Gårdagen

Resan igår gick utmärkt och det hände väl inte ens något lustigt att berätta om, men för er som undrar vill jag ju ändå lämna någon form av rapport.

En sak jag tänkte på var att den här tiden på året är den allra bästa att resa på om man vill se så mycket som möjligt från vägen. Ingen snö och ingen grönska skymmer sikten, och på många, många ställen hade det nu blivit ännu öppnare vid vägen i och med att både vinterstormar och människor gallrat bland träden. Jag såg ett par slott och herrgårdar jag aldrig sett förut, och någon ur en ny vinkel. Och så lade jag märke till alla de vanliga sakerna, som rådjur i Mjärdevi, nybyggda hus, omgjorda trädgårdar, höga vågor på Hjälmaren, hur det blev mer snö ju längre norrut jag kom, fjällturister som inte kunde bestämma sig för om de skulle köra i 80 eller 100 på 90-vägen och massor, massor, massor med långtradare.

Då mobilen ringde medan jag körde genom Köping bestämde jag mig för att stanna till vid Ströbohög. Och eftersom jag länge tänkt att det vore kul att titta närmare på den var det ju lika bra att passa på när jag ändå var där.


Jag klättrade upp så fort jag bara kunde. På toppen stannade jag i ungefär åtta sekunder och beundrade utsikten.


När jag skulle gå ner igen hade jag lite kramp i låren, vilket gjorde det extra spännande.

Naturligtvis rastade jag även i mitt paradis. Det var lerigt och grått, men lika fantastiskt underbart som alltid. Jag öppnade köksdörren och möttes av den välbekanta lukten som väcker tusen minnen till liv. Även i boden luktade det som det skulle: gamla verktyg och prylar. Och inget annat än gammal torr ost fanns i musfällorna. Ute knoppades buskarna och isen låg tunn och bräcklig på sjön och väntade på att gå upp. Snödropparna blommade tappert för ingen särskild.


Innanför staketet nere vid vägen hittade jag någonting av tyg. Utan att vidröra det kunde jag inte avgöra vad det var, så det är bara att gissa på!