Skidguld till maten

Jag sa visserligen att jag inte trodde att jag skulle behöva titta på allt som visas från alpina VM och skidskytte-VM, men när det går så här bra fattar ni ju att jag sitter där och hänger framför dumburken. Som tur är har de passat in tävlingarna mycket väl efter mitt mat- och diskschema, så det är bara att slå på tv:n i köket när jag ändå är där.

Fast jag begriper inte att jag utsätter mig för det här. Jag gillar ju egentligen inte alls när det är otäckt, läskigt eller nervpirrande spännande, och aktar mig till exempel noga för skräckfilmer, men sport går av någon anledning ändå an. Men det är ju det där, ni vet, att det är värt hela plågan om den man hejar på vinner till slut.

Slalom är nog faktiskt något av det läskigaste jag brukar titta på. Om jag har någon att heja på alltså, men så är det väl med de flesta sporter. Det blir bara otäckt spännande när man bryr sig, om det finns något att riskera. Och i slalom kan man köra ur precis hur lätt som helst. Så känns det i alla fall. Så när Anja Pärson går ut i ledning och har en god chans på guldet kan jag ändå inte ens föreställa mig hur hon ska ta sig ner helskinnad.

Sedan klarar hon det ändå och tar ännu ett guld, och det blir mer och mer fantastiskt för varje gång. Samtidigt som det är en enorm prestation så är det ändå nästan något som alla förväntar sig, och vi kan inte längre greppa hur stort det egentligen är med alla dessa VM-guld.

Då imponeras man kanske lättare av skidskyttarnas framgångar i sitt VM. Jag får väl lov att erkänna att jag gör det i alla fall. Och skidskytte är ännu läskigare att titta på än slalom. Varenda gång svenskarna ska skjuta är jag säker på att jordens undergång är nära, och ja, de bommar visserligen en hel del, men de är ju så övermänskligt bra på att åka skidor! (Jaja, nu generaliserar jag kanske lite igen, men de tog ju ändå VM-guld.) När det handlar om själva skidåkningen är jag aldrig så där nervös. Eller bara lite då, för risken finns ju alltid att de ramlar. Men hittills har de inte gjort det, och gårdagens mixade stafett var rent magisk för mig. Jag skulle nästan önska att den kunde gå i repris. Å andra sidan kommer det ju hela tiden nya saker att se, så det kanske är lika bra att bli tvungen att gå vidare.

Redan i morgon finns möjlighet till en heldag med tv-sport. Hur ska det gå? Ska jag behöva sitta och äta hela dagen då? Orkar jag sedan se någon schlager? Och blir det något melodifestivalsbloggande? Många frågor blir det. Kanske får ni aldrig några svar.