Nellynellan fyller 3 år i dag. Nu kan vi börja ge henne kinderägg och lämna våra 1000-bitarspussel framme obevakade. Skönt.
Fast hon ser inte ut att vilja bli uppvaktad. Det kanske är lika bra, för någon fisktårta tänker jag då inte baka.
I dag är det Linnea-dagen. Linnea is my middle name. På riktigt. Nu skriver jag inte det här för att få en massa uppmärksamhet för det, för allvarligt talat tycker jag att det är helt okej att strunta i namnsdagar om man vill. Själv tycker jag visserligen att det är roligt att säga grattis till folk när jag vet att de har namnsdag. De brukar bli så förvånade då. Nej, anledningen till att jag nämner det är att Linnea faktiskt är ett av årets namn, Linné-år som det är.
Fast jag stavar tydligen mitt namn Linnéa. Det är rätt ironiskt, eftersom jag annars har lite svårt för onödiga accenttecken. Nåja, vi kan väl säga att det är för att lite extra hedra den store Carl von Linné. Fast egentligen är det ju varken honom eller hans blomma jag är uppkallad efter. Jag har helt enkelt ärvt namnet efter min mamma och mormor. (Grattis mamma!)
Förresten, hur underligt det än kan verka så har mitt smeknamn Flinn faktiskt ingenting med namnet Linnéa att göra.
Sambon, av mig för närvarande kallad fransmannen, kom hem med förkylning men utan bagage. Han hade under sin resa varit på fransk valvaka, ätit dyr mat och sett Bones dubbad till franska.
Inget märkvärdigt, med andra ord.
Själv har jag mest sprungit runt, runt i ett par dagar nu och knappt suttit vid datorn alls. Det är mycket ovanligt för min del, i alla fall när jag är hemma. Men jag mår bra ändå.
För övrigt är det ju varmt och så där, fast jag kan inte förmå mig till att byta ut långbyxorna mot något kortare riktigt än. Det blir väl tid till det också. Fast när jag såg att spirean redan blommar på vissa ställen kändes det konstigt. Jag förknippar fortfarande spirea med skolavslutning, trots att den väl också i Falun brukar ha hunnit blomma över vid det laget. Det är nog snarare syrener man brukar se vid skolavslutningar. Ja, det beror ju på var man är förstås.
Hur som helst är det ingen tvekan om att det går undan i år. Jag har lust att gå ut med kameran en sväng, men idag känner jag mig faktiskt en aning allergisk, så det får vänta någon dag. Men det gäller att skynda sig, för rätt vad det är har man missat en massa av det fina. Jag ska inte missa häggens blomning i år, det har jag lovat mig själv. Jag ska stå under en hägg en kvart varje dag och bara andas genom näsan. Eller något ditåt.
Förresten, när ska man egentligen börja klippa gräset? Vårt börjar bli väldigt långt och ser himla smaskigt ut (ur en kanins synvinkel). Jag råkade visst sluta klippa det lite väl tidigt i höstas, fast jag kunde ju inte veta att det skulle fortsätta växa ända in i januari. Hittills i år har jag bara sett nyklippt gräs på ett ställe, men det borde väl vara okej att sätta igång med klippandet snart?
Jag för en livlig diskussion med mig själv just nu. Det är resultatet av att jag får bestämma alldeles själv hur jag ska lägga upp kvällens program. Visserligen brukar det rätt ofta bli som jag föreslår även i vanliga fall, och visserligen är jag ensam hemma hela vardagarna, men att vara ensam hemma på kvällen känns ändå speciellt. Som föräldrafritt liksom.
Ja, så nu vill jag ju förstås göra det bästa möjliga av tiden.
- Åh, tänk! Du kan ju se på film, filmer, flera stycken, hur många du vill, och hoppa fram och tillbaka mellan scenerna hur mycket som helst utan att nån får veta hur larvig du är. Och du kan se konstiga program på tv, eller se om veckans Bones-avsnitt en tredje gång ... Det finns oändliga möjligheter!
- Ja, eller så kan jag läsa. Boken jag håller på med börjar ju bli rätt spännande nu.
- Men då kanske du blir rädd sedan när du ska gå och lägga dig.
- Äsch! Inte då. Fast jag kan i och för sig spela lite tv-spel i stället.
- Ja, eller varför inte göra nåt vettigt? Du vet ju att det är på kvällarna du jobbar som bäst.
- Hm ...
- Och nu finns det inget som kan distrahera dig heller.
- Gör det inte?!
