Närbild

Det där ska alltså förhoppningsvis bli en jordgubbe senare i år.

Naturfotodagboken 5

Det är egentligen alldeles för blåsigt för syrenfotografering i dag, men himlen är ju så makalöst blå!


Och jordgubbsplantorna blommar i rosa som vanligt.


Att klippa gräset i frisk vind från växlande håll var förresten intressant. Det blev väldigt mycket gräs på väldigt många ställen där det i vanliga fall inte brukar vara gräs alls.

Linnea

I dag är det Linnea-dagen. Linnea is my middle name. På riktigt. Nu skriver jag inte det här för att få en massa uppmärksamhet för det, för allvarligt talat tycker jag att det är helt okej att strunta i namnsdagar om man vill. Själv tycker jag visserligen att det är roligt att säga grattis till folk när jag vet att de har namnsdag. De brukar bli så förvånade då. Nej, anledningen till att jag nämner det är att Linnea faktiskt är ett av årets namn, Linné-år som det är.

Fast jag stavar tydligen mitt namn Linnéa. Det är rätt ironiskt, eftersom jag annars har lite svårt för onödiga accenttecken. Nåja, vi kan väl säga att det är för att lite extra hedra den store Carl von Linné. Fast egentligen är det ju varken honom eller hans blomma jag är uppkallad efter. Jag har helt enkelt ärvt namnet efter min mamma och mormor. (Grattis mamma!)


Förresten, hur underligt det än kan verka så har mitt smeknamn Flinn faktiskt ingenting med namnet Linnéa att göra.

Maskrosfestival

Naturfotodagboken 4

Det här får väl anses vara veckans omgång av blombilder. Jag kan helt enkelt inte låta bli att ta fler och fler bilder, år efter år, med bara små variationer i motiven. I dag var det ingen sol, och därmed inte heller samma starka färger som senast. Faktum är att det var riktigt mörkt av regnmoln. Innan jag hann få några bilder på syrenerna, som nu har slagit ut på de flesta ställen, började det ösregna.

Typiskt för Nelly, som för en gångs skull frivilligt hade gått ut mitt på eftermiddagen. Nu kom hon hem igen nästan direkt.

Själv struntade jag i de hårda, kalla dropparna som föll mot mitt huvud och smattrade mot jackan. Om jag bara bestämmer mig för det så kan jag ganska lätt njuta av att vara ute i regn. Speciellt befriande känns det så här mitt under pollensäsongen. För även om jag inte längre är så värst allergisk så kommer det nog alltid att sitta kvar i huvudet. Bara det att man vet att luften är full av virvlande, onda, gula små pollenkillar gör att man vill hålla andan. Regnet slår dock ut alla idiotiska mentala spärrar. Och så luktar det så gott.

Som om det inte fanns nog av ljuvliga dofter utomhus så här års. Under några korta veckor ska man hinna sniffa i sig en stor del av naturens bästa dofter, så när man som jag är luktoman är det nästan så att man får en överdos av sköna doftintryck ibland. Men härligt är det!

Åh, vad jag babblar! Det var ju bilder jag skulle visa. Här!



Ser ni, jag börjar hålla mina löften även till mig själv nu! Hägg, hägg, underbara hägg ... Häggbilderna togs faktiskt verkligen inifrån busken, eftersom det vid det laget regnade ganska kraftigt. Jag kan fortfarande känna doften i huvudet när jag tittar på bilderna. Mmm!

Veckan som gått

Jaha, hur har det varit här sedan jag hördes av senast då? Jag får väl ta och gå igenom de viktigaste av standardbloggämnena.

Väder: Fint (ett par, tre nätter med minusgrader).

Kläder: Mycket grönt, faktiskt.

Trädgård: Gräset blev klippt till slut -- av grannen!

Natur: Körsbärsblombladen regnar så där som de brukar göra i japanska filmer.

Sport: Snooker-VM är inte riktigt slut än, men snart så.

Intresseklubben: På ett dygn sjönk temperaturen i kylskåpet med nästan fem grader, trots att vi inte gjort något med det eller dess innehåll. Efter att vi skruvat ner kyleriet och väntat ett dygn var temperaturen tillbaka på lagom nivå och har sedan dess hållit sig stabil.

Så där. Nu är alla up-to-date med mitt spännande och händelserika liv igen. Puh!

Naturfotodagboken 3

Naturfotodagboken 2

Naturfotodagboken 1

Klicka på bilden för större version.

