För ovanlighetens skull verkar det lite som om hockey-VM har hamnat i skymundan, och att det inte bara är i min lilla värld som till exempel ESC är större. Men hockeyn visas ju knappt ens på tv. Bara för ämnesblandningens skull tyckte jag att det kunde vara dags att skriva ett par ord om sport också. Och nu var det gjort. Tillbaka till schlageruppladdningen!
Jaha, hur har det varit här sedan jag hördes av senast då? Jag får väl ta och gå igenom de viktigaste av standardbloggämnena.
Väder: Fint (ett par, tre nätter med minusgrader).
Kläder: Mycket grönt, faktiskt.
Trädgård: Gräset blev klippt till slut -- av grannen!
Natur: Körsbärsblombladen regnar så där som de brukar göra i japanska filmer.
Sport: Snooker-VM är inte riktigt slut än, men snart så.
Intresseklubben: På ett dygn sjönk temperaturen i kylskåpet med nästan fem grader, trots att vi inte gjort något med det eller dess innehåll. Efter att vi skruvat ner kyleriet och väntat ett dygn var temperaturen tillbaka på lagom nivå och har sedan dess hållit sig stabil.
Så där. Nu är alla up-to-date med mitt spännande och händelserika liv igen. Puh!
Okej, det blir bara lite fotoblogg då. Men den som har tur kan få extra information genom att hålla markören över bilderna. Fråga mig går förstås också bra. Som vanligt kan man klicka på bilderna för att se större versioner av dem.
Det kanske bara är jag och mamma här som är intresserade av längdskidåkning, men det är klart att jag tänker blogga om det ändå. Det var ju ändå världscupavslutning med svenska framgångar. För att inte tala om ett underbart väder och härlig stämning. En kanondag helt enkelt.
Fast först ska jag titta på skidåkning på video.
Och nu har Svenska skidspelen börjat. Det pågår just nu på SVT 1. Kolla, kolla! Eller, om det är mig ni vill spana efter kan ni vänta tills herrtävlingen börjar vid 13:30.
Ungefär nu börjar min dag, känns det som. Nu ska jag sätta igång. Lite småstressigt känns det om jag ska hinna se en långfilm efter maten och sedan gå och lägga mig skapligt tidigt. Fast bättre att börja nu än inte alls.
Men vad har jag gjort hela dagen egentligen om jag inte har gjort något än? Jag har inte sovit bort hela dagen, om ni blev oroliga för det. Och egentligen har jag gjort massor med saker. Allt handlar ju om hur man definierar "gjort".
Till exempel har jag sett på Vasaloppet på tv. När Jerry Ahrlin och Oskar Svärd gjorde sitt gemensamma ryck satt jag och imponerades över hur fint de hjälptes åt. Sedan, precis när det började se ut som om Ahrlin tänkte börja köra bara för sig själv, då missade han sin dricka, och Svärd vände sig mot honom och räckte honom det som var kvar av hans egen. Såg ni det? Han hjälpte sin enda kvarvarande konkurrent! Det var så fint. Kanske väldigt svenskt, det vet jag inte, men så otroligt fint. Jag bara satt där och var rööörd som en gammal tant.
Det kan ju ha varit så att Svärd kände att han hade mer krafter kvar än Ahrlin och skulle kunna kosta på sig att hjälpa honom och ändå vinna, men nej, jag vill tro att Svärd är precis den sympatiske kille man får intrycket av att han är. Jag gillar honom skarpt. Sedan länge. Jag ser gärna honom som vinnare vartannat år för resten av karriären. Däremellan kan de andra svenskarna turas om att vinna. Idag gladde jag mig förresten åt att det gick bra för flera andra av mina favoriter, som Jörgen Brink (4:e plats), och Falun/Borlänge-åkarna Fredrik Östberg (6:e) och Kalle Gräfnings (23:e).
Om nu titta på tv-sport inte kan anses vara att "göra" något, så kanske ändå shoppingutflykten till ett helgproppfullt köpcentrum kan göra det. Jag köpte visserligen inget själv, och var inte till mycket nytta som smakråd, men sambon handlade i alla fall två stora kassar fulla med kläder (bilder kommer eventuellt i morgon). Vi tog oss till och med igenom Ikea, men när vi inte hade något särskilt att titta på kändes det lite meningslöst, tyckte jag.
