Nellynellan fyller 3 år i dag. Nu kan vi börja ge henne kinderägg och lämna våra 1000-bitarspussel framme obevakade. Skönt.
Fast hon ser inte ut att vilja bli uppvaktad. Det kanske är lika bra, för någon fisktårta tänker jag då inte baka.
Skärtorsdagen känns nästan mer som "min" dag än vad min födelsedag gör. Jag gillar den trots att det är dagen då de små påskkärringarna med läppstift på kinderna driver omkring och gör världen osäker (i alla fall uppe i Dalarna, för här i Östergötland är det väl påskafton som gäller?). Vet inte om det har något att göra med att jag är född på en torsdag eller vad det är. Det var i alla fall inte alls det jag hade tänkt skriva nu.
Nelly har inte synts till idag. Jag föreslog på skoj att hon har blivit häxkatt och är på väg till Blåkulla. Fast är det inte först den kommande natten som avresan ska ske? Sambon trodde att hon kanske behövde packa eller förbereda sig på annat vis.
Eller så börjar påskfirandet, liksom så mycket annat, lite tidigare för varje år?
Vi var och handlade igår kväll, fast vi annars alltid veckohandlar på torsdagar. Jag tänkte att det kanske skulle vara något mindre fullproppat med folk i affären då än idag. Men vid den största och mest populära stormarknaden (som även vi har valt allt oftare på sista tiden, eftersom den egentliga favoriten har börjat få allt sämre utbud av varor) var det så mycket folk att det var slut på kundvagnar! Något sådant har jag aldrig varit med om tidigare, inte ens dagen före nyårsafton. Sambon tyckte att vi kunde vänta på en vagn, men jag övertalade honom att åka till det andra stället. Där var det lugnt och skönt, gott om plats vid mejeriavdelningen och ingen kö i kassan. Och allt vi skulle ha fanns för en gångs skull. Så jag vet inte, kanske var det ändå inte extremt mycket folk som påskhandlade igår, utan bara extremt trängselsugna människor.
När allt kommer omkring är det nog en rätt vanlig skärtorsdag ändå. Och en rätt vanlig torsdag också för den delen. Själv ska jag nu gå och sortera tvätt att sedan släpa ut till tvättstugan.
Jag lovade ju en fortsättning på trädbloggandet "inom de närmaste dagarna", men det får bli senare. Jag har helt enkelt inte haft tid. Visserligen är det inte speciellt angeläget ens för mig själv, men jag är sådan att jag vill göra som jag har sagt så långt det är möjligt. Så något mer träd måste det i alla fall bli!
Igår hjälptes jag och Nelly åt med att ta kål på en fiende. En fetingmygga attackerade mig och jag viftade iväg den av en ren reflex. Sedan kom jag på att den ju måste dö för att inte förstöra min nattsömn, men då hade jag tappat bort den. Jag förklarade något bekymrat läget för Nelly, som genast började knalla omkring i rummet. Hon lokaliserade snabbt myggan och petade på den så att den flög åt mitt håll. Jag mosade den mellan händerna och släppte därpå ner liket framför Nelly, som smaskade i sig det. Enkelt! Båda var nöjda och jag blev påmind om hur kul det kan vara med grupparbeten.
Nu ska jag sova.
I morgon ska jag åka till Falun. Tjoho!
Jag läser på lite om fasaner. På Wikipedia lär jag mig att de visst sitter i träd. Men främst på nätterna. Kan det vara därför jag aldrig har sett en fasan i ett träd förut?
Sedan står det så här:
Fasanernas förstånd anses allmänt vara mycket litet. De bringas lätt ur fattningen. Om de blir överraskade av människa eller hund, tycks de glömma att naturen skänkt dem vingar. En förbikrypande snäcka inger dem skräck.
Idag är idag och man ska leva i nuet, men först måste jag bara notera de två knäppaste sakerna som hände här igår.
