Träd som tråd

Lade ni märke till den lilla boken om träd på bokreabilden? Och nu sitter ni och undrar varför jag (eller sambon för den delen) köpte den?

Nähä.

Tja, ingen kan anklaga er för att vara för nyfikna i alla fall.

Eller var det kanske självklart? Ni känner ju ändå mig rätt bra vid det här laget. Själv tyckte jag vid inköpstillfället att det var absolut givet att köpa just den boken, men efteråt har jag börjat fundera över varför det var så.

Kanske är det helt enkelt så att träd betyder mycket i ett land där det finns mycket skog och där skogen också länge har varit en viktig tillgång. Våra hus och möbler är av trä och de flesta kan väl räkna upp åtminstone en fem, tio träslag. Så kanske är det bara något jag har fått med mig sedan födseln, men hur som helst så gillar jag verkligen träd.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att träden går som en röd tråd genom mitt liv. Hemma i Falun hade jag som liten min gunga i den jättelika lönn som stod (och fortfarande står, tack och lov) mitt på tomten. Hela gården kryllade för övrigt av olika slags träd. Tallarnas och granarnas rötter kom att fungera som allt från ormar till parkeringshus i mina lekar. Senare lekte jag träddoktor tillsammans med min bästa kompis, och vi "opererade" rönnar och skötte om sår på "blödande" granar. I min fantasi var till och med mammas krukväxter träd i mina dockskåpsdockors gigantiska djungel. Naturligtvis drömde jag som de flesta barn om en riktig trädkoja, men fick lära mig att "man spikar inte i träd, för då dör de". Klättrade i träden gjorde jag i alla fall precis som alla andra, möjligen lite senare bara.

När pappa någon gång ibland byggde upp en modelljärnväg var jag mest intresserad av att placera ut träden (och husen och korna och människorna visserligen, men ändå). Mina speciella, hemliga platser har alltid funnits vid speciella träd. Och blev jag kanske inte nyligen helt betagen i ett träd, som jag köpte hem och som nu står i sovrumsfönstret? Jag har till och med umgåtts med tankar på att börja samla på träd.

I min familj finns samtidigt ett brinnande intresse för att fälla träd, vilket jag underligt nog oftast stöder. Men då handlar det om träd som står på fel ställen. Antingen är det en ek som fäller alldeles för mycket tunga löv, och dessutom in på grannens tomt, eller så är det några täta granar som gör gräsmattan mossig. För höga björkar finns lite varstans och hindrar såväl morgonsol som kvällssol från att hitta fram till sittplatser och rabatter.

Men annars gillar vi träd. (Eller gör vi det? Tyck till i kommentarerna vettja!)

Även buskar faller mig oftast i smaken. De passar så bra i en trädgård och kräver så lite tillsyn. Ibland är det dessutom svårt att avgöra var gränsen mellan buskar och träd går, så för säkerhets skull räknar jag buskarna till mitt trädintresse. Men jag är ju som sagt inte på något vis lojal mot träden (och buskarna). Står de på fel plats så kan de vänta sig hårt motstånd från min sida. Framför fönster är så gott som alltid fel plats. Den här maffiga enen, till exempel, skulle jag bli imponerad av nästan var som helst, men är det konstigt att jag inte vill ha den mellan sovrumsfönstret och sjön i mitt paradis?


Enen får dock inte fällas, enligt familjens högsta domstol, så tills vidare får vi ha den till att tävla med i en-SM eller något. En dag ska jag i alla fall ta reda på hur många badminton- och tennisbollar den håller som gisslan i sitt innandöme. Ha!

Oj, nu tappade jag visst bort den röda tråden. Jag gillar träd, var det ju. Eller om det inte var något särskilt med det, om det nu var så att alla gör det. Ehum. Hur som helst kommer en uppföljning inom de närmaste dagarna, vare sig ni vill det eller inte.