Dumpad docka sjunger på sista versen

Om det är någon gång jag verkligen borde behöva blogga varje dag så är det väl nu när jag inte har någon hemma att prata med (Nelly är förresten försvunnen igen). Och så är det väl bra om det märks att jag lever.

Fast jag har inte precis något att skriva om.

Ehum.

Det skulle vara att jag var ute med soporna då. Eller snarare det lilla lustiga som hände när jag gick ut med soporna.

Jag klev in i soprummet, där ett antal stora sopkärl står uppradade efter väggarna. Som väntat började det bli rätt fullt i dem, så här halvvägs in på helgen. Plötsligt började det spela någonstans nere bland soporna.

Barbie girl.

"Life in plastic, it's fantastic."

Där bland alla plastpåsar var just de orden onekligen lite skojiga.

Att folk inte orkar källsortera sitt elektronikskrot är förstås mindre lustigt, så jag föredrar att intala mig att det var ett skämt. Dolda kameran kanske. Bäst att ni håller utkik efter mig på tv framöver.

Helg-tv

Sambon kom hem vid tvåtiden bara för att meddela att han skulle åka ner på stan och hämta en låne-tv. För en stund sedan kom han så mycket riktigt inkånkande på en halvstor, halvdammig och rätt platt tv.

Glasögon visste jag att man får låna hem och prova om man har svårt att bestämma sig hos optikern. Men då brukar det väl vara säkert att man kommer att köpa åtminstone ett par. Jag har dock aldrig hört talas om att man kan få låna hem och testa en tv. Det låter ju för bra för att vara sant. Jag har frågat sambon flera gånger för att försäkra mig om att han inte av misstag kan ha skrivit på något avtal av något slag, men han säger att han inte ens var tvungen att visa legitimation. Han bara uppgav sitt namn och hämtade en tv.

Spelar de på människors höga moral och dåliga samvete här? I alla fall jag känner det lite som att man utnyttjar den stackars tv-handlaren om man lånar en tv och sedan kommer fram till att man inte vill köpa någon (av honom). Så det här kanske är ett jättesmart trick? Eller handlar det snarare om dåligt affärssinne? Kan det vara som sambon säger att tv-handlaren bara är snäll?

Koko!

Idag är idag och man ska leva i nuet, men först måste jag bara notera de två knäppaste sakerna som hände här igår.

1. Det verkar som om dvd-spelaren slog på sig själv helt spontant (det enda möjliga alternativet är att Nelly klev på fjärrkontrollen). Sedan hängde den sig.
2. I skymningen jagade Nelly en fasan upp i ett träd. Jag visste inte att fasaner kunde flyga så högt. Fast det kunde den i och för sig knappt heller. Det lät något otroligt när den klumpiga fågeln kraschade uppför stammen.
   

Mot nästa stegpinne

Varje år precis efter nyår kommer jag plötsligt på att "i år blir jag ju x år" (ja, jag tänker förstås inte "x", men ni fattar). Och varje gång blir jag lika upprymd av tanken på att bli ett år äldre. Sedan kan jag inte släppa den, utan blir för varje dag som går mer och mer övertygad om att jag i stort sett redan är där. Så tre månader före min födelsedag har jag i tanken redan passerat den.

Jag kan inte minnas när jag på allvar började sträva efter att bli äldre. Troligen var det någon gång i tonåren, under den där perioden som tydligen ska vara extra jobbig. När jag var 16 år hamnade jag för första gången i ett sammanhang där jag kände att de vuxna betraktade mig som en jämlike, vilket var en sådan fantastisk känsla att jag därefter fick som ett av mina stora mål att räknas som vuxen i alla situationer.

Så det är främst av den anledningen jag alltid längtar efter att fylla år. Och varje ålder tycker jag är den bästa så långt i mitt liv.

För några år sedan började jag inte vänta på min födelsedag förrän mot slutet av februari, så tydligen har det här sättet att tänka tagit över mer och mer med åren, trots att min längtan efter att bli äldre har hållit sig ungefär konstant sedan jag var tonåring. Så nu är det alltså nyår som väcker mina tankar på att lägga ett år till de andra, och tidigare tror jag ändå inte att det kommer att bli. Kalenderårets gränser är det något speciellt med.

Just det här att jag redan tror att jag är ett år äldre gör att jag ibland i början av året får lite problem med vad jag ska svara på en fråga om hur gammal jag är. Jag får alltid en sådan lust att säga som det känns, fast eftersom det i själva verket är en lögn måste jag ju skärpa mig och tänka efter innan jag svarar.

Faktum är att jag så här i januari numera har svårare att uppge min egen verkliga ålder än att hålla reda på vilket årtal det är.