Visar inlägg med etikett grannar och annat folk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett grannar och annat folk. Visa alla inlägg

tisdag, september 04, 2007

Livets prioriteringar

Att klippa av sig håret kan väl vara någon sorts symbolhandling, och det kanske inte vore helt fel att resonera i de banorna för min del just nu. Så där "raka av mitt hår, bäras ut på bår", som Martin Stenmarck sjöng en miljard gånger förra året. Det var dock lite väl drastiskt för mig, tyckte jag, och för övrigt väldigt långt efter om jag skulle låta mig påverkas av den låten. Men mitt hår behövde onekligen klippas. Femton månader mellan två klippningar kan vara personligt rekord. Dags att ta itu med det risiga eländet alltså.

Det finns tre frågor som jag alltid brukar få när jag är hos frissan.

  1. Och vad vill du göra med det här [håret] då?
  2. När klippte du dig senast? (Underförstått: "Det var ett tag sedan, va?")
  3. Jobbar du här i närheten, eller? (Tidigare var det "och du pluggar, eller?", men tydligen har jag på senare år börjat se äldre eller i alla fall mindre studentaktig ut, vilket ju är helt i sin ordning.)
Den här gången tyckte jag att jag var väl förberedd när jag knallade iväg till klippoteket. Jag hade repeterat svaren på frågorna, kommit ihåg att ta med mig plånboken och hade till och med bedömt tiden så bra att jag klev in genom dörren exakt på rätt klockslag. Ingenting skulle kunna gå snett.

Därefter kom överraskningarna slag i slag. Okej, fråga 1 betades förstås snabbt av, men sedan! Ingenting var som det brukade vara.

Jag är van vid att hårfrisörskorna i den här stan är snabba, effektiva, ytterst lyhörda för kundens (mina) önskemål och överhuvudtaget goda människokännare. De brukar fatta vinken när jag efter sisådär fem minuters konversationsförsök från deras sida fortfarande inte har satt igång med att redogöra för mina hemförhållanden, intressen och specialkunskaper. Då brukar jag få sitta i lugn och ro, lyssna på radio och bara njuta av att se håret glänsa i spegeln och känna kammen arbeta sig igenom hela kalufsen en bit i taget. Den här frissan var visserligen även hon snabb, men jag kände nästan direkt att den här klippningen skulle inte bli bra. Jag misstänker starkt att hon innerst inne var mer försäljare än frissa, för det var något otroligt vad hon babblade.

Jag blev tvungen att sitta på helspänn och vara beredd att försvara mig precis hela tiden. Tydligen var det ett misstag att avslöja hur länge det var sedan jag senast var och klippte mig, för i och med detta verkar jag ha håromyndigförklarat mig själv. Plötsligt var det något förfärligt vad mitt hår var torrt, slitet, strävt och allt möjligt annat som lät fasligt negativt. Jaha, tänkte jag först, så brukar det väl vara, men det blir ju snyggt när man har klippt av en bit. Det är liksom därför jag är här.

Medan frissan smetade och kletade in mitt stackars rena hår med diverse geggamojor och sprejade olika häxbrygder över huvudet på mig, ställdes jag mot väggen angående mina hårvårdsvanor. Använde jag schampo från frisören, eller? Brukade jag sätta upp håret? Skötte jag mina hårinpackningar som jag skulle?

För schampo och balsam från frisören skulle det förstås vara. Så att håret fick "riktig" fukt, blev glansigt och "... ja, fluffigt". Regelbundna inpackningar var i det närmaste livsviktigt, förstod jag det som. Det brukar andra frissor nämna också, fast mer i ord som "någon gång då och då". Här var det "en gång i veckan, och så låter du den sitta i en kvart, och du kommer att märka skillnaden redan första gången".

Jösses, människa, ville jag säga. Det är ju bara hår! Död päls. Det gör ju inte ens ont när man klipper i det. Visserligen gillar jag mitt hår, och det är en av de få saker på mig som är någonting värt (ja, inte enligt den här frissan då), så det borde jag väl vara rädd om, men om mitt hår är tillräckligt glansigt och fluffigt är ungefär mitt minsta bekymmer när jag är ute bland folk, om man säger så.

