvis har mitt bloggande förändrats på åtminstone något sätt i positiv riktning då.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Blablabla. De påverkar mitt liv och det är det enda jag bryr mig om. Hur det sedan blir med det andra märker vi väl antagligen med tiden.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Nej. Jag har många gånger tänkt skriva om det, men insett att det skulle bli för mycket för att någon skulle orka läsa det, så därför ska jag inte sätta igång här och nu heller. (Jag vet att jag borde ha lärt mig att "sammanfatta kort" efter 18 år i skolan, men nix, jag föredrar att skriva låååångt.)

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Det hänger så tätt ihop med föregående fråga, så det svaret får också vänta.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten!
Med tanke på vad jag svarade på fråga 5, samt att de bloggare jag gillar nog redan har blivit utmanade, så blir det lite klurigt. Tyvärr blir jag tvungen att avstå, trots att jag själv tycker att just det svaret är det sämsta som finns.

Okej, en "årets" då ...

Det är mycket möjligt att mitt bästa ögonblick under 2006 inföll ungefär klockan 13.50 den 18 augusti.

Fyra måltider i fyra landskap

Nu är jag återigen i Falun för julfirande och lite lugn och ro med familjen. Hela gårdagen gick åt till bilresan upp hit, trots att det var bra väglag och inte så fasligt mycket trafik. Fast det är klart, ska man stanna och dokumentera allt hela tiden tar det ju sin lilla tid ...

Frukost i Linköping, Östergötland. (Det hann bli ljust innan jag tog bilden, ja. Hur tidigt tror ni att jag går upp egentligen?)

Lunch (gissa var!) i Katrineholm, Södermanland. Där höll det på att köra ihop sig lite, men det gick bra. Förresten, om det är någon som har svårt att få tag på en julgran kan jag rekommendera en tur till Katrineholm. Där säljer de granar precis överallt!

Eftermiddag med fika hos farföräldrarna i Hallstahammar, Västmanland. På bilden syns en samling mer eller mindre okända gamla släktingar. Jag är visst också med där på ett hörn, i en betydligt rundare skepnad än nuförtiden.

Kvällsmat i föräldrahemmet i Falun, Dalarna. (Bilden är visserligen tagen idag, vilket förklarar dagsljuset, men ser ni att det är snö ute? Hurra! Ligg kvar till imorgon nu ...)

I mitt gamla rum har jag och sambon numera en gemensam sänggavel till större delen bestående av trägolv. Det är det ju inte ofta man har, så jag tyckte att jag lika gärna kunde slänga med en bild på det också.

Min bild av året

En gång hörde jag någon säga att alla människor har en inre bild av hur ett år ser ut. Jag vet egentligen inget alls om det här, men jag gissar att det i så fall är rätt vanligt att man tar fasta på det cykliska och föreställer sig något som går runt. Som en cirkel eller kanske en spiral. Min bild av året är dock rektangulär. Den grundar sig nämligen på scouternas väggalmanacka (som jag för övrigt rekommenderar alla att köpa, oberoende av inre bilder, för att det är en bra almanacka och för att pengarna gör nytta).

Ända sedan jag var liten har jag varje år fått en sådan almanacka, och faktum är att jag nästan tycker mer om den nu som vuxen än jag gjorde förr. Varje morgon när jag går upp drar jag bort ett kalenderblad och läser på dagens blad vem eller vilka som har namnsdag, vilket i mycket högre grad än en vanlig almanacka hjälper mig att hålla åtminstone någorlunda koll på datum och veckodagar, även när tiden går fort och dagarna flyter ihop.

Den första dagen i varje månad klistrar jag dessutom upp en ny månadsbild. Jag njuter lika mycket varenda gång. Tidens gång blir på något vis så tydlig och konkret för mig när bit efter bit av almanackan färgläggs med vackra bilder som speglar den aktuella årstiden. Och med tanke på hur många tusen gånger jag har tittat på en sådan här almanacka är det knappast konstigt att jag har påverkats av den.