- Okej, det finns ingen som kan distrahera dig då.
- Förvisso ...
- Och du kan hålla på hur länge du vill, eftersom du kan ta sovmorgon i morgon sedan.
- Ja! Jag kanske kan hinna allt jag vill göra under kvällen och sedan sova på förmiddagen!
- Fast ...
- Vadå?
- Då kommer du bara att älta hur sent du kommer igång i morgon istället.
- Mmm, jag vet.
- Så vad ska du göra då?
- Öööh ... Nu vet jag! Jag bloggar!
- Jaha, och vad ska det vara bra för?
- Det är roligt?
- Ja, jo, det förstås. Och så kan du kanske passa på att tala om för folk att du är ensam hemma ett tag.
- Men blir de inte oroliga och håller på och berättar för släktingar som ringer och kollar mig hela tiden då?
- Äh. Förresten var det ju du själv som höll på och bekymrade dig över att du inte skulle ha nån i närheten att be om hjälp i en eventuell krissituation.
- Ja, men det kommer såklart inte att hända nåt. Det brukar det inte göra.
- Fast det skadar väl inte att berätta det i alla fall?
- Nej, okej då. Men visst är det lite häftigt? Så här länge har jag inte varit ensam på ... tja, typ åtta år kanske.
- Supercoolt. Verkligen.
- Ja, så vad ska jag göra resten av kvällen då?
- Bestämde vi inte att du skulle jobba?
- Nej, nu ska jag kolla upp om flyget till Genève kommer fram som det ska. Inte för att det säger nåt om ifall sambon var med på det, men ändå. Och när jag ändå sitter vid datorn ...
- Jaja, jag vet. Blogga.
Kanske hinner jag ändå något mer sedan. Sambon beräknas nämligen inte komma hem förrän nästa vecka. Anledningen är en ny, och mycket hastigt påkommen, jobbresa till Grenoble.
Basattnivet.
Först hade mamma någon mystisk feber. Jag pratade med henne i telefon och nästa dag hade även jag mystisk feber.
Mamma har onda knän som stör henne på nätterna. Nu har också jag fått ont i knäna. Först var det det vänstra, i samband med den där febersjukdomen. Sedan, medan jag var uppe i Falun, började det högra värka. Och mest på kvällar, nätter och morgnar förstås.
Dessutom verkar jag ju ha blivit smittad av mammas ointresse för att sitta vid datorn, eftersom jag inte har haft lust att blogga på en vecka. Det tycker jag absolut man kan se lite som en sjukdom.
Idag upptäckte jag att jag har en skum knöl på ena benet. Och jodå, den sitter på exakt samma ställe som den knöl mamma visade upp på sitt ben när jag var där.
Vad är det här?!
Kunde jag inte åtminstone ha fått lite grönare fingrar också? Nejdå, när jag kom hem och såg våra dammiga och torra gamla krukväxter fick jag visserligen lust att göra något åt saken, men den bästa lösningen jag ser är nog att slänga ut hela rasket och aldrig skaffa några nya växter.
Ett exempel på hur växtligheten ser ut där min mamma har varit i farten. (Så ser det alltså inte ut hos mig.)Allvarligt talat, det är fortfarande bara Billy. Ni behöver inte oroa er.
Fast brorsan, du kan ju tjura lite tillsammans med mig, för du får också nöja dig med Billy så länge. Jag ska berätta utförligt så att alla kan se att jag faktiskt har försökt.
Så här var det. Förresten, jag går tillbaka ända till i söndags för att få berätta lite mer (yes!).
Efter mycket grubblande och alldeles för lång tid hade jag äntligen kommit på ett bra presentförslag, tyckte jag. Så i söndags förmiddag åkte jag och sambon till Tornby för att inhandla presenten. Men det visade sig att den inte fanns där, och så där på stående fot kunde vi inte komma på något annat att satsa på. Inte hade vi några andra ärenden heller, så vi fick åka hem igen, utan att ha uträttat ett dugg. Jag surade över att ha gått miste om en skön, slapp förmiddagstimme, och hade samtidigt dåligt samvete över att ha slösat med dyr bensin, tvingat sambon att åka den där gamla tråkiga turen en extra gång helt i onödan och dessutom bidragit till ytterligare miljöförstöring.
