De som känner mig och inte orkar läsa allt det här kan gå direkt till fråga 10

Jippi! Jag har för första gången någonsin blivit utmanad personligen av en annan bloggare! Ni vet, så där så att jag får skriva mina egna svar till en massa mer eller mindre intressanta frågor. Det kan man förstås alltid göra ändå, men om någon frågar efter det känns det så mycket bättre. En av mina hemliga önskningar har gått i uppfyllelse, och det var nära att jag fällde ett par tårar av lycka, men nu ska jag samla ihop mig och göra det som förväntas av mig.

Bloggvärldsbloggens bloggenkät 2006

1. Hur länge har du bloggat?
Mitt allra första blogginlägg skrev jag den 19 juli 2005. Sedan dess har jag startat ett tiotal bloggar, varav ungefär hälften redan är nedlagda.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Det kommer jag inte ihåg. Eller jo förresten, jag hade faktiskt inte läst mer än en enda blogg innan jag själv började blogga, och hade en synnerligen vag uppfattning om vad det här med bloggar egentligen var. Så någon bild av "den typiska bloggaren" hade jag inte.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Öh? Jag blir förälskad i platser, inte bloggar.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
De är ganska tråkiga, precis som mina senaste. En del av dem däremellan kan dock göra mig lite imponerad när jag kommer på att det är jag själv som har skrivit dem.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Färre än 15. Så fort det blir många inser jag att jag inte har tid att läsa dem och gallrar bort ett gäng. Jag föredrar att hänga med ordentligt i några få framför att försöka ha småkoll på många. Dessutom slutar jag omedelbart att läsa bloggar som på ett eller annat sätt gör mig illa till mods.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Tja, vi kan väl säga 87 % dagboksbloggar och 13 % övrigt. Nyheter och annat som jag kan läsa om i tidningarna brukar jag läsa om i tidningarna. Modebloggar är ungefär det mest ointressanta jag kan tänka mig i bloggväg. Bloggar som försöker pracka på mig musik gör mig arg. Jag gör förstås undantag, men främst för bloggar skrivna av människor jag har någon form av personlig relation till.

7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Den var svår. Eftersom jag läser så få bloggar så håller jag mig mest till sådana bloggare som jag känner igen mig i. Men jag får väl erkänna att jag läser Silverfiskens blogg lite till och från, och den gillar jag ju åtminstone delvis.

8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Jag måste säga både Översättarhelena och Lotten då. Fast när jag tänker efter kunde jag lika gärna ha nämnt dem på förra frågan. Jag menar, de har en massa barn och jobb och livserfarenhet, och det har ju inte jag, men de tycker ungefär som jag för det mesta. Det är väl tryggt, antar jag, och sådant funkar alltid på mig.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Somliga bryr sig inte nämnvärt, medan andra läser så mycket som möjligt för att få veta vad jag har för mig och går och tänker på. Jag hoppas ständigt att de inte läser bara för att de känner att de borde göra det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag faktiskt inte. Borde det inte bero lite på vilken sida av mig det är de känner från verkliga livet? (Men hörni, ni som känner mig, om ni ville vara gulliga och hjälpa mig att svara på den här frågan så skulle jag bli jätteglad! Det gäller kompisar också, inte bara familjen. Please?)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Har jag det? Nej, det är väl delvis därför jag startar och lägger ner bloggar hela tiden ...

