Vårärenden

Det är strålande sol, 11 grader varmt och buskarna är fulla med tokkvittrande småfåglar. Utanför köksfönstret dansar två pigga citronfjärilar förbi medan jag står och tittar ut i väntan på att vattnet ska koka upp. Det finns verkligen ingen ursäkt alls att inte gå ut idag, men jag vill ha ett ärende eller helst två.

- Tussilago! Hörru katten, kan det ha hunnit komma upp några än eller är det fortfarande för blött ute?
- Det är för ljust ute, klagar Nelly tillbaka.
- Just det, vi folkskygga varelser behöver träna på att vistas utomhus under dagtid. Perfekt! Där har vi två anledningar att gå ut.
- Näe, det är ju matdags snart, försöker hon och stryker sig mot köksdörren.
- Jaja, följ med ut så får du mat sen, lockar jag.

Det slutar förstås som vanligt med att jag får ta henne under armen medan jag krånglar ut oss genom ytterdörren och stänger. När jag har släppt ner henne på marken stirrar hon intensivt på dörrhandtaget, samtidigt som jag inser att nycklarna är kvar inne, i den tjockare jackan.

Vi växlar en blick och vet båda precis vad den andra planerar. Jag vinner eftersom jag har armar. Än en gång blir hon inklämd under armen, och den här gången kämpar hon riktigt tappert när hon ser att hon har en chans att smita tillbaka in, men snart är vi ute igen, och dörren låst.

- Då går vi då, säger jag.

Och det gör vi. För plötsligt tycker Nelly inte alls att det är otäckt ute längre, fast hon inte har varit ute i dagsljus sedan i höstas. Hon svansar omkring och ropar på mig i ett, så att jag inte ska missa något hon gör. Hon måste visserligen hela tiden vara på sin vakt, för det kommer ju folk överallt hela tiden, men annars verkar hon avslappnad och glad.

Vi drar oss för säkerhets skull ut i buskagen där det är lite lugnare, och jag försöker att i alla fall ha någorlunda koll på var jag kliver. Nelly håller mig sällskap medan jag letar upp årets första tussilago och tar ett par bilder. Sedan tycker hon att det får räcka och sticker iväg på egen hand.

- Menar du att jag ska gå hem nu? ropar jag efter henne.

Hon svarar genom att ignorera mig. Fast jag ser att hon hör mig.

- Visst, ingen vill väl ha morsan med sig hela tiden. Men det kan vara väldigt praktiskt som hjälp att komma iväg ibland ...