Det är strålande sol, 11 grader varmt och buskarna är fulla med tokkvittrande småfåglar. Utanför köksfönstret dansar två pigga citronfjärilar förbi medan jag står och tittar ut i väntan på att vattnet ska koka upp. Det finns verkligen ingen ursäkt alls att inte gå ut idag, men jag vill ha ett ärende eller helst två.
- Tussilago! Hörru katten, kan det ha hunnit komma upp några än eller är det fortfarande för blött ute?
- Det är för ljust ute, klagar Nelly tillbaka.
- Just det, vi folkskygga varelser behöver träna på att vistas utomhus under dagtid. Perfekt! Där har vi två anledningar att gå ut.
- Näe, det är ju matdags snart, försöker hon och stryker sig mot köksdörren.
- Jaja, följ med ut så får du mat sen, lockar jag.
Det slutar förstås som vanligt med att jag får ta henne under armen medan jag krånglar ut oss genom ytterdörren och stänger. När jag har släppt ner henne på marken stirrar hon intensivt på dörrhandtaget, samtidigt som jag inser att nycklarna är kvar inne, i den tjockare jackan.
Vi växlar en blick och vet båda precis vad den andra planerar. Jag vinner eftersom jag har armar. Än en gång blir hon inklämd under armen, och den här gången kämpar hon riktigt tappert när hon ser att hon har en chans att smita tillbaka in, men snart är vi ute igen, och dörren låst.
- Då går vi då, säger jag.
Och det gör vi. För plötsligt tycker Nelly inte alls att det är otäckt ute längre, fast hon inte har varit ute i dagsljus sedan i höstas. Hon svansar omkring och ropar på mig i ett, så att jag inte ska missa något hon gör. Hon måste visserligen hela tiden vara på sin vakt, för det kommer ju folk överallt hela tiden, men annars verkar hon avslappnad och glad.
Vi drar oss för säkerhets skull ut i buskagen där det är lite lugnare, och jag försöker att i alla fall ha någorlunda koll på var jag kliver. Nelly håller mig sällskap medan jag letar upp årets första tussilago och tar ett par bilder. Sedan tycker hon att det får räcka och sticker iväg på egen hand.
- Menar du att jag ska gå hem nu? ropar jag efter henne.
Hon svarar genom att ignorera mig. Fast jag ser att hon hör mig.
- Visst, ingen vill väl ha morsan med sig hela tiden. Men det kan vara väldigt praktiskt som hjälp att komma iväg ibland ...
På hemvägen i lördags såg vi något underligt. I det sista skymningsljuset över Mjölby upptäckte vi båda samtidigt ett litet moln som var betydligt mörkare än de övriga och dessutom verkade ligga på låg höjd. Först brydde vi oss inte om det, för sannolikt var det väl bara rök från en skorsten eller något liknande. Men så, på mindre än en sekund, löste molnet bara upp sig och försvann! För ovanlighetens skull blev jag nästan mållös.
- Oj! Nu såg jag nåt konstigt.
- Jag såg det också.
- Det måste ha varit ett ufo.
- Ja, det var det nog.
När vi åkt ytterligare några hundra meter fick jag återigen syn på molnet, nu närmare och på min sida av bilen. Det var nu ännu mörkare grått och hade en märklig, nästan rund form med skarpa konturer. Och det liksom flöt fram på himlen.
Så, med en böljande rörelse försvann det blixtsnabbt igen, för att sekunden därpå ännu en gång bli synligt på ungefär samma ställe som nyss. Nu kände jag igen det. Sådana rörelser har jag sett på tv många gånger. Stora fiskstim beter sig så.
- Aha! Det måste vara kajor! konstaterade jag med både lättnad och besvikelse.
- Mhm.
- Men du, det finns väl inga bevis för att kajor inte är utomjordingar, va?
Bilden är från förra vintern, när Nelly-katten hade varit uppe på grannens balkong. Minns inte om jag visade den i förra bloggen, men jag tycker att den är rolig nog för en repris i så fall.