Till dem det berör

Sambon, av mig för närvarande kallad fransmannen, kom hem med förkylning men utan bagage. Han hade under sin resa varit på fransk valvaka, ätit dyr mat och sett Bones dubbad till franska.

Inget märkvärdigt, med andra ord.

Själv har jag mest sprungit runt, runt i ett par dagar nu och knappt suttit vid datorn alls. Det är mycket ovanligt för min del, i alla fall när jag är hemma. Men jag mår bra ändå.

För övrigt är det ju varmt och så där, fast jag kan inte förmå mig till att byta ut långbyxorna mot något kortare riktigt än. Det blir väl tid till det också. Fast när jag såg att spirean redan blommar på vissa ställen kändes det konstigt. Jag förknippar fortfarande spirea med skolavslutning, trots att den väl också i Falun brukar ha hunnit blomma över vid det laget. Det är nog snarare syrener man brukar se vid skolavslutningar. Ja, det beror ju på var man är förstås.

Hur som helst är det ingen tvekan om att det går undan i år. Jag har lust att gå ut med kameran en sväng, men idag känner jag mig faktiskt en aning allergisk, så det får vänta någon dag. Men det gäller att skynda sig, för rätt vad det är har man missat en massa av det fina. Jag ska inte missa häggens blomning i år, det har jag lovat mig själv. Jag ska stå under en hägg en kvart varje dag och bara andas genom näsan. Eller något ditåt.

Förresten, när ska man egentligen börja klippa gräset? Vårt börjar bli väldigt långt och ser himla smaskigt ut (ur en kanins synvinkel). Jag råkade visst sluta klippa det lite väl tidigt i höstas, fast jag kunde ju inte veta att det skulle fortsätta växa ända in i januari. Hittills i år har jag bara sett nyklippt gräs på ett ställe, men det borde väl vara okej att sätta igång med klippandet snart?

Jobbar på att komma i vårstämning

Vitt.

Blått.

Ljusgrönt. Och där fick vi med ett träd också! (Så här på bild är björkar riktigt vackra året om, och orsakar bara inbillad klåda.)

Smittad

Först hade mamma någon mystisk feber. Jag pratade med henne i telefon och nästa dag hade även jag mystisk feber.

Mamma har onda knän som stör henne på nätterna. Nu har också jag fått ont i knäna. Först var det det vänstra, i samband med den där febersjukdomen. Sedan, medan jag var uppe i Falun, började det högra värka. Och mest på kvällar, nätter och morgnar förstås.

Dessutom verkar jag ju ha blivit smittad av mammas ointresse för att sitta vid datorn, eftersom jag inte har haft lust att blogga på en vecka. Det tycker jag absolut man kan se lite som en sjukdom.

Idag upptäckte jag att jag har en skum knöl på ena benet. Och jodå, den sitter på exakt samma ställe som den knöl mamma visade upp på sitt ben när jag var där.

Vad är det här?!

Kunde jag inte åtminstone ha fått lite grönare fingrar också? Nejdå, när jag kom hem och såg våra dammiga och torra gamla krukväxter fick jag visserligen lust att göra något åt saken, men den bästa lösningen jag ser är nog att slänga ut hela rasket och aldrig skaffa några nya växter.

Ett exempel på hur växtligheten ser ut där min mamma har varit i farten. (Så ser det alltså inte ut hos mig.)

Träd som tråd

Lade ni märke till den lilla boken om träd på bokreabilden? Och nu sitter ni och undrar varför jag (eller sambon för den delen) köpte den?

Nähä.

Tja, ingen kan anklaga er för att vara för nyfikna i alla fall.

Eller var det kanske självklart? Ni känner ju ändå mig rätt bra vid det här laget. Själv tyckte jag vid inköpstillfället att det var absolut givet att köpa just den boken, men efteråt har jag börjat fundera över varför det var så.