När jag på sommaren kommer att tänka på att det snart är höst dyker omedelbart bilden av det rektangulära scoutalmanacksåret upp för min inre syn. Ibland, men det var betydligt vanligare förr om åren, ser jag mig själv stående på en månadsruta i en almanacka stor som en fotbollsplan. Därifrån kan jag blicka ut över året, både bakåt och framåt. Sett ur detta perspektiv ligger de månader som just passerat eller snart ska komma närmare mig än de andra, och det tycker jag känns logiskt och behagligt.

Men numera ser jag oftast helt enkelt en bild som påminner starkt om den här ovan, det vill säga samma bild som jag ser varenda dag när jag står framför almanackan och drar mitt kalenderblad. Fast jag har märkt att rutorna som symboliserar månaderna inte alltid beter sig som väntat i mitt huvud. Exempelvis ska det längst ner i högra hörnet vara juli, om man ska följa scoutalmanacksåret strikt. Men i mitt huvud lyckas både juni och juli klämma ihop sig mitt på den högra långsidan. Naturligtvis har det väl att göra med att sommaren för det mesta uppfattas som kort. Personligen tycker jag visserligen att tiden rusar iväg lika snabbt jämt, men när jag tänker på året så föreställer jag mig ändå sommaren som kortare än de andra årstiderna.

Höstmånaderna utgör den mest underliga delen av min inre bild av året. De tycks aldrig hitta någon bestämd plats att hålla sig till. Lite beroende på var på året jag själv befinner mig drar de iväg åt olika håll, så att de ibland ligger och trängs på vänsterkanten allihop, samtidigt som augusti tar upp hela den nedre kortsidan, och ibland sträcker sig ända från det där hörnet som skulle vara juli och fram mot den sista rutan. Men där är det i alla fall alltid december. Om det är några månader som har en absolut bestämd form och plats i mitt huvud så är det december och januari. Bilden av den delen av året matchar scoutalmanackan perfekt. Jag menar, skulle de flytta sig så skulle ju årsskiftet rubbas, och det går ju bara inte att föreställa sig. Ett år börjar och slutar längst uppe i det vänstra hörnet. Så är det bara.

M-Sune

När jag fyllde 18 år fick jag en bil av mina föräldrar. Jag skulle visserligen inte komma att ta körkort på ytterligare ett halvår, men det spelade mindre roll. Bilen är nämligen av leksakstyp. Den går bra att köra, så länge man inte har några krav på att själv åka med. Det är bara att på traditionellt sätt dra den bakåt en bit och sedan släppa, så åker den iväg några meter eller så, beroende på underlaget. För att undvika kollisioner gäller det bara att hålla i minnet att den alltid svänger en aning åt höger, så det får man försöka kompensera för.

Men nu var det egentligen inte det jag skulle berätta. I stället ville jag fästa uppmärksamheten på de bokstäver som syns på bilens sidor och tak. De påminner en hel del om Bloggers word verification, eller hur? Min snabba slutsats är att bilen helt enkelt måste ha någon koppling till bloggen eller mitt bloggande. För säkerhets skull bloggar jag alltså nu om den, så behöver ingen tvivla på den saken.

Förresten, frampå bilen står det MSuNe (möjligen är det ett c i stället för ett e, men det vore ju inte lika roligt, så den möjligheten ignorerar jag), vilket gör namnet givet. M-Sune it is. Och idag är det Sune-dagen, så vi säger väl grattis till word verification-bilen då.

En aning hög (flumvarning utfärdas!)

Efter några dagars ovanligt själsdödande tillvaro kom vändningen i form av en överraskningspresent. Jag är generellt sett rätt dålig på att hantera överraskningar, men en liten oväntad present någon gång klarar jag faktiskt av. Speciellt när den är perfekt som den här. Och allt var verkligen perfekt med den: tanken, tidpunkten, valet av present.

