Jag känner nu att jag ändå behöver lite kompensation för de uteblivna årssammanfattningarna, så därför delar jag med mig av en av de riktigt bra dagarna under förra året. Det var en dag i juni, på landet i södra Dalarna - mitt paradis på jorden. Och visst, det är egentligen bara en lång uppräkning av aktiviteter, men jag gjorde anteckningarna i syfte att när som helst kunna återuppleva den sköna sommarkänslan, och det fungerar faktiskt.
Dagen började med att jag fick huset för mig själv. Mina föräldrar väckte mig när de skulle åka till stan tidigt på morgonen. När dörren till min lilla skrubb öppnades blev det snabbt svalare därinne, och jag kurade ihop mig under täcket, där fortfarande nattens mysiga värme dröjde kvar. Jag kände mig ganska pigg, men somnade ändå om någon timme. Jag vaknade sedan tvärt av vad jag tyckte lät som ett jamande utanför fönstret, och skyndade mig då upp.
Ute strålade äntligen solen efter två regnvädersdagar i följd, och jag tog den vanliga lilla turen ner till bryggan för att få min morgondos av sjöutsikt innan jag gjorde i ordning frukost.
Det tog mig halva förmiddagen att klara av morgonbestyren, men det var inget som störde mig. Jag hade gott om tid och tog det precis så lugnt som jag kände för. Eftersom inte en människa fanns inom synhåll kunde jag sätta mig i solen vid husväggen och raka benen. Jag valde ut min somrigaste bomullsklänning, en sådan som dessutom var lite för vågad för att jag skulle våga ha den i stan, och strosade omkring på tomten ett tag. Sedan hämtade jag den bärbara datorn och slog mig ner i hammocken för en stunds förstrött pyssel.
Lunchen, som jag förstås åt utomhus, var snabbt avklarad. Jag gick in för att diska och då var det fortfarande alldeles folktomt i grannskapet, men när jag en stund senare kom ut igen hade grannarna på båda sidor om vår gård dykt upp. Jag traskade genast iväg till släktinggrannarna, som var nere vid sin brygga, och stod sedan och pratade med dem en stund.
Därefter kände jag att det var dags att göra lite nytta, så jag hämtade en del redskap och ägnade mig åt diverse trädgårdsskötsel tills jag inte kom på mer att göra. Då gick jag in och hämtade några tidningar och korsord, som jag slängde i hammocken. Precis när jag skulle sätta mig kom jag dock på att det skulle vara skönt att känna lite på vattnet i sjön, när jag ändå var så varm som jag var. Så jag gick ner till stranden, klev ur träskorna och i vattnet, som till min förvåning inte kändes ett dugg kallt. En titt på badtermometern gav besked: 22 grader i vattnet, visserligen nära land, men ändå.
Jag stod på bryggan ett par minuter och lät fötterna torka en aning. Sedan tog jag ändå träskorna i handen när jag gick upp över den lagom lena grusvägen och det mjukt, mjukt kittlande gräset. Och så, helt spontant slog det mig att jag så klart skulle bada. Sagt och gjort, och jag var till och med så modig att jag tog bikini, som jag brukar tycka gör badet lite för kallt om magen. Men eftersom det här var den perfekta sommardagen var det bara skönt i vattnet, och jag vadade utåt mot djupet utan minsta tvekan. Till sällskap fick jag en andhona med fem halvvuxna ungar, vars förväntningar på mat var uppenbara. Jag pratade dock bara lite med dem och fortsatte gå.
När jag simmade inåt land och upptäckte att jag kunde komma riktigt nära änderna innan de vek undan, nu när jag bara var ett huvud som kom guppande på deras egen nivå, kände jag en barnsligt sprittande glädje. Min fot stötte sedan emot något välbekant och hårt, och när jag stoppade ner handen och grävde lite i sandbotten, fick jag tag på en vacker mussla som jag höll under vattenytan och studerade ett slag. Därefter kastade jag in den i vassen och överraskades då av andfamiljen som kom farande med en ohygglig fart. De trodde förstås att det var mat. Så fort jag hämtat andan efter överraskningen kunde jag skratta vidare, men gav också änderna några urskuldande ord.
Efteråt stod jag och värmde mig i sol och för liten frottébadkappa bakom huset. Plötsligt var det helt naturligt att gå barfota, fast jag inte gjort det på nästan ett år. Gräset var så lent mellan tårna, vinden rufsade om i mitt hår men utan att vara kall, alla ljuden jag hörde gav mig bara mer ro i sinnet. Vart jag än vände mig doftade det sommar: tjära, mogna smultron, gräs och sjö.
Och när jag en stund senare kom tillbaka till hammocken och hittade de kvarlämnade tidningarna insåg jag att de inte på långa vägar var det viktigaste bortglömda jag återfunnit denna eftermiddag.
