It's my party and I skip it if I want to ...

Det finns människor som har svårt att föreställa sig att inte alla tänker och tycker exakt som de själva gör. Det brukar ofta vara samma människor som säger åt sådana som mig att skaffa ett liv. Okej, det kan jag väl göra, men i så fall vill jag skaffa mig ett eget liv, inte bara kopiera deras.

För tänk om man nu till exempel fyller år. Och tänk om man då:

• har ballongfobi,
• aldrig har varit särskilt förtjust i tårta,
• inte har lust att gå ut och supa eller på annat sätt "festa",
• har telefonskräck,
• håller på att skämmas ihjäl när folk sjunger för en,
• mest blir allergisk av blommor inomhus,
• inte har något större behov av presenter
  
• och faktiskt tycker att det kan vara helt underbart att få fira sin födelsedag alldeles för sig själv, och kanske lite med sin blogg.

Måste man bli betraktad som helt dum i huvudet för det? Kan inte folk i stället inse att man gör det lättare för dem genom att inte förvänta sig någon mer uppvaktning än ett enkelt "grattis"?

Jo, en del kan. Tack ska ni ha! Jag är fullkomligt nöjd med att ha det så här.

Ben och nördskämt

Idag är det äntligen tisdagen den tionde april! Jippi! Som jag har längtat, ända sedan före jul faktiskt. Fast då visste jag inte hur länge jag skulle bli tvungen att vänta. Vissa tv-kanaler är nämligen förfärligt dåliga på att tala om sådant. "Återkommer i vår" är det närmaste svar man brukar få, antagligen för att de inte ens själva är säkra på om de tänker fortsätta att visa serien som de just avbrutit mitt i säsong två.

Men idag är äntligen Bones tillbaka!

Det här är nu inte ett försök att få någon annan att börja titta på min favoritserie, så jag tänker inte förklara vad det handlar om och sådant där. Jag menar, välgenomtänkta tv-serier om smarta, snygga människor i ungefär trettioårsåldern som löser mordfall i expressfart finns det ju gott om. Säkert finns det många sådana serier som objektivt sett är mycket "bättre", och som jag också skulle kunna fastna för, men jag har förbjudit mig själv att börja titta på nya tv-serier utom i vissa specialfall då jag kan ge mig själv extra särskilda skäl för det.

Egentligen skulle jag inte börja titta på Bones heller, bara se vad det var och sedan titta på det de veckor jag ansåg att jag hade tid över. Men det dröjde inte länge innan jag var så fast man kan bli. Det var antagligen de nördiga referenserna och skämten som var avgörande. Och kanske att det i vissa avseenden påminner om Arkiv X.

Bara en gång tidigare har en tv-serie varit i närheten av att få samma betydelse för mig, och det var Ally McBeal. Den gick på måndagar när jag gick på gymnasiet, och varje måndagsmorgon log mina kompisar Magnus och Lena roat åt mig när jag kom skuttande genom korridorerna med ett fånigt flin och hojtade "hurra, det är måndag!". Ally McBeal var en fantastiskt bra serie, som även andra insåg storheten med, men jag hade ändå ingen att dela den där underbara melankoliska känslan som ofta dök upp i slutet av avsnitten med förrän jag flyttade till studentkorridoren och träffade Astrid. Hon hade bara sett serien dubbad till tyska tidigare (eftersom hon kom från Österrike), men hade precis samma inställning till den som jag. Så under veckans heliga timme var det i fortsättningen våra regler som gällde i det gemensamma köket. Sådana som vår korridorsgranne, han som numera är min sambo, som var vana att titta på Cityakuten vid den tiden, fick helt enkelt finna sig i att byta favoritserie.

Ally McBeal går förresten i repris på TV4+ nu, men för mig är det numera Bones som gäller. Under det långa och mycket plågsamma juluppehållet har jag i alla fall kunnat trösta mig med den första säsongen på dvd. Bara en sådan sak, att jag nu har en tv-serie på dvd, det hade jag för ett halvår sedan knappast kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle komma att ha.