Sedan kom vi hem till en katt som tyckte att det var hög tid att jag jobbade lite för henne, och när det var gjort pratade jag med mina stackars sjuka föräldrar lika länge som vanligt. Och då insåg jag att det egentligen inte spelade någon roll att jag inte "hunnit" något idag, för jag har ju i alla fall mått bra och fått göra det jag har velat.
Och nu är jag ändå igång till slut.
Vad är det då jag absolut måste göra för att känna att jag har fått något gjort under dagen? Jo, läsa bloggar och blogga förstås!
Jaha, det var visst jag som påstod att jag skulle slippa slösa bort en massa tid vid tv:n under skid-VM, eftersom det går så tidigt på morgnarna för oss i Sverige.
Men när man nu har en utmärkt hårddisk-dvd hemma kan man inte bara låta den stå och samla damm. Därför kan jag nu avslöja att det tar en himla tid att titta på skidtävlingar även om man "egentligen" inte tittar på dem, bara spelar in dem "för säkerhets skull liksom".
Det jobbigaste är nog ändå att akta sig för alla former av nyhetsförmedling på morgnarna. Jag har visserligen inte varit så jättenoga med det, eftersom jag har märkt att det inte pratas så mycket om skid-VM på radio och tv, men jag fattade ändå direkt vad som var på gång när nyhetsuppläsaren i morse sa: "Sport nu. För en stund sedan ...". Precis när det sedan skulle avslöjas vilken medalj Sverige hade tagit (för hade det inte blivit medalj hade det ju inte varit en nyhet) fick jag igång mitt hysteriska skyddstrallande och öronklappande. På något sätt lyckades jag samtidigt blunda och byta kanal på tv:n, så när jag senare började titta på min inspelning var det fortfarande nästan lika spännande som om det hade varit direktsändning.
Fast det blir inte mycket till förmiddagar kvar på det här sättet. Jag hinner visserligen tänka en massa under tiden jag tittar på skidåkning. Men det mesta handlar om små iakttagelser jag gör och som inte roar någon annan än mig själv, så det gör inte så mycket nytta i alla fall.
På söndag är det förresten både VM-femmil och Vasaloppet. Vilken fest! Och så tidigt på morgonen! Tur att de håller på och åker ett tag så att man orkar upp innan allt är slut. Jag funderar nämligen allvarligt på att låta bli att spela in alltihop. Det får nog räcka med femmilen.
Jag trodde att japaner var smarta. Men skidåkning fattar de tydligen inte. Varför måste de lägga en kurva i slutet på varje nedförsbacke? Och varför placerar de en publikpassage i varje sådan kurva så att spåren i det redan dåliga underlaget förstörs fullständigt? Varför måste de ha gemensamma, korta och jättetrånga servicezoner där funktionärerna kan springa och fälla åkare som ligger bra till (okej då, det har inte japanerna bestämt, men jag vill gärna överdriva lite när jag är irriterad)? Varför får de ens arrangera VM när det knappt finns någon publik?
Vädret och den kassa snön kan de kanske inte rå för, men för närvarande är jag lite sur på dem för det också. Det enda lustiga med att titta på skid-VM just nu är att se de japanska funktionärerna som hukar och smyger längs spåret. Vad håller de på med egentligen?
För övrigt: Falu BS tog sig till SM-kvartsfinal i bandyn!
Igår var vi på spex. Det var mycket trevligt, till och med att för en gångs skull trängas med en massa folk. Själva spexet var också mycket bättre än förra årets. Då blev jag visserligen besviken, eftersom jag är så van vid att spexen brukar hålla rätt hög standard, och därför hade jag den här gången i stället extra låga förväntningar, så jag vet inte hur bra mitt omdöme är egentligen. Fast även sambon, som inte var lika missnöjd som jag förra året, tyckte att det var det bästa spexet på många år.
Som om det skulle intressera någon av er. Jag ville bara visa att det händer att jag går utanför huset annat än för att ta mig till tvättstugan och affären.
Om det skulle göra saken roligare kan jag bjuda på ett inte alls särskilt ordagrant citat:
- Ska de skjuta på människor med kanonerna?
- Ja, de ska tvinga hela Europa att bli medlem i Förintade Nationerna!
Jag sa visserligen att jag inte trodde att jag skulle behöva titta på allt som visas från alpina VM och skidskytte-VM, men när det går så här bra fattar ni ju att jag sitter där och hänger framför dumburken. Som tur är har de passat in tävlingarna mycket väl efter mitt mat- och diskschema, så det är bara att slå på tv:n i köket när jag ändå är där.