Kanske är det helt enkelt så att träd betyder mycket i ett land där det finns mycket skog och där skogen också länge har varit en viktig tillgång. Våra hus och möbler är av trä och de flesta kan väl räkna upp åtminstone en fem, tio träslag. Så kanske är det bara något jag har fått med mig sedan födseln, men hur som helst så gillar jag verkligen träd.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att träden går som en röd tråd genom mitt liv. Hemma i Falun hade jag som liten min gunga i den jättelika lönn som stod (och fortfarande står, tack och lov) mitt på tomten. Hela gården kryllade för övrigt av olika slags träd. Tallarnas och granarnas rötter kom att fungera som allt från ormar till parkeringshus i mina lekar. Senare lekte jag träddoktor tillsammans med min bästa kompis, och vi "opererade" rönnar och skötte om sår på "blödande" granar. I min fantasi var till och med mammas krukväxter träd i mina dockskåpsdockors gigantiska djungel. Naturligtvis drömde jag som de flesta barn om en riktig trädkoja, men fick lära mig att "man spikar inte i träd, för då dör de". Klättrade i träden gjorde jag i alla fall precis som alla andra, möjligen lite senare bara.

När pappa någon gång ibland byggde upp en modelljärnväg var jag mest intresserad av att placera ut träden (och husen och korna och människorna visserligen, men ändå). Mina speciella, hemliga platser har alltid funnits vid speciella träd. Och blev jag kanske inte nyligen helt betagen i ett träd, som jag köpte hem och som nu står i sovrumsfönstret? Jag har till och med umgåtts med tankar på att börja samla på träd.

I min familj finns samtidigt ett brinnande intresse för att fälla träd, vilket jag underligt nog oftast stöder. Men då handlar det om träd som står på fel ställen. Antingen är det en ek som fäller alldeles för mycket tunga löv, och dessutom in på grannens tomt, eller så är det några täta granar som gör gräsmattan mossig. För höga björkar finns lite varstans och hindrar såväl morgonsol som kvällssol från att hitta fram till sittplatser och rabatter.

Men annars gillar vi träd. (Eller gör vi det? Tyck till i kommentarerna vettja!)

Även buskar faller mig oftast i smaken. De passar så bra i en trädgård och kräver så lite tillsyn. Ibland är det dessutom svårt att avgöra var gränsen mellan buskar och träd går, så för säkerhets skull räknar jag buskarna till mitt trädintresse. Men jag är ju som sagt inte på något vis lojal mot träden (och buskarna). Står de på fel plats så kan de vänta sig hårt motstånd från min sida. Framför fönster är så gott som alltid fel plats. Den här maffiga enen, till exempel, skulle jag bli imponerad av nästan var som helst, men är det konstigt att jag inte vill ha den mellan sovrumsfönstret och sjön i mitt paradis?


Enen får dock inte fällas, enligt familjens högsta domstol, så tills vidare får vi ha den till att tävla med i en-SM eller något. En dag ska jag i alla fall ta reda på hur många badminton- och tennisbollar den håller som gisslan i sitt innandöme. Ha!

Oj, nu tappade jag visst bort den röda tråden. Jag gillar träd, var det ju. Eller om det inte var något särskilt med det, om det nu var så att alla gör det. Ehum. Hur som helst kommer en uppföljning inom de närmaste dagarna, vare sig ni vill det eller inte.

Vårärenden

Det är strålande sol, 11 grader varmt och buskarna är fulla med tokkvittrande småfåglar. Utanför köksfönstret dansar två pigga citronfjärilar förbi medan jag står och tittar ut i väntan på att vattnet ska koka upp. Det finns verkligen ingen ursäkt alls att inte gå ut idag, men jag vill ha ett ärende eller helst två.

- Tussilago! Hörru katten, kan det ha hunnit komma upp några än eller är det fortfarande för blött ute?
- Det är för ljust ute, klagar Nelly tillbaka.
- Just det, vi folkskygga varelser behöver träna på att vistas utomhus under dagtid. Perfekt! Där har vi två anledningar att gå ut.
- Näe, det är ju matdags snart, försöker hon och stryker sig mot köksdörren.
- Jaja, följ med ut så får du mat sen, lockar jag.

Det slutar förstås som vanligt med att jag får ta henne under armen medan jag krånglar ut oss genom ytterdörren och stänger. När jag har släppt ner henne på marken stirrar hon intensivt på dörrhandtaget, samtidigt som jag inser att nycklarna är kvar inne, i den tjockare jackan.

Vi växlar en blick och vet båda precis vad den andra planerar. Jag vinner eftersom jag har armar. Än en gång blir hon inklämd under armen, och den här gången kämpar hon riktigt tappert när hon ser att hon har en chans att smita tillbaka in, men snart är vi ute igen, och dörren låst.

- Då går vi då, säger jag.