Nu försöker jag lära mig att bli ett riktigt hängivet fan. Jag har börjat med att se om avsnitt gång på gång (jag tröttnar faktiskt inte alls på det) utan text för att lära mig repliker utantill. Jag har givetvis en bild från Bones som skrivbordsbild på min dator (som för övrigt ser ut exakt som huvudpersonen Bones bärbara dator i serien, fast jag hade ju min dator innan serien började sändas, så det kanske inte påverkar mitt rykte som extremt Bones-fan ...). Jag har förstås också hunnit skaffa mig ett par böcker av Kathy Reichs, rättsantropologen vars liv tv-serien bygger på. Fast om jag hade varit riktigt nördig skulle jag förstås redan ha läst dem också ... Nåja.

Jag ville bara tala om det här så att ni förstår varför jag blir okontaktbar och ler saligt varje gång jag hör ord som "bones", "temperance", "booth", "dirt", "skull" och "subdural hematoma". I längden är det ju så tråkigt att hålla sina kärlekar hemliga.

Blir jag någonsin gammal nog?

I ett ungdomsfixerat samhälle som det här känns det faktiskt lite märkligt att bara vilja bli äldre. Det är förstås mycket möjligt att jag, liksom så många andra, en dag drabbas av någon sorts ålderskris, även om jag hittills inte har varit i närheten av det. Fast just det där med att kvinnor inte ska vilja bli äldre än 25 eller 29 eller vad det nu är, det kommer nog aldrig att stämma in på mig.

Många tjejer jag har varit bekant med har inte velat kännas vid ens att de ska fylla 25, och de tycker ofta att jag är underlig som, när dessa frågor kommer på tal, påstår att jag inte har några som helst problem med att bli äldre. Efter en stund hittar de dock alltid en förklaring som tydligen tröstar dem.

"Du har ju ditt på det torra."

Jaha. Jag antar att de syftar på att jag har en och samma partner sedan flera år och lever ett vanligt och stillsamt liv, och att det bara är att gifta sig och börja alstra barn när som helst. Tydligen är det vad allt handlar om. Att det fortfarande inte så mycket som anas en karriär vid min horisont behöver jag alltså inte få ångest över? Annars trodde jag att det folk i allmänhet krisar över när de fyller 30 är att de inte har hunnit åstadkomma allt det där de hade föreställt sig, både med familj, utbildningar, jobb, resor och vad det nu kan vara.

I vilket fall som helst så känner jag ingen sådan press. Det vore förstås bra om jag kunde försörja mig, och kanske också om jag visste vad jag ville göra de närmaste åren, men jag har inte haft någon specifik plan för mitt liv på väldigt länge. Så det där med att "ha sitt på det torra" påverkar liksom inte min syn på mitt eget åldrande.

Den som någon gång får för sig att gissa min ålder kan i alla fall gott ta i lite i överkant. Det är så man smickrar mig!

Ju äldre desto bättre

Jodå, jag får väl erkänna att åldern nog ändå visst spelar roll för mig. Det vill säga så länge folk är äldre än jag spelar det ingen roll hur gamla de är, men är de yngre blir åldern plötsligt betydelsefull. Jag antar att det finns flera orsaker till att jag har kommit att tänka så här.

Att det i sex år inte fanns någon som var yngre än jag bland de släktingar jag träffade kan säkert ha satt sina spår. Även bland mina föräldrars bekanta var barnen i regel äldre, inte nödvändigtvis mycket, men några månader räckte ju för att de skulle räknas som ett år äldre när det blev dags att börja skolan och sådant. Jag blev van vid vuxna släktingar som visste allt om allting, kunde svara på frågor och berätta hur saker och ting låg till, som tog hand om mig och tyckte att jag var liten och gullig. Jag har sällan stött på någon vuxen som har gett mig någon anledning att lita mindre på vuxna i allmänhet. Min bild av människor som är äldre än jag själv är fortfarande att de är erfarna och kloka och finns till hands om jag behöver dem.

Men att man är trygg med folk som är äldre än en själv behöver givetvis inte medföra att man inte är trygg med folk i sin egen ålder och de som är yngre. Att jag inte är det har förstås sina egna förklaringar.

Kanske började det redan här:

När jag var 2 år fick jag stressutslag av att umgås med en vild ettårig pojke.

