Och medellivskortheten är?
I morse sa de på nyheterna något om att "rockstjärnor lever 2-3 gånger kortare än andra".
Nu har jag tänkt och tänkt hela dagen och jag fattar fortfarande inte hur gamla rockstjärnorna egentligen blir ...
Vadå? Tja, allt möjligt. Nya bloggidéer, foton, fredagslunchen och faktiskt till och med livet.
I morse sa de på nyheterna något om att "rockstjärnor lever 2-3 gånger kortare än andra".
Nu har jag tänkt och tänkt hela dagen och jag fattar fortfarande inte hur gamla rockstjärnorna egentligen blir ...
Jag har nog löst lite för många korsord. Min hjärna är nu nämligen inställd på att i alla situationer genast hitta alternativa sätt att läsa ord som är eller ser sammansatta ut.
Här är ett av de senaste orden jag har fastnat på.
I dag är det Linnea-dagen. Linnea is my middle name. På riktigt. Nu skriver jag inte det här för att få en massa uppmärksamhet för det, för allvarligt talat tycker jag att det är helt okej att strunta i namnsdagar om man vill. Själv tycker jag visserligen att det är roligt att säga grattis till folk när jag vet att de har namnsdag. De brukar bli så förvånade då. Nej, anledningen till att jag nämner det är att Linnea faktiskt är ett av årets namn, Linné-år som det är.
Fast jag stavar tydligen mitt namn Linnéa. Det är rätt ironiskt, eftersom jag annars har lite svårt för onödiga accenttecken. Nåja, vi kan väl säga att det är för att lite extra hedra den store Carl von Linné. Fast egentligen är det ju varken honom eller hans blomma jag är uppkallad efter. Jag har helt enkelt ärvt namnet efter min mamma och mormor. (Grattis mamma!)
Förresten, hur underligt det än kan verka så har mitt smeknamn Flinn faktiskt ingenting med namnet Linnéa att göra.
Nej, jag tänker inte sluta vara språknördig bara för att inte alla delar min humor. Det här fnissar jag åt idag:
Det känns lite pinsamt att skriva det här, så jag tänker vara extra otydlig med flit.
Ni vet det jag skrev för några inlägg sedan, om det där som kunde få folk att råka hamna på min blogg?
Det händer.
Jag känner mig på en gång taskig och som en världsförbättrare.
Men kolla här då. 18000 träffar! Finns det faktiskt ett ställe som heter så? Är det egentligen jag som är mest obildad? Upplys mig, snälla! Jag orkar inte gå igenom alla de där länkarna.
Och när jag ändå håller på kan jag väl också upplysa om att det inte heter Falund heller.
Varifrån kommer alla dessa d:n?
Av
Flinn
klockan
22:12
0
tillägg
Kategorier: Dalarna och Bergslagen, irritation, språkligt
Liiiinköping säger en del. Lindköping säger andra. En del till och med skriver så.
Jag är inte precis den första att ta den här stan i försvar, men snälla nån! Ska det vara så himla svårt att lära sig vad Sveriges femte största stad heter?
Linköping!
Tänk på Flinn, så blir det superlätt.
Och om ni bara uttalar det rätt så ska ni se att det blir mycket enklare att skilja stadsnamnet från Lidköping, som är namnet på en helt annan stad, i ett helt annat landskap, på en helt annan sida om Vättern (Sveriges näst största sjö, om ni inte lyckades klämma in det heller i huvudet under mellanstadiets geografilektioner).
(Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här här, för alla som läser min blogg är ju vettiga människor. Fast det är klart, om någon söker på "Lindköping" så kanske h*n kommer hit och får lära sig någonting. Då är det i och för sig kanske lite fel taktik att vara så aggressiv, men vad sjutton ...)
Av
Flinn
klockan
22:06
0
tillägg
Kategorier: irritation, språkligt, Östergötland
Dagens webbfråga på falukuriren.se lyder: Har du åkt skidor ännu?
Man kan välja att svara "Ja", "Nej" eller "Ska åka i helgen".
Tillåt mig småle.
Det är bara så typiskt Dalarna. Så fort det kommer snö handlar precis allt om att så snabbt som möjligt ta sig till närmaste slalombacke. Gissa om man känner sig onormal när man som infödd inte deltar i denna hysteri.
Längdskidor har jag åkt. Många gånger. Till och med i en slalombacke. Här i södern brukar jag skryta om att vi där jag kommer ifrån kunde åka på dagsutflykter till fjällen med skolan, och att vi åkte skridskor utomhus minst en gång i veckan typ halva vårterminen. Att jag mest tyckte att det var en pina talar jag dock oftast tystare om, för det gör ju mitt skryt mindre imponerande.