På kvällen ringde lillebror. Han ska snart flytta hemifrån för andra gången, denna gång med möbler, och därför håller han på att skaffa sig allt sådant man behöver. Till exempel bokhyllor. Det visade sig att han var ute efter exakt samma hylla som jag gått och spanat på så länge, till och med i samma mått och färg. Tyvärr fanns den inte på det Ikea-varuhus han besökt, men tydligen skulle den finnas i Linköping. Det hade de ringt och kollat (eftersom hyllan olämpligt nog plötsligt hade försvunnit från företagets webbplats, där man annars enkelt kan få upplysningar om kollits storlek och om varan finns i lager och sådant). Och eftersom jag snart ska åka norrut, gick jag med på att köpa med mig en sådan bokhylla till honom. Fast det var tveksamt om paketen (två per hylla) skulle få plats i sambons lilla söta bil. Det hade vi redan hunnit fundera över, eftersom jag som sagt länge velat köpa just en sådan bokhylla.
Nu kände jag att det här kanske var rätt läge även för mig att skaffa den där bokhyllan, så jag ägnade åtminstone ett par timmar åt att mäta och grubbla, tills jag kom på hur jag skulle kunna klämma in den i vår lägenhet.
Igår, måndag, bad jag sambon att komma hem lite tidigare så att han skulle kunna följa med till Ikea och hjälpa till att bära tunga paket. Men först tillbringade vi en rörig kvart i ett iskallt garage. Vi drog och fällde bilens inredning åt alla tänkbara håll och mätte på längden, bredden och diagonalen. Det var ytterst tveksamt om det ens skulle gå att få med sig de där bokhyllspaketen från varuhuset hem till oss, och tanken på att sedan också köra över 30 mil med dåligt lastad packning skrämde mig lite. Ändå bestämde vi oss till slut för att ge oss iväg till Ikea.
Väl där hittade vi ingen bokhylla där den skulle finnas. Artikelnumret jag fått av lillebror, och som också stod i katalogen, visade sig vara fel. Det tillhörde en likadan hylla fast i en annan färg. Och den färgen fanns mycket riktigt hemma. Vi frågade och fick veta att det skulle finnas ett exemplar kvar av den färg vi var ute efter, fast det skulle ligga på det externa lagret. En koll med detta lager visade dock att inte heller det stämde. Så det bidde ingen bokhylla alls.
Än en gång fick vi åka hem med oförrättat ärende. Gissa om jag var frustrerad! Det enda jag hade lyckats åstadkomma på hela dagen var att slösa med ännu mer tid, bensin och miljö. Verkligen produktivt.
Sett från den ljusa sidan behöver jag nu i alla fall inte oroa mig för att köra med livsfarlig last. Och på det hela taget sparade vi ju faktiskt både pengar och miljö. Åtminstone för tillfället.
Om det blir några snygga bokhyllor till mig och min bror återstår att se alltså.
Min sambo må vara man, men han vet för det mesta precis vad jag behöver höra. Och vissa fraser blir aldrig utnötta. Här är min topplista över saker han gärna får säga, och faktiskt också säger rätt ofta.
Det är strålande sol, 11 grader varmt och buskarna är fulla med tokkvittrande småfåglar. Utanför köksfönstret dansar två pigga citronfjärilar förbi medan jag står och tittar ut i väntan på att vattnet ska koka upp. Det finns verkligen ingen ursäkt alls att inte gå ut idag, men jag vill ha ett ärende eller helst två.
- Tussilago! Hörru katten, kan det ha hunnit komma upp några än eller är det fortfarande för blött ute?
- Det är för ljust ute, klagar Nelly tillbaka.
- Just det, vi folkskygga varelser behöver träna på att vistas utomhus under dagtid. Perfekt! Där har vi två anledningar att gå ut.
- Näe, det är ju matdags snart, försöker hon och stryker sig mot köksdörren.
- Jaja, följ med ut så får du mat sen, lockar jag.
Det slutar förstås som vanligt med att jag får ta henne under armen medan jag krånglar ut oss genom ytterdörren och stänger. När jag har släppt ner henne på marken stirrar hon intensivt på dörrhandtaget, samtidigt som jag inser att nycklarna är kvar inne, i den tjockare jackan.
Vi växlar en blick och vet båda precis vad den andra planerar. Jag vinner eftersom jag har armar. Än en gång blir hon inklämd under armen, och den här gången kämpar hon riktigt tappert när hon ser att hon har en chans att smita tillbaka in, men snart är vi ute igen, och dörren låst.
- Då går vi då, säger jag.