Bara för att förtydliga mig lite extra kommer här några exempel på val jag lätt gör.

tid [x] - [ ] pengar
pengar [x] - [ ] glansigt hår
snygg frisyr [ ] - [x] bekvämlighet
sommar på landet med sjövattendusch [x] - [ ] perfekt schamporeklamhårsvall
göra hårinpackningar [ ] - [x] tja, blogga till exempel

Man kan kanske tycka att jag inte borde ha långt hår om jag inte orkar bry mig om att sköta det, och kanske till och med hålla med frissan om att jag borde låta henne "klippa upp det lite roligare, göra något nytt ibland" så att jag skulle ha det utsläppt oftare, men det skiter jag fullkomligt i. Hästsvans och flätor är också frisyrer, right? Och efter att i en halvtimme tålmodigt ha hummat vänligt till det enträgna försäljningssnacket, som kompletterades av ett överdrivet användande av mitt förnamn, tröttnade jag på det hela och för första gången någonsin vägrade jag gå med på ett förslag från en frissa. Den kvinnan skulle inte få göra några fler experiment på mig.

Hon fortsatte dock fiska efter bekräftelse med frågor som "känns det inte bra att bli av med lite hår?" och "det blir väl skönt med lite fler hela hårlängder?". Jo, verkligen, instämde jag sanningsenligt, och tillade förtydligande att jag visst gärna hade klippt mig för länge sedan, men ibland måste man helt enkelt lägga pengarna på annat.

Uppenbarligen var det en vink som var tydlig nog, trots att jag inte ens längre hade för avsikt att försöka avbryta hennes tjat. Men jag hade fullt upp med att planera hur jag skulle avböja att köpa "riktigt schampo" vid kassan sedan, så jag märkte aldrig förändringen.

Jag lät henne föna håret, mest för att bli av med kittlande avklippta hårstrån, och hon beslutade sig helt själv för att hoppa över sprej. Inte blev det något mer tal om hårvårdsprodukter vid kassan heller. För andra gången på en halvtimme blev jag så förvånad att jag inte fattade vad som hände. Lättad smet jag ut genom dörren. Regnet hängde i luften, men tyvärr började det inte regna på hela vägen hem. Det skulle annars ha känts som ett härligt hån mot hårvårdspredikantsläktet.

Hemma satte jag genast upp håret i hästsvans, plockade fram Stenmarck-städskivan och satte igång med städningen.

onsdag, maj 09, 2007

Kändisspaning

Just det, landshövdingen var på spexet också. (Jag måste bara nämna det eftersom han satt bara några stolar ifrån mig på samma rad.) Den mannen är verkligen överallt hela tiden! Jag begriper inte hur han orkar.

lördag, mars 10, 2007

Vårmorgon

Efter ett längre uppehåll var de fantastiska drömmarna tillbaka, de där som gör mig på gott humör redan innan jag vaknar. Och när jag slog upp ögonen på morgonen var det ljust. Solen sken! Det måste ha varit riktigt länge sedan det senast hände, för min hjärna bestämde direkt att det måste vara nästan sommar. Sedan blev jag snabbt klarvaken.

- Idag ska vi gå ut och plocka vitsippor, sa jag hurtigt till täckesberget intill mig i sängen.
- Jaha, mumlade det sömndrucket till svar.

Jag fnissade åt hur lätt det är att vilseleda sambon när han är trött, och fortsatte njuta av att vara på så bra humör.

Tyst var det också. Grannarna ovanpå måste vara borta och barnen på gården väntade ända tills vi hade gått upp innan de drog igång dagens spring- och skrikträning runt vårt hus. Inte ens katten har hörts av på hela natten, morgonen och förmiddagen.

Fortfarande har ingenting hänt som har kunnat sänka mig. Dagen har börjat obegripligt bra, faktiskt nästan för bra. Jag är inte van vid sådant här. Det känns olycksbådande.

måndag, november 13, 2006

Störningsmoment, tomburkar, oväntat flyt samt en liten cykeltur

Då och då bloggbeklagar jag mig över grannen ovanpå, men tidigare idag tänkte jag göra det ordentligt, en gång för alla, så att jag bara skulle kunna peka på den texten i fortsättningen när jag blir för uppjagad för att göra mig förstådd. Men jag var för arg för att kunna skriva, så det får bli vid ett annat tillfälle. För jag måste helt enkelt få det ur mig någon gång.