Är det någon mer än jag som kommer att tänka på tecknad film? Ni vet, där de flyger genom väggar (eller faller ner i djup snö för den delen) och lämnar prydliga figurformade hål efter sig. Fast där hade det förstås varit spretande ben ut från sidorna på hålet också.
Här är det dock uppenbart att det är en katt som har landat. På fötterna förstås. Om det inte hade varit för att sådana där jättestora sega råttor har så svårt att hoppa ur hål utan att förstöra kanterna på dem hade man annars också kunnat misstänka att det var en sådan som hade slagit ner på vår uteplats.
Jag tycker nog att snö är som vackrast i form av ett slätt, vitt, orört snötäcke. Men kattspår i snö är bara så ohyggligt söta. Fullständigt oemotståndliga! Så katterna är ursäktade, de kan trampa var de vill för min del.
Djur är bra krångliga. Framför allt vilda djur. De ska bara ställa till en massa besvär för oss människor hela tiden.
Nej, jag menar inte när de springer ut på vägarna och krockar med våra bilar. Då är det vi som är krångliga som har byggt vägar genom deras skogar.
Jag syftar inte heller på att de uträttar sina behov på våra tillhörigheter och ibland på oss, även om det säkert ofta är med flit och illa menat. Inte ens att de gnager av ledningar och till och med kortsluter hela elcentraler tänker jag invända mot för tillfället.
Det är något mycket drygare jag tänker på. Jag är säker på att de gör det bara för att ställa till det för oss. Har ni fortfarande inte kommit på vad det är jag är ute efter?
Okej då, dags att komma till saken. Jag menar förstås att de vilda djuren vållar oss besvär genom att komma hem till oss för att dö. För det gör de ju.
Jodå.
För någon vecka sedan läste jag om en skabbräv som hade öppnat dörren till ett inglasat uterum och gått in och lagt sig och dött i en stackars hunds bur. Räven hade till och med varit så taskig att den hade lekt med hundens leksak, som säkert var favoritleksaken och nu måste kasseras (det framgick dock inte av artikeln, men man får ju ha lite fantasi för sjutton). Det tyckte jag var synnerligen taskigt gjort av räven.
Mindre djur gör liknande saker hela tiden. Kanske allra främst insekter. Jag ser dem varenda dag så här års. De sitter och lurar utanför dörrarna, och så fort man öppnar kastar de sig in. De letar efter värme och ljus, säger ni? Ha! Den värmen är bara en ursäkt, medan det riktiga ärendet är att omedelbart lägga sig och dö på något väl synligt ställe. Jag vet att de gör det med vilje.
Krångliga djur! Om det är några av er som läser det här så lägg genast av med att komma hit och dö! Annars ska jag ... ska jag ... hm ... ja, något ska jag väl kunna tänka ut.
Enligt somliga kommer förresten insekterna att ta över världen. Jag är benägen att hålla med, såvida de inte först utrotar sig själva i sin strävan efter att vara så krångliga som möjligt för människorna. Några som däremot inte har några vidare utsikter att lyckas erövra världen är spindlarna. Om de ska komma någonstans måste de först lära sig att motstå frestelsen att undersöka botten på tomma skålar, hinkar, badkar, diskhoar och liknande. Det kan förstås vara så att de gör det avsiktligt för att vara krångliga. Annars är de bara bra dumma. Å andra sidan har ju inte det varit ett oöverstigligt hinder för människosläktet ...
Vem av katten och mannen skulle vinna en tävling i att ignorera sin omgivning?
Trots att jag inte var helt vaken kopplade jag omedelbart det plötsliga ljudet till den mastodontmygga jag sett i badrummet igår. "Hjälp, fara! Fly!" signalerade hjärnan till kroppen och beordrade händerna att dra upp täcket över huvudet.
Tyvärr glömde den bort att först lokalisera just detta huvud som skulle skyddas. Följden blev att jag gav mig själv en mycket krokig höger på näsan. För några sekunder trodde jag faktiskt att det inte behövdes mer än så för att knäcka näsbenet.
Sedan var jag klarvaken i alla fall.