Om inte, så var det nog under lågstadietiden, när jag och min bästa kompis hela tiden blev förföljda och trakasserade av några ett år yngre killar i vårt kvarter. Visst var vi lite skraja även för elever från högre årskurser, men de utgjorde i praktiken aldrig något verkligt hot, i alla fall inte om man inte retade dem först (och det gjorde förstås inte jag).

När jag själv gick på högstadiet hade det dykt upp ännu fler små odjur i klasserna under mig, och en av dessa otäckingar hade dessvärre sitt skåp bredvid mitt. Han tog mina nycklar och låste in dem i sitt skåp, han drev med mig och skrattade rått. Jag är också rätt säker på att det var han som ett par år senare prejade mig av vägen med sin moped, när jag helt stillsamt var ute och cyklade.

Detta var bara ett par exempel. Så att ni åtminstone kan ana varför jag är så otrygg med yngre människor. Jag litar inte på dem, helt enkelt.

Fortfarande, fast vi nu har vuxit upp och de som är ett par år yngre än jag har "kommit ikapp", dras jag mest till folk som är klart äldre än jag själv. Jag trivs nästan som bäst om jag får vara yngst i en grupp, även om jag som storasyster ganska lätt hittar min roll också de gånger det händer att jag är äldre än de övriga i gruppen.

Säkert är det heller inte en slump att jag har en sambo som är flera år äldre än jag. Han vill inte gärna bli påmind om att han är över 30, medan jag ser det som enbart positivt. För mig ger ålder status, och om jag tillåts vara med människor som är äldre än jag finns det en möjlighet att också jag framstår som mer vuxen och intressant för andra vuxna. Det har faktiskt hänt ganska många gånger att folk har blivit förvånade när de har fått reda på min verkliga ålder, eftersom de har tyckt att jag har verkat äldre. Frågan är väl vilket som beror av vad. Uppfattas jag som äldre än jag är för att jag umgås med människor som är äldre, eller får jag vara med dem just för att jag beter mig som de gör?

Somliga skulle kanske bara säga att jag har en gammal själ. Nåja.

När jag var ...

När jag var 0 år var jag rund och mörkhårig.
När jag var 1 år var jag fortfarande rund, men blond.
När jag var 2 år fick jag stressutslag av att umgås med en vild ettårig pojke.
När jag var 3 år var jag på tältsemester med mina föräldrar och förvandlade nästan varenda sten jag såg till ett gulligt djur.
När jag var 4 år skrev jag mina första brev.
När jag var 5 år blev jag släkt med en person som presenterade sig genom att slå en kullerbytta i en bäddsoffa.
När jag var 6 år satte jag på mig byxorna bakochfram när jag skulle hälsa på min nyfödde lillebror på BB.
När jag var 7 år hade jag bänkpapper med segelbåtar på.
När jag var 8 år skrev jag dagbok för första gången.
När jag var 9 år kom jag plötsligt fram till att jag nog tänkte ungefär likadant som vuxna.
När jag var 10 år var jag hästbiten som så många andra flickor, men tyckte att jag var för gammal för att börja på ridskola.
När jag var 11 år fick jag lov att skriva en lapp för att komma ihåg att Linus (min Linus!) hette Linus.
När jag var 12 år blev en del killar plötsligt söta.
När jag var 13 år var jag på kanothajk och drack sjövatten eftersom jag inte vågade be om något annat att dricka när jag var törstig.
När jag var 14 år tyckte jag mig se dubbelgångare till nästan alla jag kände, speciellt i Norge.
När jag var 15 år upptäckte jag att jag hade anlag för sjösjuka.
När jag var 16 år kokade jag kaffe tillsammans med en massa tanter och hade jätteroligt.
När jag var 17 år var jag på topp, både socialt och effektivitetsmässigt, och hade alltid saker på gång.
När jag var 18 år blev jag bandyfantast.
När jag var 19 år ägnade jag mig åt en massa saker som jag egentligen inte ville göra.
När jag var 20 år hittade jag en förrymd kanin, och därefter dess ägare.
När jag var 21 år var jag ganska bra på att turista i det egna landskapet.
När jag var 22 år fick jag för mig att låna ut en termins kurslitteratur till en fullständigt främmande människa.
När jag var 23 år verkade det som om jag höll på att lära känna en stor del av alla stans hantverkare.
När jag var 24 år trodde jag att jag skulle bli bra på trädgårdsskötsel.
När jag var 25 år upptäckte jag bloggarna.
När jag var 26 år ... men just ja, det är jag ju än! När jag är 26 år hittar jag på saker jag kallar för "projekt" hela tiden.