Han känner mig ändå rätt bra, sambon. Och han misslyckas nästan aldrig med presenter. Nu valde han helt på eget bevåg ut en skiva som han tyckte att jag skulle ha. Omslaget ser visserligen ut som om det skulle kunna höra till någon av hans egna skivor, men musiken på skivan är nog så mycket jag som den kan bli.

Bara känslan av att för ovanlighetens skull få låta öronen masseras av enbart behagliga ljud kunde räcka för att rädda hela veckan, men det slutar inte där. Hela kroppen har plötsligt fått förmågan att ta emot musiken och tonerna tränger in genom varenda por och går rakt in i blodomloppet. Jag känner hur spänningarna i nacken omedelbart lättar, hur magen blir lugn och fötterna varma.

I vanliga fall när jag får en ny skiva med någon artist jag gillar brukar det bara ta ett par genomlyssningar innan några favoritlåtar utkristalliserats. Men här är alla låtarna sådana att jag innan de ens är slut redan har börjat längta till nästa gång jag får höra dem. Och jag kan inte välja, jag kan inte få nog, jag vill höra alla på en gång!

Jag tror att även sambon kommer att gilla åtminstone en del av låtarna på skivan. Jag hoppas det. För han lär få höra dem några gånger den kommande helgen.

En lördag i Örebro

Vad har jag gjort de senaste dagarna? Det verkar inte bara vara här i bloggen jag har varit frånvarande, för jag insåg idag att jag inte hade koll på någonting, varken vad som har hänt i bandyallsvenskan, bloggvärlden eller den där "riktiga" världen. Så halva dagen har jag fått ägna åt att försöka få lite koll igen.

Vad det blev av gårdagen vet jag i alla fall. Jag och sambon åkte nämligen på utflykt till Örebro. Huvudanledningen till resan var Bokmässan Örebro Slott (den heter tydligen så), men när vi ändå var där passade vi också på att hälsa på moster B. Den lilla släktträffen kompletterades av mina föräldrar som kom farande norrifrån.

Bokmässan fick det sammanlagda betyget "okej". Naturligtvis tyckte jag att det var intressant att se och höra några författare jag gillar, men priserna på böckerna uppmuntrade inte direkt till shopping. Detta gjorde att vi när vi hade gått ett varv på mässan riktade vår uppmärksamhet mot själva slottsbyggnaden i stället.

Jag, sambon och pappa snokade omkring och letade lönnrum och bortglömda gångar, men vi fick nöja oss med en liten trappa som inte ledde till mycket mer än ett fönster. Utsikten därifrån var dock utmärkt.


Med lite fantasi kan man förresten få ett slott att bli spännande även med moderna golv och massor av folk omkring. Tittar man noga hittar man alltid något litet mystiskt skåp eller underliga märken på en vägg. Och tittar man mindre noga, men fortfarande uppmärksamt, kanske man får en skymt av någon figur som är så där en aning otydlig i kanterna ...

När vi blev trötta i benen satte vi oss i en fönsternisch och tittade på bokmässebesökare i stället. Då kom en mycket gammal man fram och frågade oss om vi visste var hissen fanns. Jag hann bara skaka tveksamt på huvudet, medan jag försökte påminna mig var jag hade sett en hiss senast, innan mannen fortsatte:

- Jaså, ni tillhör inte ...?

Sedan kom någon som verkligen tillhörde inventarierna och tog över. Vi insåg att det där nog trots allt inte var vår nisch, så vi bröt upp och begav oss tillbaka hem till moster B.

Vi tyckte att det verkade väldigt lugnt ute även för att vara en lördag. Men den här skylten får mig att undra lite vad de egentligen brukar pyssla med på nätterna i Örebro.

Baskerblogg

Om det är en baskerbloggardag, huvudbonadsdag, stora hattkalaset eller bara en vanlig hattparad spelar ingen roll. Här ska baskerbloggas! (Kolla hos Lotten för att se vilka andra som är med och firar.)