I stället tog jag nu ett smygfoto på en bil som stod utanför och sakta men säkert fylldes med tomma ölburkar.

Bagageutrymme med tomburkarOch här skulle jag förstås ha kommenterat bilden, men ni får själva försöka hitta någon mening med den.

På eftermiddagen fick jag helt oväntat en ny tandläkare och en tandläkartid om två dagar. Bra för mig, så slipper jag vara nervös i flera veckor (även om det alltid är skumt när det går så där snabbt och lätt). Ja, jag är nervös för att gå till tandläkaren, men det är egentligen inte själva rotandet i munnen jag gruvar mig för. Det är mer för saker som att jag precis när jag är på väg att bli vänd uppochner ska upptäcka att det sitter något slemmigt på undersidan av armstöden jag klamrar mig fast vid. Jag blir för övrigt nervös när jag ska gå till frissan också, men det är mer för att de alltid frågar vad jag "gör", vilket jag inte gillar.

På grund av det plötsliga tandläkarbesöket och att tandläkaren håller till på rätt sida om stan fick jag en anledning att se över min cykel som hade stått och samlat smuts utomhus (men under tak) i över ett år. Jag kollade dessutom att jag fortfarande kunde cykla. Det sägs ju att det är en sådan där grej som sitter i kroppen när man väl har lärt sig behärska den, fast helt säkert kan man väl aldrig veta. Men det gick bra i alla fall.

Morgondagen ska jag vika åt skattletande. Lite guld till tanduppiffningen skulle sitta fint.

måndag, november 06, 2006

Hemliga sammansvärjningar överallt

Pandas kommentar till en tidigare post påminde mig om att man aldrig ska underskatta fienden. När jag tänker efter kan jag urskilja ett antal möjliga konspirationer i min vardag. Några exempel:

  • Mitt exemplar av tidningen Råd & Rön är alltid mer eller mindre knöligt, smutsigt och slitet. Vissa gånger har omslagssidan nästan lossnat. Andra gånger går det knappt att läsa baksidan på grund av smutsränder. Helt uppenbart är det någon som inte gillar upplysta konsumenter, eller till och med någon som inte vill att jag ska bli en upplyst konsument!
  • Så fort jag har hittat ett favoritmärke av något, det kan vara handkräm, kattmat, müsli eller vad som helst som jag köper regelbundet, så försvinner det ur butikens sortiment eller slutar helt att tillverkas. Det skulle kunna vara för att jag envisas med att inte välja samma sak som den stora hjärntvättade massan, men antagligen går allt ut på att göra livet så surt som möjligt för lilla mig.
  • Grannen ovanpå. (Honom skulle jag kunna skriva massor om, men för tillfället låter jag det vara.) Jag börjar tro att allt han gör på det här stället ingår i en konspiration. Mot mig givetvis. Eventuellt är hans uppgift att trötta ut mig tills jag knappt märker att jag blir attackerad.
  • Den där rabarbermissilen var givetvis ett attentatsförsök. Misslyckat visserligen, men att jag inte insåg det!
Det blir allt tydligare att de är ute efter mig. Jag vet inte varför, jag vet inte vad de vill åstadkomma, jag vet inte ens vilka "de" är, men det är väl inte så noga. Konspiration som konspiration.

onsdag, oktober 11, 2006

Fönstertittarfasoner

En sak som tydligen bidrar till att göra mig onormal är att jag ogillar insynsskyddande häckar. Klassiska plank, som bara släpper över ett par grenar av något gammalt fruktträd och låter en ana den lummiga trädgården innanför, kan väl gå an. Men för övrigt tycker jag att folk är fjolliga med sin rädsla för att andra ska se dem och deras ägodelar.