Och det gör vi. För plötsligt tycker Nelly inte alls att det är otäckt ute längre, fast hon inte har varit ute i dagsljus sedan i höstas. Hon svansar omkring och ropar på mig i ett, så att jag inte ska missa något hon gör. Hon måste visserligen hela tiden vara på sin vakt, för det kommer ju folk överallt hela tiden, men annars verkar hon avslappnad och glad.

Vi drar oss för säkerhets skull ut i buskagen där det är lite lugnare, och jag försöker att i alla fall ha någorlunda koll på var jag kliver. Nelly håller mig sällskap medan jag letar upp årets första tussilago och tar ett par bilder. Sedan tycker hon att det får räcka och sticker iväg på egen hand.

- Menar du att jag ska gå hem nu? ropar jag efter henne.

Hon svarar genom att ignorera mig. Fast jag ser att hon hör mig.

- Visst, ingen vill väl ha morsan med sig hela tiden. Men det kan vara väldigt praktiskt som hjälp att komma iväg ibland ...

Lite av varje på uteplatsen

Inte för att det intresserar någon av er (eller jo faktiskt, en person har frågat om det!), men det är klart att minsta lilla mysterium måste följas upp här i bloggen. Så nu har jag varit ute och undersökt tidningspacken i snön. Så här ser den ut:


Och så här på närmare håll:


Det var alltså lördagsnumret av Corren (eller Östgöta Correspondenten, för den som gillar särskrivningar).

Jag är förresten glad att jag inte är vårspanare i år, för vad är egentligen vårtecknen värda om de fanns i rabatten innan snön kom i januari?


Även den lilla minipensén mellan stenplattorna har kommit fram ur drivorna igen. Den blommar i och för sig inte längre, men nog ser det väl ut att vara liv i den?

En inte så perfekt vinterdag

Alla andra bloggar och pratar ju redan om det, men jag måste ändå beröra ämnet, jag också.

Det stör mig nåt vansinnigt att det inte är vinter än. Speciellt när folk omkring mig envisas med att svara att det är skönt att det inte är vinterväglag när man ska ut och resa. Det är klart att jag inte heller gillar snö på vägen när jag är ute och åker, men det spelar ingen roll. En svensk vinter ska innebära snö! Att gå omkring och oroa sig är ju inte så värst nyttigt, men jag kan helt enkelt inte låta bli.

Kolla här förresten, den här lilla vännen mellan stenplattorna blommar än. Sött, men så fel, så fel ...

Natur i lösvikt

Hästkastanjer är för mig exotiska träd. När jag var liten var de något jag bara såg när vi åkte söderut, till mor- eller farföräldrarna. Ändå plockade jag kastanjer nästan varenda höst, assisterad och påhejad av mina äldre släktingar.

Jag lärde mig att man kan göra halsband av dem, eller gigantiska myror med tändstickor till ben och antenner. Jag upptäckte också att det bara är dumt att falla för frestelsen att plocka en hel plastkasse full med höstblöta kastanjer och sedan låta dem ligga någon vecka (urk).

Annars kan man helt enkelt njuta av att försiktigt frigöra en kastanj från sitt taggiga skal, värma den en aning i handen och känna den släta, blanka ytan mot huden.

Det längtade jag lite efter nu, så jag begav mig ut för att återuppleva barndomens höstkänslor. Efter ett tag tog dock mitt vuxna pyntsinne över, eller om det snarare var mitt djuriska samlarsinne, och jag övergick då till att plocka med mig lite av varje hem.

Just nu ligger allt i en glasburk, medan alla småkryp som följde med sprider sig i lägenheten. Själv funderar jag på om jag verkligen har lust att bygga en kastanjemyra eller om jag bara ska låta de insamlade skatterna ligga ett par dagar och sedan bära ut allt igen. Det tråkiga med kastanjer är ju dessvärre att de ganska snabbt torkar, skrumpnar ihop och mister sin magi.

Höstspaning

Jag gick ut för att leta efter lite höstkänsla i naturen. Det sköna vädret lovade gott, men det är fortfarande för varmt för att träden ska vara riktigt med på noterna och börja bjuda på sådana här färger i större mängder:


De eldiga löven sitter på en häck ute vid vägen, där det annars främst brukar vara raden av lönnar som står för färgprakten. Men lönnarna har i stället slagit in på det prickiga spåret i år. Allihop. Har de också trender?


Den här vattenpölen spanade jag in redan i förrgår, och otroligt nog var den fortfarande lika tjusig idag.