Jag har en enda basker, men den tillhör absolut mina få älsklingar bland kläder och accessoarer. Den är mörkgrön, superluden och så len att det nästan är synd att ha den som huvudbonad. Så ibland har jag den till att gosa med i stället.

Jag kallar den Baskerråttan (inte att förväxla med den i bloggvärlden bekanta Ökenråttan på eventuellt baskerhumör). Baskern har tidigare varit min farmors, men jag lade beslag på den en gång när hon andades något om att hon tyckte att den såg för hemsk ut.

Ibland när jag inte gosar med baskern försöker jag bära den på huvudet som man "ska". Problemet är bara att det är så svårt att veta hur den ska sitta. Jag antar att man får prova sig fram. Här är några sätt jag har testat:

Som en finurlig liten tant.

Åt det franska hållet.

Som en tonåring?

Här spårade det visst ur lite ...

Störningsmoment, tomburkar, oväntat flyt samt en liten cykeltur

Då och då bloggbeklagar jag mig över grannen ovanpå, men tidigare idag tänkte jag göra det ordentligt, en gång för alla, så att jag bara skulle kunna peka på den texten i fortsättningen när jag blir för uppjagad för att göra mig förstådd. Men jag var för arg för att kunna skriva, så det får bli vid ett annat tillfälle. För jag måste helt enkelt få det ur mig någon gång.

I stället tog jag nu ett smygfoto på en bil som stod utanför och sakta men säkert fylldes med tomma ölburkar.

Och här skulle jag förstås ha kommenterat bilden, men ni får själva försöka hitta någon mening med den.

På eftermiddagen fick jag helt oväntat en ny tandläkare och en tandläkartid om två dagar. Bra för mig, så slipper jag vara nervös i flera veckor (även om det alltid är skumt när det går så där snabbt och lätt). Ja, jag är nervös för att gå till tandläkaren, men det är egentligen inte själva rotandet i munnen jag gruvar mig för. Det är mer för saker som att jag precis när jag är på väg att bli vänd uppochner ska upptäcka att det sitter något slemmigt på undersidan av armstöden jag klamrar mig fast vid. Jag blir för övrigt nervös när jag ska gå till frissan också, men det är mer för att de alltid frågar vad jag "gör", vilket jag inte gillar.

På grund av det plötsliga tandläkarbesöket och att tandläkaren håller till på rätt sida om stan fick jag en anledning att se över min cykel som hade stått och samlat smuts utomhus (men under tak) i över ett år. Jag kollade dessutom att jag fortfarande kunde cykla. Det sägs ju att det är en sådan där grej som sitter i kroppen när man väl har lärt sig behärska den, fast helt säkert kan man väl aldrig veta. Men det gick bra i alla fall.

Morgondagen ska jag vika åt skattletande. Lite guld till tanduppiffningen skulle sitta fint.

Till Far

Jag är så dålig på sådana här högtidsdagar som inte är födelsedagar. Jag vet liksom aldrig vad jag förväntas säga. Ska man säga "grattis" till sina föräldrar på Mors respektive Fars dag? Var det inte snarare den dag jag föddes de var att gratulera?

Som tur är verkar inte mina föräldrar själva veta vad de här dagarna är till för. (Annars skulle de väl ha lärt mig vad jag ska göra?) Så vi improviserar. Varje gång. Och inte oväntat brukar det bli ungefär likadant varje gång också.

Vi snackar alltså inte några slipsar eller chokladaskar nu. Frukost på sängen kan det inte bli tal om, eftersom mina föräldrar går upp så tidigt att ingen vet riktigt hur tidigt det är. Dessutom bor vi ju inte ens i samma stad. Och förresten står frukost stabilast på köksbordet.

Nej, jag brukar intala mig att det nog räcker att ringa. Så det gör jag. Rätt sent på den aktuella dagen brukar det bli av någon anledning. Ungefär så här brukar det låta efter att rätt person har presenterat sig i andra änden:

Jag: Hej.
Mor/Far: Hej.
Jag: Stör jag?
Mor/Far: Nejdå, vi sitter här och sover bara.
Jag: Jaha, ja jag tänkte att jag skulle väl ringa ... Och säga ...
hm ... nånting på Mors/Fars dag.
Mor/Far: Ja, tack då.
Jag: Jag tänkte ringa tidigare, men ...
Mor/Far: Det gör inget.