När jag blir 27 år ska jag försöka känna mig så vuxen som man faktiskt är när man är så gammal. Och efter ett tag ska jag längta lite efter att bli 28.


(Det här påminner lite om alla dessa utmaningar som cirkulerar i bloggvärlden, och det skulle inte förvåna mig om det redan har förekommit någon som ser ut så här, men jag har i alla fall kommit på det alldeles själv. Så det så. Och det är förresten inte meningen att det ska vara någon röd tråd eller så, utan det var bara en rolig grej jag fick lust att göra.)

Mot nästa stegpinne

Varje år precis efter nyår kommer jag plötsligt på att "i år blir jag ju x år" (ja, jag tänker förstås inte "x", men ni fattar). Och varje gång blir jag lika upprymd av tanken på att bli ett år äldre. Sedan kan jag inte släppa den, utan blir för varje dag som går mer och mer övertygad om att jag i stort sett redan är där. Så tre månader före min födelsedag har jag i tanken redan passerat den.

Jag kan inte minnas när jag på allvar började sträva efter att bli äldre. Troligen var det någon gång i tonåren, under den där perioden som tydligen ska vara extra jobbig. När jag var 16 år hamnade jag för första gången i ett sammanhang där jag kände att de vuxna betraktade mig som en jämlike, vilket var en sådan fantastisk känsla att jag därefter fick som ett av mina stora mål att räknas som vuxen i alla situationer.

Så det är främst av den anledningen jag alltid längtar efter att fylla år. Och varje ålder tycker jag är den bästa så långt i mitt liv.

För några år sedan började jag inte vänta på min födelsedag förrän mot slutet av februari, så tydligen har det här sättet att tänka tagit över mer och mer med åren, trots att min längtan efter att bli äldre har hållit sig ungefär konstant sedan jag var tonåring. Så nu är det alltså nyår som väcker mina tankar på att lägga ett år till de andra, och tidigare tror jag ändå inte att det kommer att bli. Kalenderårets gränser är det något speciellt med.

Just det här att jag redan tror att jag är ett år äldre gör att jag ibland i början av året får lite problem med vad jag ska svara på en fråga om hur gammal jag är. Jag får alltid en sådan lust att säga som det känns, fast eftersom det i själva verket är en lögn måste jag ju skärpa mig och tänka efter innan jag svarar.

Faktum är att jag så här i januari numera har svårare att uppge min egen verkliga ålder än att hålla reda på vilket årtal det är.

Vad som var sant och vad som var falskt

Nu har jag suttit och hållit på svaret så länge jag bara har förmått, för att folk jag känner IRL (och som inte hänger vid sina datorer hela tiden, eller ens varje dag!) skulle få en chans att svara. Helt i onödan. För de vågade inte gissa i alla fall. Åtminstone inte förrän jag övertalade min mamma, den stora Flinn-experten, att visa vad hon gick för. Och hon avslöjade förstås omedelbart lögnen.

Till facit nu. (Jag förutspår att det kommer att bli långt igen ...)

1. Jag har haft vattkoppor två gånger. Jodå, det är sant, fast jag förstår er som valde att inte tro mig på den punkten, eftersom man ju inte kan få vattkoppor mer än en gång. Men om det nu var så absolut säkert hade det väl inte fungerat att ljuga om?

Jag hade i alla fall vattkoppor första gången när jag gick på dagis. Den medicinska expertisen ville dock få det till att mina få, men envist kliande, utslag var insektsbett. Därför gick jag på dagis som vanligt och såg alla omkring mig insjukna i vattkoppor ett par veckor senare medan jag själv då var frisk.