Själv är jag mycket intresserad av att promenera omkring och se hur andra har det, både i trädgårdarna och inne i de upplysta köken på vinterkvällarna. Givetvis är jag diskret och tittar bara liksom lite i taget. En dag när jag går förbi kanske jag beundrar hur en frodig klätterros gör sig fantastiskt mot en husvägg, en annan dag intresserar jag mig för vilka olika slags källarfönster det finns och en tredje upptäcker jag hur många hushåll i ett kvarter det faktiskt är som har likadana lampor.

Och vad är det för fel med det då? Kan man inte bjuda sina grannar på lite inspiration? Va?

Sedan ska man ju leva som man lär, så jag är också är beredd att bjuda igen. Därför har vi numera fri insyn i vår lägenhet. Ingen störande häck, inga neddragna persienner, lamporna tända när det är mörkt. Vill någon utifrån iaktta mig när jag går omkring halvklädd på morgnar och kvällar bryr jag mig inte om att hindra dem.

Men okej, jag kan inte förneka att jag själv har minst lika stor nytta av den fria sikten som de förbipasserande. Jag har alltid gillat att sitta vid fönster och se på allt som händer utanför. Som barn satt jag i fönstret hos mormor och morfar och spanade efter bussar, i tonåren satt jag i köksfönstret och studerade andra ungdomar på väg hem från skolan, vid skrivbordet i studentlägenheten stirrade jag hellre ut på parkeringen än ner i analysböckerna.

Här och nu har jag nästan hela min värld vänd mot en livligt trafikerad gång- och cykelbana. Det som händer där ute har blivit en del av vår vardag. Speciellt på morgnarna utspelas utanför rutan samma scener varje dag, med ytterst små variationer. Där kommer Pannbandsmamman och Pannbandspappanmamman på väg till dagis med varsitt barn bakpå cykeln. Ibland har Pannbandsmamman ytterligare ett (lånat?) barn med sig, och då brukar de alltid stanna till och trassla lite precis utanför oss. En kvart senare kommer hon tillbaka, ensam på cykeln.

Där kommer Bokprataren på väg till bussen, och likaså Dödskallemössan, som alltsomoftast kommer springande i sista minuten. Jacksläparen går åt andra hållet och Vitbyxan är på väg till motionsspåret. Har man tur hinner man se Ståcyklaren susa förbi. Jeanskvinnan brukar däremot vända strax bortanför vårt hus, så henne kan man få se två gånger inom loppet av en minut.

Viktigast av alla är dock Portföljmannen. Jag vet inte varför just han har blivit vår favorit, men de dagar vi missar honom känns det som om något saknas. Vi brukar roa oss med att fantisera ihop historier om honom, om hans liv och vanor. Han har förresten två jackor som han växlar mellan varje dag. Vi har inte kommit på någon riktigt bra förklaring till varför än.

Senare på dagen kan den som är hemma (jag dårå) se bekantingar som Alkisen (det var han som ställde sig och kissade mitt på vägen utanför vårt hus en gång, det såg jag minsann!), Rullstolskillen, Ankan, Hundtjejen och Post-Pete. För att inte tala om alla joggande studentkillar, miljarder barnvagnsfamiljer, tonårstjejer med små byxor och mycket smink och människor med hundar som jag känner igen men inte har fått för mig att hitta på namn åt än.

Fast räkna bort tonårstjejerna förresten. Dem ser jag inte skillnad på. Kanske kan jag ge dem ett gemensamt namn. Typ S... S vadå? De ser ut att heta något på S, eller så tänker jag bara på Shakira. Nåväl.

Rätt vad det är händer något oväntat. Idag råkade Bokprataren och Jacksläparen mötas precis mitt på scenen (efter att Bokprataren gått tillbaka för att hämta något han tydligen glömt). Till min förvåning fick jag se dem skaka hand, och de behöll greppet om varandra medan de fortsatte gå, så att de till slut gick baklänges båda två och såg ut att få slita sig loss när armarna inte räckte längre. Hur känner de varandra? Jag skulle just sätta igång med att fundera ut något när jag fick se Dödskallemössan komma körande med en barnvagn. Vad nu? Har han stulit ett barn?!

Resten av dagen har jag gått och undrat vad som har hänt grannkvinnan som de upptäckte tumörer i magen på i somras. Hennes anhöriga var här med ett släp ett par gånger idag och bar ut möbler. Är hon död?