Och sedan övergår det i ett helt vanligt samtal, som vi skulle ha haft i vilket fall som helst. Skillnaden är möjligen att det är jag som ringer upp från början, i stället för tillbaka efter att inte ha kunnat svara när de ringde först.

Nåja.

Den här gången tänkte jag försöka variera mig lite. Egentligen borde jag väl göra något av det där traditionella som jag aldrig ägnar mig åt, som att köpa en lott till pappa. Men vad sjutton, jag gör som vanligt och bloggar om det i stället! Word verification är samarbetsvillig och bidrar med en mycket personlig gratispresent till min tågtokige far:


Så, öhh ... öhh ... Har'enäran!

Bloggläsning på PSP

Hemliga sammansvärjningar överallt

Pandas kommentar till en tidigare post påminde mig om att man aldrig ska underskatta fienden. När jag tänker efter kan jag urskilja ett antal möjliga konspirationer i min vardag. Några exempel:

• Mitt exemplar av tidningen Råd & Rön är alltid mer eller mindre knöligt, smutsigt och slitet. Vissa gånger har omslagssidan nästan lossnat. Andra gånger går det knappt att läsa baksidan på grund av smutsränder. Helt uppenbart är det någon som inte gillar upplysta konsumenter, eller till och med någon som inte vill att jag ska bli en upplyst konsument!
  
• Så fort jag har hittat ett favoritmärke av något, det kan vara handkräm, kattmat, müsli eller vad som helst som jag köper regelbundet, så försvinner det ur butikens sortiment eller slutar helt att tillverkas. Det skulle kunna vara för att jag envisas med att inte välja samma sak som den stora hjärntvättade massan, men antagligen går allt ut på att göra livet så surt som möjligt för lilla mig.
• Grannen ovanpå. (Honom skulle jag kunna skriva massor om, men för tillfället låter jag det vara.) Jag börjar tro att allt han gör på det här stället ingår i en konspiration. Mot mig givetvis. Eventuellt är hans uppgift att trötta ut mig tills jag knappt märker att jag blir attackerad.
  
• Den där rabarbermissilen var givetvis ett attentatsförsök. Misslyckat visserligen, men att jag inte insåg det!
  

Det blir allt tydligare att de är ute efter mig. Jag vet inte varför, jag vet inte vad de vill åstadkomma, jag vet inte ens vilka "de" är, men det är väl inte så noga. Konspiration som konspiration.

"Vet ej" är i alla fall inget alternativ

Dagens webbfråga på falukuriren.se lyder: Har du åkt skidor ännu?

Man kan välja att svara "Ja", "Nej" eller "Ska åka i helgen".

Tillåt mig småle.

Det är bara så typiskt Dalarna. Så fort det kommer snö handlar precis allt om att så snabbt som möjligt ta sig till närmaste slalombacke. Gissa om man känner sig onormal när man som infödd inte deltar i denna hysteri.

Längdskidor har jag åkt. Många gånger. Till och med i en slalombacke. Här i södern brukar jag skryta om att vi där jag kommer ifrån kunde åka på dagsutflykter till fjällen med skolan, och att vi åkte skridskor utomhus minst en gång i veckan typ halva vårterminen. Att jag mest tyckte att det var en pina talar jag dock oftast tystare om, för det gör ju mitt skryt mindre imponerande.

Men rent hypotetiskt nu då: Om jag faktiskt skulle ha åkt skidor, bara inte den här säsongen, men kanske ska göra det i helgen, vilket svar ska jag då kryssa för på webbfrågan?

Krångliga djur

Djur är bra krångliga. Framför allt vilda djur. De ska bara ställa till en massa besvär för oss människor hela tiden.