Andra gången var när jag gick i sjuan, men då var det inget tvivel om saken. Jag blev dundersjuk, hade utslag överallt och så hög feber att jag svimmade. Och den här gången fick jag bekräftat att det var vattkoppor. Ändå gick jag tillbaka till skolan tidigare än jag borde, bara för att hinna slöjda färdigt en sak som jag skulle ge bort i julklapp. När alla frågade om jag hade haft vattkoppor svarade jag att det var stressutslag. Men vad ni än säger så är jag övertygad om att jag har haft vattkoppor två gånger.

2. Jag har en gång cyklat precis förbi en mördad människa utan att märka något. Om man säger en sådan sak kan det tydligen inte vara lögn, i alla fall inte i en gissningstävling, för ingen vågade lägga sin röst på detta påstående. Och det är mycket riktigt sant.

Det var sommaren 1996 i Falun. Den 25 juli cyklade jag som vanligt mina åtta kilometer genom hela stan för att komma till sommarjobbet. När jag jobbat någon timme ringde en kompis till min kollega och talade om att man just hittat en död man i buskagen vid cykelbanan bakom Östra skolan. Där hade jag ju cyklat, och jag begrep direkt att liket måste ha funnits där när jag åkte förbi en stund tidigare.

Tyvärr har jag glömt de exakta omständigheterna kring brottet (tydligen var det inte lika intressant att lägga på minnet som att jag passerade fyndplatsen), och inte ens Google vill hjälpa mig. Men det framkom i alla fall efter ett tag att den döde var en man som blivit mördad under kvällen eller natten, i samband med en cruising, men troligen inte på den plats där man sedan fann kroppen. Tidningarna överdrev förstås när de påstod att liket legat fullt synligt från cykelbanan, ja faktiskt i princip på cykelbanan. Visserligen fick jag ovanligt bra kondis av allt det där cyklandet, så nog gick det undan på väg till jobbet, men jag tror nog att jag hade märkt om det hade stuckit ut ett par fötter eller ett huvud på vägen!

Måste bara dela med mig av mina fantastiska dagboksanteckningar också. Utrymmet var begränsat, så det gällde att hålla sig kortfattad: "Sista arbetsdan med X, jag cyklade ovetande förbi ett lik och Y ringde. Vad är värst?"

3. Jag har varit delaktig i två världsrekord som kommit med i Guinness Rekordbok. Oops! Om ni blev irriterade på mig för att jag brutit mot vattkoppornas engångsregel, så kommer ni inte att bli glada på mig över den blunder jag nu ska erkänna. Jag skrev nämligen fel där. Det ska bara vara "rekord". Min hjärna drog lite för snabba slutsatser när den fick börja tänka på Guinness Rekordbok. Det är ju namnet på den svenska versionen av Guinness Book of Records, men för att komma med i den svenska rekordboken behöver man inte slå världsrekord. Och det har jag aldrig gjort heller, tyvärr, men när jag upptäckte misstaget hade gissningarna redan börjat strömma in, så då kunde jag ju inte gå in och ändra. Förlåt! Det som var menat som en sanning blev nu till en lögn som ställde till det rejält för gissningstävlingen.

Jag har i alla fall fortfarande varit delaktig i två rekord som kommit med i Guinness Rekordbok. Det första var "flest hopprepshoppande samtidigt", och där deltog skolelever på olika platser i Sverige. Vi hoppade helt enkelt hopprep i fem minuter, allihop på samma gång. Om man tänker efter är det ett riktigt töntigt rekord, och dessutom alltså bara ett svenskt rekord. Men det kom med i rekordboken i alla fall, jag tror att det var 1991 (eller möjligen 1990), för den som har möjlighet att titta efter. Jag såg förresten så sent som förra året att precis ett sådant rekord hade satts, så då antar jag att det var "mitt" rekord de slog.

Det andra svenska rekordet jag var med på står det så här om i Guinness Rekordbok 2001:

FORMATION
Den största formationen av människor bestod av 670 anställda och elever från Haraldsbogymnasiet i Falun. Den 11 maj 1999 ställde de sig på idrottsplatsen vid skolan i en formation bestående av bokstäverna HB-O, det vedertagna namnet för Haraldsbo.

Fast vem som helst med lite språksinne ser ju att de har skrivit fel. H-BO ska det förstås vara. Här har jag förresten ett tidningsurklipp också, som inte visar så mycket. Jag minns att de flög med helikopter och tog bilder, men tydligen inte till tidningen.