Och det gör vi. För plötsligt tycker Nelly inte alls att det är otäckt ute längre, fast hon inte har varit ute i dagsljus sedan i höstas. Hon svansar omkring och ropar på mig i ett, så att jag inte ska missa något hon gör. Hon måste visserligen hela tiden vara på sin vakt, för det kommer ju folk överallt hela tiden, men annars verkar hon avslappnad och glad.
Vi drar oss för säkerhets skull ut i buskagen där det är lite lugnare, och jag försöker att i alla fall ha någorlunda koll på var jag kliver. Nelly håller mig sällskap medan jag letar upp årets första tussilago och tar ett par bilder. Sedan tycker hon att det får räcka och sticker iväg på egen hand.
- Menar du att jag ska gå hem nu? ropar jag efter henne.
Hon svarar genom att ignorera mig. Fast jag ser att hon hör mig.
- Visst, ingen vill väl ha morsan med sig hela tiden. Men det kan vara väldigt praktiskt som hjälp att komma iväg ibland ...
Efter ett längre uppehåll var de fantastiska drömmarna tillbaka, de där som gör mig på gott humör redan innan jag vaknar. Och när jag slog upp ögonen på morgonen var det ljust. Solen sken! Det måste ha varit riktigt länge sedan det senast hände, för min hjärna bestämde direkt att det måste vara nästan sommar. Sedan blev jag snabbt klarvaken.
- Idag ska vi gå ut och plocka vitsippor, sa jag hurtigt till täckesberget intill mig i sängen.
- Jaha, mumlade det sömndrucket till svar.
Jag fnissade åt hur lätt det är att vilseleda sambon när han är trött, och fortsatte njuta av att vara på så bra humör.
Tyst var det också. Grannarna ovanpå måste vara borta och barnen på gården väntade ända tills vi hade gått upp innan de drog igång dagens spring- och skrikträning runt vårt hus. Inte ens katten har hörts av på hela natten, morgonen och förmiddagen.
Fortfarande har ingenting hänt som har kunnat sänka mig. Dagen har börjat obegripligt bra, faktiskt nästan för bra. Jag är inte van vid sådant här. Det känns olycksbådande.
Ungefär nu börjar min dag, känns det som. Nu ska jag sätta igång. Lite småstressigt känns det om jag ska hinna se en långfilm efter maten och sedan gå och lägga mig skapligt tidigt. Fast bättre att börja nu än inte alls.
Men vad har jag gjort hela dagen egentligen om jag inte har gjort något än? Jag har inte sovit bort hela dagen, om ni blev oroliga för det. Och egentligen har jag gjort massor med saker. Allt handlar ju om hur man definierar "gjort".
Till exempel har jag sett på Vasaloppet på tv. När Jerry Ahrlin och Oskar Svärd gjorde sitt gemensamma ryck satt jag och imponerades över hur fint de hjälptes åt. Sedan, precis när det började se ut som om Ahrlin tänkte börja köra bara för sig själv, då missade han sin dricka, och Svärd vände sig mot honom och räckte honom det som var kvar av hans egen. Såg ni det? Han hjälpte sin enda kvarvarande konkurrent! Det var så fint. Kanske väldigt svenskt, det vet jag inte, men så otroligt fint. Jag bara satt där och var rööörd som en gammal tant.
Det kan ju ha varit så att Svärd kände att han hade mer krafter kvar än Ahrlin och skulle kunna kosta på sig att hjälpa honom och ändå vinna, men nej, jag vill tro att Svärd är precis den sympatiske kille man får intrycket av att han är. Jag gillar honom skarpt. Sedan länge. Jag ser gärna honom som vinnare vartannat år för resten av karriären. Däremellan kan de andra svenskarna turas om att vinna. Idag gladde jag mig förresten åt att det gick bra för flera andra av mina favoriter, som Jörgen Brink (4:e plats), och Falun/Borlänge-åkarna Fredrik Östberg (6:e) och Kalle Gräfnings (23:e).
Om nu titta på tv-sport inte kan anses vara att "göra" något, så kanske ändå shoppingutflykten till ett helgproppfullt köpcentrum kan göra det. Jag köpte visserligen inget själv, och var inte till mycket nytta som smakråd, men sambon handlade i alla fall två stora kassar fulla med kläder (bilder kommer eventuellt i morgon). Vi tog oss till och med igenom Ikea, men när vi inte hade något särskilt att titta på kändes det lite meningslöst, tyckte jag.