Nej, jag menar inte när de springer ut på vägarna och krockar med våra bilar. Då är det vi som är krångliga som har byggt vägar genom deras skogar.

Jag syftar inte heller på att de uträttar sina behov på våra tillhörigheter och ibland på oss, även om det säkert ofta är med flit och illa menat. Inte ens att de gnager av ledningar och till och med kortsluter hela elcentraler tänker jag invända mot för tillfället.

Det är något mycket drygare jag tänker på. Jag är säker på att de gör det bara för att ställa till det för oss. Har ni fortfarande inte kommit på vad det är jag är ute efter?

Okej då, dags att komma till saken. Jag menar förstås att de vilda djuren vållar oss besvär genom att komma hem till oss för att dö. För det gör de ju.

Jodå.

För någon vecka sedan läste jag om en skabbräv som hade öppnat dörren till ett inglasat uterum och gått in och lagt sig och dött i en stackars hunds bur. Räven hade till och med varit så taskig att den hade lekt med hundens leksak, som säkert var favoritleksaken och nu måste kasseras (det framgick dock inte av artikeln, men man får ju ha lite fantasi för sjutton). Det tyckte jag var synnerligen taskigt gjort av räven.

Mindre djur gör liknande saker hela tiden. Kanske allra främst insekter. Jag ser dem varenda dag så här års. De sitter och lurar utanför dörrarna, och så fort man öppnar kastar de sig in. De letar efter värme och ljus, säger ni? Ha! Den värmen är bara en ursäkt, medan det riktiga ärendet är att omedelbart lägga sig och dö på något väl synligt ställe. Jag vet att de gör det med vilje.

Krångliga djur! Om det är några av er som läser det här så lägg genast av med att komma hit och dö! Annars ska jag ... ska jag ... hm ... ja, något ska jag väl kunna tänka ut.

Enligt somliga kommer förresten insekterna att ta över världen. Jag är benägen att hålla med, såvida de inte först utrotar sig själva i sin strävan efter att vara så krångliga som möjligt för människorna. Några som däremot inte har några vidare utsikter att lyckas erövra världen är spindlarna. Om de ska komma någonstans måste de först lära sig att motstå frestelsen att undersöka botten på tomma skålar, hinkar, badkar, diskhoar och liknande. Det kan förstås vara så att de gör det avsiktligt för att vara krångliga. Annars är de bara bra dumma. Å andra sidan har ju inte det varit ett oöverstigligt hinder för människosläktet ...

Den bästa årstiden just nu

Äntligen har jag kommit på varför jag har så svårt att svara när någon frågar efter min favoritårstid. Det beror helt enkelt på att jag gillar alla. Villkoret är att de håller sig till sin tid på året.

Omkring tre månader av varje är precis lagom för att jag ska bli glad över växlingarna från en årstid till nästa. Trots det är jag obegripligt långsam med att anpassa min klädsel efter temperaturen och vädret. Det är inte ovanligt att jag går i sommarjacka och lågskor in i december, eller i manchesterbyxor fram till midsommar. Men man kan ju välkomna förändringar utan att det syns på en.

Just nu är jag faktiskt barnsligt lycklig över snön. Inte så att jag rusar ut och gör snöänglar på en gång, men jag börjar till exempel genast fantisera om jul, bandy och andra mysigheter.

Dessutom kom jag på att nästan alla mina favoritfilmer utspelas helt eller till stora delar under vintern, vilket gör att det inte känns så kul att titta på dem mitt i sommaren (att se sommarfilmer under vintern är däremot sällan något problem). Så om jag skulle råka få tid över det närmsta halvåret finns det att välja på. Nu passar det också äntligen bra att spela snowboardspel igen, vilket jag märkligt nog finner mycket underhållande.

Det gäller dock att passa på, för här hos oss är nog den första snön högst tillfällig. Nu när vinterdäcken har kommit på bilen blir det givetvis snart milt och mörkt igen. Men jag antar att jag också lär få vinter så att det räcker och blir över så småningom.