Klipp från Falukuriren den 12 maj 1999. Klicka på bilden för större version.

4. Jag har en gång hittat en femhundring i en snödriva. Nej, det har jag inte. Det var det här som skulle vara den enda lögnen. Jag hittade däremot en tia i en snödriva en bit från en busshållplats på hemvägen från skolan en gång. Och jag tror nästan att lyckan över fyndet var lika stor då som den skulle ha varit nu, om jag verkligen hittade en femhundring. Delvis berodde det nog på att en tia på den tiden var en sedel, och också en aning mer värd än en tia är idag, men också på att jag själv väl inte var mer än ungefär tio ... Jag minns förresten att jag hängde sedeln på tork på elementet i hallen när jag kom hem. Ack, ljuva barndomsminnen!

5. Jag har en studentmössa sydd i Wettex. Ja, visst är det konstiga saker man har i gömmorna! Och naturligtvis finns det en historia bakom den udda mössan. Det började med att jag och en av mina närmaste vänner på gymnasiet en dag som vanligt satt och larvade oss på ett säkert ganska naturvetaraktigt sätt. Vi började fundera på hur det skulle bli om man gick ut i regnet i kläder helt och hållet sydda av disktrasor. Utifrån detta lilla resonemang utvecklades ett stående internt skämt kring Wettex-trasor. När jag fyllde år gav han mig en disktrasa och ett kort där det stod att han hade tänkt sy Barbiekläder av den, men inte hunnit. Detta är väl ungefär så långt man kan tänka sig att man ska orka dra ett internt skämt, så ni kan kanske föreställa er hur förvånad jag blev över den present han gav mig när jag tog studenten. Då hade han faktiskt sytt en studentmössa av disktrasor! Skärmen var i plast, och det svarta bandet hade han blivit tvungen att måla med tusch, men annars bestod mössan helt och hållet av obehandlade Wettex-dukar. Den var dessutom bara lite, lite för liten för att passa på mitt huvud.

Var och var, förresten, den finns ju än. Här är bildbevis:

Wettexmössan.

Den vanliga studentmössan till vänster och den av disktrasor till höger.

Även på insidan är disktrasemössan välgjord. Jämför bara med den vanliga studentmössan till vänster.

Hur kommer det sig att jag bara har valt händelser från tiden innan jag flyttade hemifrån? Ingen aning. Antagligen har det inte hänt så mycket därefter. Jag vet däremot hur jag resonerade när jag satte ihop listan med sanningar och lögner, och som ni nu har sett så var det precis som en djefla man misstänkte, att jag tog fem sanningar och bara överdrev en av dem. Lustigt nog tänkte jag först göra just som Lotten var inne på och ändra på (världs)rekordpåståendet. Men att jag skulle ha varit med på tre världsrekord går nog ingen på, och ett har väl de flesta i bakfickan? Eller i alla fall ett svenskt rekord ...

Rätt gissade i alla fall Anna, som därför vinner äran och en ny läsare till sin blogg. Fast på grund av mitt klanteri hade ju egentligen Lotten och en djefla man också rätt. Tur att jag inte hade något värdefullt pris att slåss om.

Så dumt, "nästan bara sant" blev till "ungefär hälften sant". Det låter ju inget vidare. Men det positiva är ändå att jag tydligen börjar bli bättre på att ljuga. Nästa gång kan jag ju köra en variant med endast en sanning!

(Jo, visst blev det långt. Det här hade ju räckt till fem bloggposter egentligen.)

Nästan bara sant

Idag ägnar sig tydligen precis alla åt att berätta fantastiska historier, småljuga och gissa, så det vill jag också göra. Problemet är att det står helt stilla i huvudet. Några intressanta kändisäventyr att skryta med kommer jag inte på, och knappt ens något märkligt som gäller mig själv. Men det kanske spelar mindre roll, bara jag får träna på att ljuga och ni får gissa lite.

Okej, här kommer fem påståenden. Fyra är sanna, ett är lögn. Gissa vilket!

1. Jag har haft vattkoppor två gånger.
2. Jag har en gång cyklat precis förbi en mördad människa utan att märka något.
3. Jag har varit delaktig i två världsrekord som kommit med i Guinness Rekordbok.
4. Jag har en gång hittat en femhundring i en snödriva.
   