Sedan kom vi hem till en katt som tyckte att det var hög tid att jag jobbade lite för henne, och när det var gjort pratade jag med mina stackars sjuka föräldrar lika länge som vanligt. Och då insåg jag att det egentligen inte spelade någon roll att jag inte "hunnit" något idag, för jag har ju i alla fall mått bra och fått göra det jag har velat.
Och nu är jag ändå igång till slut.
Vad är det då jag absolut måste göra för att känna att jag har fått något gjort under dagen? Jo, läsa bloggar och blogga förstås!
Den här bjuder jag på.
Ikväll ska man enligt ryktet kunna se en av mina huvudsponsorer i ett populärt tv-program på SVT. Kolla efter något stora glasögon-gammalt. Och nu snackar vi inte någon tönt som står och vinkar i bakgrunden. Vi snackar en betydelsefull del av den svenska tv-historien.
Japp, jag är stolt.
Moster i Motala ringde.
- Nu har jag så mycket böcker, förstår du, så jag måste bli av med en del. Jag tänkte att du kunde komma hit nån dag och hämta om du vill.
(Iiiiiih! Böcker! Gratis! Till mig!)
Och detta var ändå inte allt.
- Sedan såg jag ju att du hade lagt ut den där bilden på din mormor och morfar, så då kom jag på att du kanske skulle vilja ha lite fler gamla foton. Jag har massor som ligger i lådor. En del måste kanske slängas, men vi kan ju titta på dem och se om det är något du vill ha.
Jag undrar lite om min moster möjligen har övernaturliga krafter.
Vad har jag gjort de senaste dagarna? Det verkar inte bara vara här i bloggen jag har varit frånvarande, för jag insåg idag att jag inte hade koll på någonting, varken vad som har hänt i bandyallsvenskan, bloggvärlden eller den där "riktiga" världen. Så halva dagen har jag fått ägna åt att försöka få lite koll igen.
Vad det blev av gårdagen vet jag i alla fall. Jag och sambon åkte nämligen på utflykt till Örebro. Huvudanledningen till resan var Bokmässan Örebro Slott (den heter tydligen så), men när vi ändå var där passade vi också på att hälsa på moster B. Den lilla släktträffen kompletterades av mina föräldrar som kom farande norrifrån.
Bokmässan fick det sammanlagda betyget "okej". Naturligtvis tyckte jag att det var intressant att se och höra några författare jag gillar, men priserna på böckerna uppmuntrade inte direkt till shopping. Detta gjorde att vi när vi hade gått ett varv på mässan riktade vår uppmärksamhet mot själva slottsbyggnaden i stället.
Jag, sambon och pappa snokade omkring och letade lönnrum och bortglömda gångar, men vi fick nöja oss med en liten trappa som inte ledde till mycket mer än ett fönster. Utsikten därifrån var dock utmärkt.
Med lite fantasi kan man förresten få ett slott att bli spännande även med moderna golv och massor av folk omkring. Tittar man noga hittar man alltid något litet mystiskt skåp eller underliga märken på en vägg. Och tittar man mindre noga, men fortfarande uppmärksamt, kanske man får en skymt av någon figur som är så där en aning otydlig i kanterna ...
När vi blev trötta i benen satte vi oss i en fönsternisch och tittade på bokmässebesökare i stället. Då kom en mycket gammal man fram och frågade oss om vi visste var hissen fanns. Jag hann bara skaka tveksamt på huvudet, medan jag försökte påminna mig var jag hade sett en hiss senast, innan mannen fortsatte:
- Jaså, ni tillhör inte ...?
Sedan kom någon som verkligen tillhörde inventarierna och tog över. Vi insåg att det där nog trots allt inte var vår nisch, så vi bröt upp och begav oss tillbaka hem till moster B.
Vi tyckte att det verkade väldigt lugnt ute även för att vara en lördag. Men den här skylten får mig att undra lite vad de egentligen brukar pyssla med på nätterna i Örebro.
Jag är så dålig på sådana här högtidsdagar som inte är födelsedagar. Jag vet liksom aldrig vad jag förväntas säga. Ska man säga "grattis" till sina föräldrar på Mors respektive Fars dag? Var det inte snarare den dag jag föddes de var att gratulera?
Som tur är verkar inte mina föräldrar själva veta vad de här dagarna är till för. (Annars skulle de väl ha lärt mig vad jag ska göra?) Så vi improviserar. Varje gång. Och inte oväntat brukar det bli ungefär likadant varje gång också.