Men rent hypotetiskt nu då: Om jag faktiskt skulle ha åkt skidor, bara inte den här säsongen, men kanske ska göra det i helgen, vilket svar ska jag då kryssa för på webbfrågan?
Av
Flinn
klockan
11:47
1 tillägg
Kategorier: Dalarna och Bergslagen, sport, språkligt, årstider och väder
I en film eller något jag såg på TV för ett tag sedan gick två amerikanska (och förstås engelsktalande) killar på en kyrkogård. En av dem råkade använda ett ord som kanske var shit, kanske ett annat ord i den stilen, och den andre reagerade omedelbart. Man får ju inte svära på kyrkogården, menade han.
Det tyckte jag var rätt roligt. Av minst tre anledningar.
Är det bara jag som är extremt lättroad, eller?
Av
Flinn
klockan
11:40
0
tillägg
Kategorier: film och tv, språkligt
Det är konstigt att så mycket påstås hända "mitt i natten". Själv har jag inte ens blivit klar över när det är.
Jag har försökt låta bli, men jag måste bara kommentera den där nya TV-reklamen för en viss mobiloperatör. Den där de lockar med att man får en telefon - "i pink".
Va?!
Även om det nu är rosa de menar så undrar jag hur många kunder de fångar med det erbjudandet. Fast det är klart, med lite grupptryck går det mesta att ordna.
Personligen skulle jag hellre ha en kissfärgad telefon, bara det nu inte var riktigt kiss då.
Av
Flinn
klockan
17:53
0
tillägg
Kategorier: irritation, reklam, språkligt
Kan politiska partier så kan väl jag. Bakom den polerade fasaden finns samma gamla röra som alltid, åtminstone kan man inte vara säker på att någon förändring har ägt rum, men för att ge sken av att ha något nytt, fräscht och modernt att komma med så kan man ju alltid klämma in ett "nya" före namnet.
Skeptisk (det namn jag startade bloggen under) är för övrigt ett bra namn, till exempel när man både behöver presentera sig och uttrycka sin, just skeptiska, inställning till något.
"Jag är Skeptisk."
Finemang.
Det är dock lite väl anonymt för mig i det här fallet. Jag kanske borde vara mystisk ett tag till, medan folk fortfarande letar sig hit från den gamla bloggen, men jag är så barnsligt otålig att jag inte orkar vänta längre. Nu tar jag tillbaka mitt namn.
Hur länge jag kommer att vara den "nya" Flinn vet jag inte i nuläget. Någon gång måste det ju börja bli lite fånigt. Vid närmare eftertanke är det nog redan det.
Jaja.
Vad är det som kan hända om man ropar hej innan man har kommit över bäcken? Om man fortfarande är på fast mark på ena sidan kan det väl inte vara att man tappar balansen och ramlar i vattnet?
Stavningskontroll i ordbehandlings- och mejlprogram kan man ju ha nytta av ibland, men jag blir mer och mer övertygad om att deras största insats är som underhållning och kanske till och med som medicin. De saknar rätt ofta en massa vardagliga, moderna och frekventa ord, och undviker man bara att bli frustrerad så kan man få en hel del roligt medan man tillrättavisar och lär upp rättstavningsprogrammen.
Som nyss till exempel. Stavningskontrollen hittade ordet "mobilen" i mitt mejl och föreslog då "mo bilen" eller "mobil en" som alternativ.
Det var alltså inte ens några riktigt dumma eller lustiga förslag, som det blir med jämna mellanrum, men jag skrattade högt i alla fall. (Fortfarande dödstrött? Jo, visserligen, men ändå. Det är alltid kul att ha kul.)
De som kommer hit från andra håll än från min gamla blogg kanske har snappat upp antydningar om en rebus bland kommentarerna. Vad det handlar om är helt enkelt att jag inte länkade direkt hit från den förra bloggen, utan bara lämnade lite ledtrådar till den här bloggens adress. Så här såg de ut:
Ledtråd 1:
Adressen är av samma typ som till den här bloggen. Alltså http://nånting.blogspot.com.
Ledtråd 2 (nedanstående ger tillsammans det där "nånting"):
underrättelseorganisation med känd affär
+
Japan men inte japan
+
kan ange sämre kvalitet
+
(boll)spelande
+
nåt slags charm
+
bedrift utan grunt ställe
Lösningen (som väl är uppenbar för den som redan är här) blir då IB+LAND+B+LIR+DET+BRA.
Och ja, jag vet att jag i och med detta förmodligen gör det lätt att hitta hit med en enkel sökning, men det spelar egentligen ingen större roll.