Fast jag begriper inte att jag utsätter mig för det här. Jag gillar ju egentligen inte alls när det är otäckt, läskigt eller nervpirrande spännande, och aktar mig till exempel noga för skräckfilmer, men sport går av någon anledning ändå an. Men det är ju det där, ni vet, att det är värt hela plågan om den man hejar på vinner till slut.
Slalom är nog faktiskt något av det läskigaste jag brukar titta på. Om jag har någon att heja på alltså, men så är det väl med de flesta sporter. Det blir bara otäckt spännande när man bryr sig, om det finns något att riskera. Och i slalom kan man köra ur precis hur lätt som helst. Så känns det i alla fall. Så när Anja Pärson går ut i ledning och har en god chans på guldet kan jag ändå inte ens föreställa mig hur hon ska ta sig ner helskinnad.
Sedan klarar hon det ändå och tar ännu ett guld, och det blir mer och mer fantastiskt för varje gång. Samtidigt som det är en enorm prestation så är det ändå nästan något som alla förväntar sig, och vi kan inte längre greppa hur stort det egentligen är med alla dessa VM-guld.
Då imponeras man kanske lättare av skidskyttarnas framgångar i sitt VM. Jag får väl lov att erkänna att jag gör det i alla fall. Och skidskytte är ännu läskigare att titta på än slalom. Varenda gång svenskarna ska skjuta är jag säker på att jordens undergång är nära, och ja, de bommar visserligen en hel del, men de är ju så övermänskligt bra på att åka skidor! (Jaja, nu generaliserar jag kanske lite igen, men de tog ju ändå VM-guld.) När det handlar om själva skidåkningen är jag aldrig så där nervös. Eller bara lite då, för risken finns ju alltid att de ramlar. Men hittills har de inte gjort det, och gårdagens mixade stafett var rent magisk för mig. Jag skulle nästan önska att den kunde gå i repris. Å andra sidan kommer det ju hela tiden nya saker att se, så det kanske är lika bra att bli tvungen att gå vidare.
Redan i morgon finns möjlighet till en heldag med tv-sport. Hur ska det gå? Ska jag behöva sitta och äta hela dagen då? Orkar jag sedan se någon schlager? Och blir det något melodifestivalsbloggande? Många frågor blir det. Kanske får ni aldrig några svar.
För ett par veckor sedan tänkte jag optimistiskt att det här året för mig i praktiken skulle bli två veckor längre än det förra, för i år är det ju inte OS. Två veckors konstant tv-tittande skulle då kunna bytas ut mot vettigare göromål. Men jag hade glömt att ta med i beräkningen att när det inte är OS så är det i stället VM i alla intressanta vintersporter, och även dessa mästerskap måste väl bevakas. Fast jag vet inte, just nu känner jag mig ganska sansad, så det kan hända att det inte blir så farligt mycket tv-tittande ändå.
Och så är det ju melodifestival igen också. Efter förra årets skämt till tävling trodde jag nog att allt skulle vara tillbaka till det normala i år, nu när inte Carola är med. Men det kom liksom för plötsligt. Jag har inte hunnit börja längta än, så jag orkar knappt heller kolla upp vilka bidrag som är med vilken vecka. Och jag som hade tänkt schlagerblogga lite i år och få tillfälle att träna på att uttrycka åsikter. Men nja, vi får se. Jag håller i alla fall på att lyssna in mig på låtarna nu, så att jag förhoppningsvis hinner komma i en bättre stämning till kvällen.
Förresten är det nog bäst för humöret och hälsan att inte tycka något särskilt. Jag hör nämligen till den lilla grupp schlagerintresserade som fortfarande tycker att låten ska ha i alla fall en viss betydelse när man röstar. Visst, det är viktigt med en säker artist och ett ickepinsamt framförande när det blir dags för ESC, men att välja ut en favorit redan innan någon har hört låtarna tycker jag är ... konstigt. Men det är ju så folk gör. Förra året var allt avgjort på förhand, och i år verkar det bara som om Carola har ersatts av Anna Book. Kanske är det kvällstidningarna som har fått för sig att det är så folk tycker, men eftersom folk röstar på de artister det skrivs om i kvällstidningarna så blir resultatet detsamma. Sedan får man skämmas inför resten av Europa. Å andra sidan röstar inte Europa heller på musiken, så det kvittar kanske vad man skickar för låt, bara artisten har roliga kläder och mycket hårsprej.