Vi snackar alltså inte några slipsar eller chokladaskar nu. Frukost på sängen kan det inte bli tal om, eftersom mina föräldrar går upp så tidigt att ingen vet riktigt hur tidigt det är. Dessutom bor vi ju inte ens i samma stad. Och förresten står frukost stabilast på köksbordet.
Nej, jag brukar intala mig att det nog räcker att ringa. Så det gör jag. Rätt sent på den aktuella dagen brukar det bli av någon anledning. Ungefär så här brukar det låta efter att rätt person har presenterat sig i andra änden:
Jag: Hej.
Mor/Far: Hej.
Jag: Stör jag?
Mor/Far: Nejdå, vi sitter här och sover bara.
Jag: Jaha, ja jag tänkte att jag skulle väl ringa ... Och säga ...
hm ... nånting på Mors/Fars dag.
Mor/Far: Ja, tack då.
Jag: Jag tänkte ringa tidigare, men ...
Mor/Far: Det gör inget.
Och sedan övergår det i ett helt vanligt samtal, som vi skulle ha haft i vilket fall som helst. Skillnaden är möjligen att det är jag som ringer upp från början, i stället för tillbaka efter att inte ha kunnat svara när de ringde först.
Nåja.
Den här gången tänkte jag försöka variera mig lite. Egentligen borde jag väl göra något av det där traditionella som jag aldrig ägnar mig åt, som att köpa en lott till pappa. Men vad sjutton, jag gör som vanligt och bloggar om det i stället! Word verification är samarbetsvillig och bidrar med en mycket personlig gratispresent till min tågtokige far:
Så, öhh ... öhh ... Har'enäran!
Vid ett tillfälle när jag var hemma hos mina föräldrar hjälpte jag mamma att vika tvätt. Hon kommenterade då att jag rullade strumporna precis likadant som hon gjorde. Men det var ju egentligen inte alls konstigt, med tanke på att det främst är av henne jag har lärt mig sådana saker.
Det mesta jag gör har jag gjort på samma sätt sedan jag lärde mig att göra det alls. Visst händer det att jag utvecklar nya strategier, men det är ovanligt. Det enda jag för tillfället kan komma på att jag har ändrat på sedan jag flyttade hemifrån är hur jag bäddar sängen.
Även inredningen i mitt hem påminner starkt om den jag har sett hemma och hos släktingar under min uppväxt. Inte heller det är väl speciellt märkligt, och jag borde kanske inte ens behöva skriva om det, men konstigt nog har jag inte tänkt på det tidigare. Inte förrän jag nyligen kom på idén med dekorationsträdet i sovrumsfönstret. Att ställa det där medförde nämligen att det inte fick plats några krukväxter, åtminstone inte utan att det såg konstigt ut.
Så jag ringde mamma och undrade om man riskerar syrebrist under natten om man inte har gröna växter i sovrummet. Hon kontrade med en motfråga:
- Hur många tror du det är som har krukväxter i varje rum?
- Tja ... Alla?
Visst, även jag har sovit på hotell och överlevt utan krukväxter i rummet. Jag har varit hemma hos folk som inte har haft en endaste växt i huset, men jag har bara aldrig tänkt på det. Möjligen har jag föreställt mig att växtlösa människor har bättre ventilation än jag, eller till och med att de har andra biologiska förutsättningar.
Nu vet jag att man överlever utan växter i sovrummet. I mitt fall var de som fanns dessutom så klena och dammiga att skillnaden i syrehalt och luftfuktighet troligen är försumbar. Men jag har i alla fall insett att hur ens föräldrar gör saker inte nödvändigtvis behöver vara den enda möjliga lösningen.
Gröna växter i annat rum. Och lite blått.
Typisk köksmatta ju.Vi sitter i köket och äter. Han löser sudoku.
Jag: Det finns mer ris. (Tankfullt:) Det finns mer i köket. Det sa min mormor ...
Han: Släng på bara!
Jag: Nej, inte jag inte.
(Puttar riskastrullen åt hans håll. Han tar för sig.)
Han: Du din gamla rishög ...
Jag: Jaså, är det det jag är nu?
(Några sekunders tystnad.)
Han: Jaa.
Jag: Jaha?
Han: Va?
Jag: Sa du "jaha"?
Han: Ja-a!
Jag: Jaså!
(Paus.)
Jag: Det är för långa pauser i våra samtal. Man hinner ju glömma vad det är vi pratar om.
Han: Sudokun?
Jag: Rishögen.
Han: Jahaja.
Jag: Jag sa ju det.
Vem av katten och mannen skulle vinna en tävling i att ignorera sin omgivning?