Jag är så trött så att det faktiskt känns som om ögonen väger mer än de brukar göra. Själva ögonen alltså, inte bara ögonlocken.
Men jag verkar inte vara ensam om att ha sovit för lite. På förmiddagen såg jag sändningen från riksdagen och det var fantastiskt vad trötta och sega de flesta såg ut där. Stackars riksdagsledamöterna. Tur att de har fått så roliga snurrstolar att roa sig med i alla fall. Och kaffe. Hoppas att det hjälper. Själv dricker jag inte kaffe, så jag får sätta mitt hopp till att min näringsrika lunch ger gott om ny energi.
För övrigt sitter jag nu och pluggar in de nya ministrarna. Det hjälper förstås att många av namnen och ansiktena är kända sedan tidigare, men sedan är det ju det här med att sätta rätt titel före namnet. Och jag vill känna att jag kan något, så nu ska jag lära mig det här. Åtminstone tillfälligt.
Senast jag kunde namnet på alla svenska ministrar var i mitten av 90-talet. Då handlade det om en läxa i samhällskunskap. Jag minns att jag då använde mig av ovanligt lyckade minnesknep. Just nu är det bara ett av de mer begripliga som sitter kvar: Margareta Winberg - vin kan man ju odla - jordbruksminister.
Bland de nya ministrarna hittar jag inga namn som passar lika självklart ihop med sin titel. Några är ju så lätta att lära sig att jag knappt behövde höra dem läsas upp innan jag kom ihåg dem, som utrikesministern och näringsministern. Men de mindre kända, har du några bra förslag på minnesknep för dem?
Jag tycker att det är lätt att:
Av
Flinn
klockan
14:30
0
tillägg
Kategorier: erkännanden, personlig utveckling, språkligt
En god vän (som på tal om ingenting skriver mycket bättre än jag, och vars personliga blogg jag med stor glädje skulle följa troget) frågade mig för ett tag sedan om vad folk tror att jag är/gör som jag inte är/gör.
När man tänker efter finns det väl alltid några sådana saker, åtminstone små. Fast jag tror inte att jag tänkte efter så länge, för mitt svar var nog rätt tråkigt och inte alls värdigt den tänkvärda frågan.
Senare har jag kommit på en sådan sak fast tvärtom, alltså något jag faktiskt gör men som folk inte tror att jag gör. I alla fall inte de som kände mig som bäst fram till för några år sedan och de som bara är ytligt bekanta med mig.
Jag svär.
Det är helt obegripligt hur mycket jag svär.
Till mitt försvar får jag dock lov att säga att jag får dåligt samvete efteråt precis varenda gång. Jag är nämligen uppväxt i ett hus där jag fick lära mig att det gick utmärkt att uttrycka alla möjliga tankar och sinnesrörelser utan att ta till svordomar. Inte heller under alla år i skolan yttrade jag så mycket som ett litet svärord. Killarna i min högstadieklass gjorde det till en sport att försöka få mig och ett par andra ickesvärande tjejer att dryga ut vår vokabulär med lite grövre ord. Men tji fick de.
Inte ens den där gången när vi skulle läsa upp dialoger ur en bok, och jag till råga på allt parades ihop med klassens sötaste och populäraste kille, lyckades det. Jag råkade nämligen ögna igenom texten i förväg och såg att den ena personen skulle svära i var och varannan replik, så då såg jag till att få den andra rollen. Jag till och med argumenterade för min sak. Eftersom jag ju aldrig brukade svära skulle jag inte kunna få det att låta naturligt när jag läste dialogen, även om jag teoretiskt sett skulle kunna tänka mig att ta den rollen (det handlade ju bara om citat ändå). Killen hade inget att sätta emot, så jag vann helt rättvist den argumentationen. Som en extra bonus blev han i och med detta tvungen att överösa mig med kärleksförklaringar.
Men vad hände sedan då? För nuförtiden svär jag alltså mest hela tiden.
Ja, det började väl någon gång efter att jag flyttat hemifrån. Jag blev ihop med en trevlig, skötsam och intelligent kille som egentligen inte alls svor ofta. Men tydligen sög jag åt mig som en svamp av allt han sa, och med tiden har jag kommit att bli mycket värre på att svära än vad han någonsin var. Faktum är att han har fått ett så vårdat och fint språk att jag nästan blir rädd de få gånger jag hör honom svära. Samtidigt går jag själv och öser svordomar över knäppa katter, störande grannar (utan att de hör det förstås) och trilskande heminredning. Så det kan gå.
Av
Flinn
klockan
16:06
0
tillägg
Kategorier: erkännanden, minnen från förr, språkligt