Vid närmare eftertanke är det nog ändå bäst att jag försöker hålla mig till min gamla åsiktsfria bloggstil. Annars finns risken att jag bara blir så där surt sarkastisk som ingen annan än jag själv tycker är roligt.
Men jag lovar inget.
Dagens webbfråga på falukuriren.se lyder: Har du åkt skidor ännu?
Man kan välja att svara "Ja", "Nej" eller "Ska åka i helgen".
Tillåt mig småle.
Det är bara så typiskt Dalarna. Så fort det kommer snö handlar precis allt om att så snabbt som möjligt ta sig till närmaste slalombacke. Gissa om man känner sig onormal när man som infödd inte deltar i denna hysteri.
Längdskidor har jag åkt. Många gånger. Till och med i en slalombacke. Här i södern brukar jag skryta om att vi där jag kommer ifrån kunde åka på dagsutflykter till fjällen med skolan, och att vi åkte skridskor utomhus minst en gång i veckan typ halva vårterminen. Att jag mest tyckte att det var en pina talar jag dock oftast tystare om, för det gör ju mitt skryt mindre imponerande.
Men rent hypotetiskt nu då: Om jag faktiskt skulle ha åkt skidor, bara inte den här säsongen, men kanske ska göra det i helgen, vilket svar ska jag då kryssa för på webbfrågan?
Snooker är en av de bästa TV-sporter som finns. När man har tittat en stund kan man reglerna, och sedan kan man sitta och känna sig lite som en expert (vilket jag också har gjort i flera år nu, trots att det närmaste jag har kommit sporten i praktiken är skoltidens laborationer i röelsemängdens bevarande ...) . Men det som framför allt gör den till en sådan bra TV-sport är att man kan titta på den på flera olika sätt.
Man kan titta koncentrerat hela tiden, studera spelet och lära sig mer, imponeras och njuta av prestationer som är så fantastiska att stämningen nästan bli magisk. Är man lagom intresserad går det att se det som ren underhållning, och även repriser, där man vet hur matchen kommer att sluta, kan vara givande. Snooker är också en ypperlig sport att titta på när man inte vill eller orkar göra något annat än att dega i soffan ett par timmar.
Speciellt på Eurosport, med Kim Hartman som kommentator. Han är perfekt, oavsett vilket av sätten man tittar på. Under de flera timmar långa sändningarna hinner han förklara detaljer i reglerna för alla som frågar, men också berätta om spelarna, resultat i tidigare tävlingar, lite lättsamt skvaller och uttrycka sina egna åsikter om det ena och det andra.
Men eftersom det är så gott om tid hinner han också vara tyst långa stunder. Han kommenterar liksom inte i onödan, och som jag redan nämnt lär man sig snart att göra sina egna bedömningar. Om man bara slötittar händer det i och för sig att man sitter och nickar till när det blir som stillsammast, för att en stund senare vakna med ett ryck av ett plötsligt utrop från Hartman. Då har man kanske visserligen missat något tjusigt, men det är å andra sidan superenkelt att komma in i spelet igen. Ställningen syns i bild i stort sett hela tiden.
En perfekt TV-sport med andra ord.
Men idag börjar vintern på TV och jag har möjlighet att se både skidåkning och bandy. Klockan 15 kan jag välja på att gå ut och röra på mig i höstsolen eller att sitta inne och titta på skidsprint.
Svårt val alltså.
Varför såg jag inte på fotbollen igår? Jag visste ju om att matchen var då, tänkte till och med på den vid 20-snåret, men satte mig vid datorn och glömde bort alltihop. Precis innan jag skulle gå och lägga mig upptäckte jag resultatet (Sverige-Spanien 2-0).
Idag läser jag i tidningarna att det tydligen var något magiskt med den där fotbollsmatchen igår. Det var de rätta spelarna som spelade i det svenska laget och alla var bättre är någonsin förr, låter det som. Trots att det bara var en EM-kvalmatch (såna som väl Sverige oftast vinner, det är inte förrän efter gruppspelet i mästerskapen som vi slutar vara bäst i världen) får man intrycket av att det var något i stil med en VM-final som vanns.
Så här i efterhand grämer jag mig ofantligt över att jag inte tittade. Å andra sidan är jag en sådan där person som på något sätt sänder undermedvetna förlora-signaler till svenska idrottsmän när jag ser dem på TV, så egentligen kanske alla vi som är sportintresserade ska vara glada över att jag glömde bort att titta.