5. Jag har en studentmössa sydd i Wettex.

(Jadå, även familjemedlemmar får delta, för det är ju främst ni som läser bloggen. Men ni som vet svaret säkert kanske kan låta bli att visa det jättetydligt?)

Eftersom det redan börjar bli sent på dagen ska ni få ända fram till måndag på er att gissa innan svaret kommer.

Fönstertittarfasoner

En sak som tydligen bidrar till att göra mig onormal är att jag ogillar insynsskyddande häckar. Klassiska plank, som bara släpper över ett par grenar av något gammalt fruktträd och låter en ana den lummiga trädgården innanför, kan väl gå an. Men för övrigt tycker jag att folk är fjolliga med sin rädsla för att andra ska se dem och deras ägodelar.

Själv är jag mycket intresserad av att promenera omkring och se hur andra har det, både i trädgårdarna och inne i de upplysta köken på vinterkvällarna. Givetvis är jag diskret och tittar bara liksom lite i taget. En dag när jag går förbi kanske jag beundrar hur en frodig klätterros gör sig fantastiskt mot en husvägg, en annan dag intresserar jag mig för vilka olika slags källarfönster det finns och en tredje upptäcker jag hur många hushåll i ett kvarter det faktiskt är som har likadana lampor.

Och vad är det för fel med det då? Kan man inte bjuda sina grannar på lite inspiration? Va?

Sedan ska man ju leva som man lär, så jag är också är beredd att bjuda igen. Därför har vi numera fri insyn i vår lägenhet. Ingen störande häck, inga neddragna persienner, lamporna tända när det är mörkt. Vill någon utifrån iaktta mig när jag går omkring halvklädd på morgnar och kvällar bryr jag mig inte om att hindra dem.

Men okej, jag kan inte förneka att jag själv har minst lika stor nytta av den fria sikten som de förbipasserande. Jag har alltid gillat att sitta vid fönster och se på allt som händer utanför. Som barn satt jag i fönstret hos mormor och morfar och spanade efter bussar, i tonåren satt jag i köksfönstret och studerade andra ungdomar på väg hem från skolan, vid skrivbordet i studentlägenheten stirrade jag hellre ut på parkeringen än ner i analysböckerna.

Här och nu har jag nästan hela min värld vänd mot en livligt trafikerad gång- och cykelbana. Det som händer där ute har blivit en del av vår vardag. Speciellt på morgnarna utspelas utanför rutan samma scener varje dag, med ytterst små variationer. Där kommer Pannbandsmamman och Pannbandspappanmamman på väg till dagis med varsitt barn bakpå cykeln. Ibland har Pannbandsmamman ytterligare ett (lånat?) barn med sig, och då brukar de alltid stanna till och trassla lite precis utanför oss. En kvart senare kommer hon tillbaka, ensam på cykeln.

Där kommer Bokprataren på väg till bussen, och likaså Dödskallemössan, som alltsomoftast kommer springande i sista minuten. Jacksläparen går åt andra hållet och Vitbyxan är på väg till motionsspåret. Har man tur hinner man se Ståcyklaren susa förbi. Jeanskvinnan brukar däremot vända strax bortanför vårt hus, så henne kan man få se två gånger inom loppet av en minut.

Viktigast av alla är dock Portföljmannen. Jag vet inte varför just han har blivit vår favorit, men de dagar vi missar honom känns det som om något saknas. Vi brukar roa oss med att fantisera ihop historier om honom, om hans liv och vanor. Han har förresten två jackor som han växlar mellan varje dag. Vi har inte kommit på någon riktigt bra förklaring till varför än.

Senare på dagen kan den som är hemma (jag dårå) se bekantingar som Alkisen (det var han som ställde sig och kissade mitt på vägen utanför vårt hus en gång, det såg jag minsann!), Rullstolskillen, Ankan, Hundtjejen och Post-Pete. För att inte tala om alla joggande studentkillar, miljarder barnvagnsfamiljer, tonårstjejer med små byxor och mycket smink och människor med hundar som jag känner igen men inte har fått för mig att hitta på namn åt än.

