Nellynellan fyller 3 år i dag. Nu kan vi börja ge henne kinderägg och lämna våra 1000-bitarspussel framme obevakade. Skönt.
Fast hon ser inte ut att vilja bli uppvaktad. Det kanske är lika bra, för någon fisktårta tänker jag då inte baka.
17 maj. Grattis Norge! Tänk om man fick vara där och i alla fall titta på firandet så där lite i smyg ...
Kristi himmelsfärd och långhelg. Sommaren är nästan här, även om det är grått och regnigt just för tillfället. Alla som har möjlighet åker väl till sina sommarstugor och jobbar utomhus. Tänk om man hade lite närmare och bara kunde ge sig iväg över dagen ...
Jag antar att jag får nöja mig med ett stort, fult, fullt köpcentrum. Men inte ens det blir nog av i dag.
Serbien ja. Det var väl bra? Europa är enigt och ingen behöver starta krig åt något håll. Gott.
Jag behövde med andra ord inte gå och lägga mig arg. Inte över schlagern åtminstone. Fast sedan fick jag inte sova på flera timmar ändå, av andra orsaker. Så i dag är jag seg som en geléråtta. Vid det här laget vet väl alla att jag inte är att leka med om jag inte får sova och äta regelbundet, och så kommer det nog att förbli. I det avseendet blir jag inte äldre än fem år.
Till frukosten blev det i alla fall lite roligare igen, för då fick jag ett par lotter att skrapa. De var köpta i Sigtuna, vilket verkar vara ett bra ställe, för tro det eller ej, men det var faktiskt vinst på båda lotterna! Kanske är det ett tecken på att jag borde flytta till Sigtuna? (Nä.)
I dag är det Linnea-dagen. Linnea is my middle name. På riktigt. Nu skriver jag inte det här för att få en massa uppmärksamhet för det, för allvarligt talat tycker jag att det är helt okej att strunta i namnsdagar om man vill. Själv tycker jag visserligen att det är roligt att säga grattis till folk när jag vet att de har namnsdag. De brukar bli så förvånade då. Nej, anledningen till att jag nämner det är att Linnea faktiskt är ett av årets namn, Linné-år som det är.
Fast jag stavar tydligen mitt namn Linnéa. Det är rätt ironiskt, eftersom jag annars har lite svårt för onödiga accenttecken. Nåja, vi kan väl säga att det är för att lite extra hedra den store Carl von Linné. Fast egentligen är det ju varken honom eller hans blomma jag är uppkallad efter. Jag har helt enkelt ärvt namnet efter min mamma och mormor. (Grattis mamma!)
Förresten, hur underligt det än kan verka så har mitt smeknamn Flinn faktiskt ingenting med namnet Linnéa att göra.
Det är bäst att jag exemplifierar hur man kan fira sin födelsedag på ett eget roligt sätt.
Man kan ha på sig skojiga strumpor med nyckelpigor på.
Man kan ha en fjäril som kittlar en lite lätt vid halsgropen.
Man kan sätta blommor i håret.
Man kan göra en hemlig utflykt på egen hand.
Man kan avnjuta en bra film som man har fått i present.
Man kan gå ut och så en påse blomfrön.
Man kan lägga upp en bild på Hugh Dancy på sin blogg. Eller nej förresten, det blir nog lite larvigt. I stället kan man surfa runt en stund och titta på bilder på andra ställen.
Jag leker kundtjänst här idag. Det ringer nämligen en massa folk och ställer frågor. Mest undrar de (mina svar inom parentes):
Det finns människor som har svårt att föreställa sig att inte alla tänker och tycker exakt som de själva gör. Det brukar ofta vara samma människor som säger åt sådana som mig att skaffa ett liv. Okej, det kan jag väl göra, men i så fall vill jag skaffa mig ett eget liv, inte bara kopiera deras.
För tänk om man nu till exempel fyller år. Och tänk om man då:
Skärtorsdagen känns nästan mer som "min" dag än vad min födelsedag gör. Jag gillar den trots att det är dagen då de små påskkärringarna med läppstift på kinderna driver omkring och gör världen osäker (i alla fall uppe i Dalarna, för här i Östergötland är det väl påskafton som gäller?). Vet inte om det har något att göra med att jag är född på en torsdag eller vad det är. Det var i alla fall inte alls det jag hade tänkt skriva nu.
Nelly har inte synts till idag. Jag föreslog på skoj att hon har blivit häxkatt och är på väg till Blåkulla. Fast är det inte först den kommande natten som avresan ska ske? Sambon trodde att hon kanske behövde packa eller förbereda sig på annat vis.
Eller så börjar påskfirandet, liksom så mycket annat, lite tidigare för varje år?
Vi var och handlade igår kväll, fast vi annars alltid veckohandlar på torsdagar. Jag tänkte att det kanske skulle vara något mindre fullproppat med folk i affären då än idag. Men vid den största och mest populära stormarknaden (som även vi har valt allt oftare på sista tiden, eftersom den egentliga favoriten har börjat få allt sämre utbud av varor) var det så mycket folk att det var slut på kundvagnar! Något sådant har jag aldrig varit med om tidigare, inte ens dagen före nyårsafton. Sambon tyckte att vi kunde vänta på en vagn, men jag övertalade honom att åka till det andra stället. Där var det lugnt och skönt, gott om plats vid mejeriavdelningen och ingen kö i kassan. Och allt vi skulle ha fanns för en gångs skull. Så jag vet inte, kanske var det ändå inte extremt mycket folk som påskhandlade igår, utan bara extremt trängselsugna människor.
När allt kommer omkring är det nog en rätt vanlig skärtorsdag ändå. Och en rätt vanlig torsdag också för den delen. Själv ska jag nu gå och sortera tvätt att sedan släpa ut till tvättstugan.
Jag är så dålig på sådana här högtidsdagar som inte är födelsedagar. Jag vet liksom aldrig vad jag förväntas säga. Ska man säga "grattis" till sina föräldrar på Mors respektive Fars dag? Var det inte snarare den dag jag föddes de var att gratulera?
Som tur är verkar inte mina föräldrar själva veta vad de här dagarna är till för. (Annars skulle de väl ha lärt mig vad jag ska göra?) Så vi improviserar. Varje gång. Och inte oväntat brukar det bli ungefär likadant varje gång också.
Vi snackar alltså inte några slipsar eller chokladaskar nu. Frukost på sängen kan det inte bli tal om, eftersom mina föräldrar går upp så tidigt att ingen vet riktigt hur tidigt det är. Dessutom bor vi ju inte ens i samma stad. Och förresten står frukost stabilast på köksbordet.
Nej, jag brukar intala mig att det nog räcker att ringa. Så det gör jag. Rätt sent på den aktuella dagen brukar det bli av någon anledning. Ungefär så här brukar det låta efter att rätt person har presenterat sig i andra änden:
Jag: Hej.
Mor/Far: Hej.
Jag: Stör jag?
Mor/Far: Nejdå, vi sitter här och sover bara.
Jag: Jaha, ja jag tänkte att jag skulle väl ringa ... Och säga ...
hm ... nånting på Mors/Fars dag.
Mor/Far: Ja, tack då.
Jag: Jag tänkte ringa tidigare, men ...
Mor/Far: Det gör inget.
Och sedan övergår det i ett helt vanligt samtal, som vi skulle ha haft i vilket fall som helst. Skillnaden är möjligen att det är jag som ringer upp från början, i stället för tillbaka efter att inte ha kunnat svara när de ringde först.
Nåja.
Den här gången tänkte jag försöka variera mig lite. Egentligen borde jag väl göra något av det där traditionella som jag aldrig ägnar mig åt, som att köpa en lott till pappa. Men vad sjutton, jag gör som vanligt och bloggar om det i stället! Word verification är samarbetsvillig och bidrar med en mycket personlig gratispresent till min tågtokige far:
Så, öhh ... öhh ... Har'enäran!