Fast räkna bort tonårstjejerna förresten. Dem ser jag inte skillnad på. Kanske kan jag ge dem ett gemensamt namn. Typ S... S vadå? De ser ut att heta något på S, eller så tänker jag bara på Shakira. Nåväl.

Rätt vad det är händer något oväntat. Idag råkade Bokprataren och Jacksläparen mötas precis mitt på scenen (efter att Bokprataren gått tillbaka för att hämta något han tydligen glömt). Till min förvåning fick jag se dem skaka hand, och de behöll greppet om varandra medan de fortsatte gå, så att de till slut gick baklänges båda två och såg ut att få slita sig loss när armarna inte räckte längre. Hur känner de varandra? Jag skulle just sätta igång med att fundera ut något när jag fick se Dödskallemössan komma körande med en barnvagn. Vad nu? Har han stulit ett barn?!

Resten av dagen har jag gått och undrat vad som har hänt grannkvinnan som de upptäckte tumörer i magen på i somras. Hennes anhöriga var här med ett släp ett par gånger idag och bar ut möbler. Är hon död?

Gränsöverskridande

Jag tycker att det är lätt att:

• skilja på var och vart
• skriva ihop
• skilja på de och dem
• reta mig på folk som inte behärskar ovanstående
• få dåligt samvete för att jag ens bryr mig om sådana småsaker

Jag tycker att det är svårt att:

• låta bli att sätta punkt
  

Svart på tungan

En god vän (som på tal om ingenting skriver mycket bättre än jag, och vars personliga blogg jag med stor glädje skulle följa troget) frågade mig för ett tag sedan om vad folk tror att jag är/gör som jag inte är/gör.

När man tänker efter finns det väl alltid några sådana saker, åtminstone små. Fast jag tror inte att jag tänkte efter så länge, för mitt svar var nog rätt tråkigt och inte alls värdigt den tänkvärda frågan.

Senare har jag kommit på en sådan sak fast tvärtom, alltså något jag faktiskt gör men som folk inte tror att jag gör. I alla fall inte de som kände mig som bäst fram till för några år sedan och de som bara är ytligt bekanta med mig.

Jag svär.

Det är helt obegripligt hur mycket jag svär.

Till mitt försvar får jag dock lov att säga att jag får dåligt samvete efteråt precis varenda gång. Jag är nämligen uppväxt i ett hus där jag fick lära mig att det gick utmärkt att uttrycka alla möjliga tankar och sinnesrörelser utan att ta till svordomar. Inte heller under alla år i skolan yttrade jag så mycket som ett litet svärord. Killarna i min högstadieklass gjorde det till en sport att försöka få mig och ett par andra ickesvärande tjejer att dryga ut vår vokabulär med lite grövre ord. Men tji fick de.

Inte ens den där gången när vi skulle läsa upp dialoger ur en bok, och jag till råga på allt parades ihop med klassens sötaste och populäraste kille, lyckades det. Jag råkade nämligen ögna igenom texten i förväg och såg att den ena personen skulle svära i var och varannan replik, så då såg jag till att få den andra rollen. Jag till och med argumenterade för min sak. Eftersom jag ju aldrig brukade svära skulle jag inte kunna få det att låta naturligt när jag läste dialogen, även om jag teoretiskt sett skulle kunna tänka mig att ta den rollen (det handlade ju bara om citat ändå). Killen hade inget att sätta emot, så jag vann helt rättvist den argumentationen. Som en extra bonus blev han i och med detta tvungen att överösa mig med kärleksförklaringar.

Men vad hände sedan då? För nuförtiden svär jag alltså mest hela tiden.

Ja, det började väl någon gång efter att jag flyttat hemifrån. Jag blev ihop med en trevlig, skötsam och intelligent kille som egentligen inte alls svor ofta. Men tydligen sög jag åt mig som en svamp av allt han sa, och med tiden har jag kommit att bli mycket värre på att svära än vad han någonsin var. Faktum är att han har fått ett så vårdat och fint språk att jag nästan blir rädd de få gånger jag hör honom svära. Samtidigt går jag själv och öser svordomar över knäppa katter, störande grannar (utan att de hör det förstås) och trilskande heminredning. Så det kan gå.