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Man ska aldrig säga aldrig ... Titta bara i den milslånga listan med kategorier till höger på sidan, så ser du att jag har med både "mat" och "politik", fast jag egentligen inte bloggar om sådant. Men eftersom den här bloggen inte är speciellt hemlig så håller jag mig av naturliga skäl oftast till ganska okänsliga ämnen.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Troligen i mycket högre utsträckning än någon (inklusive jag själv) begriper.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Med tanke på att man i bloggen ofta i högre grad än i verkliga livet kan välja vilka sidor av sig själv man vill visa upp, så är mitt svar nej. Men visst, teoretiskt sett skulle man nog kunna lära känna en bloggare ganska bra, speciellt via kommentarskontakter.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Nej, det har jag inte.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Absolut.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Nej, jag är nog helt enkelt alldeles för liten, okänd och försiktig som bloggare och kommenterare för att behöva råka ut för det.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag ångrar mig hela tiden! Men det har främst med dålig självkänsla att göra, och beror inte så mycket på att jag är en dryg och elak människa.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Medan jag fortfarande bloggade varje dag kunde det kännas som ett onödigt tvång ibland. Numera bryr jag mig inte så mycket om ifall bloggen står stilla emellanåt, men då händer det i stället att jag är för lat för att skriva om saker som jag egentligen skulle ha velat blogga om och som jag kunde ha gjort något bra av. Det kan jag reta mig lite på.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Om inte förutsättningarna har ändrats radikalt så tror jag att jag kommer att fortsätta blogga länge, och två år är inte speciellt lång tid, så ja. Förhoppningsvis har mitt bloggande förändrats på åtminstone något sätt i positiv riktning då.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Blablabla. De påverkar mitt liv och det är det enda jag bryr mig om. Hur det sedan blir med det andra märker vi väl antagligen med tiden.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Nej. Jag har många gånger tänkt skriva om det, men insett att det skulle bli för mycket för att någon skulle orka läsa det, så därför ska jag inte sätta igång här och nu heller. (Jag vet att jag borde ha lärt mig att "sammanfatta kort" efter 18 år i skolan, men nix, jag föredrar att skriva låååångt.)

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Det hänger så tätt ihop med föregående fråga, så det svaret får också vänta.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten!
Med tanke på vad jag svarade på fråga 5, samt att de bloggare jag gillar nog redan har blivit utmanade, så blir det lite klurigt. Tyvärr blir jag tvungen att avstå, trots att jag själv tycker att just det svaret är det sämsta som finns.

Okej, en "årets" då ...

Det är mycket möjligt att mitt bästa ögonblick under 2006 inföll ungefär klockan 13.50 den 18 augusti.

Fyra måltider i fyra landskap

Nu är jag återigen i Falun för julfirande och lite lugn och ro med familjen. Hela gårdagen gick åt till bilresan upp hit, trots att det var bra väglag och inte så fasligt mycket trafik. Fast det är klart, ska man stanna och dokumentera allt hela tiden tar det ju sin lilla tid ...

Frukost i Linköping, Östergötland. (Det hann bli ljust innan jag tog bilden, ja. Hur tidigt tror ni att jag går upp egentligen?)

Lunch (gissa var!) i Katrineholm, Södermanland. Där höll det på att köra ihop sig lite, men det gick bra. Förresten, om det är någon som har svårt att få tag på en julgran kan jag rekommendera en tur till Katrineholm. Där säljer de granar precis överallt!

Eftermiddag med fika hos farföräldrarna i Hallstahammar, Västmanland. På bilden syns en samling mer eller mindre okända gamla släktingar. Jag är visst också med där på ett hörn, i en betydligt rundare skepnad än nuförtiden.

Kvällsmat i föräldrahemmet i Falun, Dalarna. (Bilden är visserligen tagen idag, vilket förklarar dagsljuset, men ser ni att det är snö ute? Hurra! Ligg kvar till imorgon nu ...)

I mitt gamla rum har jag och sambon numera en gemensam sänggavel till större delen bestående av trägolv. Det är det ju inte ofta man har, så jag tyckte att jag lika gärna kunde slänga med en bild på det också.

Min bild av året

En gång hörde jag någon säga att alla människor har en inre bild av hur ett år ser ut. Jag vet egentligen inget alls om det här, men jag gissar att det i så fall är rätt vanligt att man tar fasta på det cykliska och föreställer sig något som går runt. Som en cirkel eller kanske en spiral. Min bild av året är dock rektangulär. Den grundar sig nämligen på scouternas väggalmanacka (som jag för övrigt rekommenderar alla att köpa, oberoende av inre bilder, för att det är en bra almanacka och för att pengarna gör nytta).

Ända sedan jag var liten har jag varje år fått en sådan almanacka, och faktum är att jag nästan tycker mer om den nu som vuxen än jag gjorde förr. Varje morgon när jag går upp drar jag bort ett kalenderblad och läser på dagens blad vem eller vilka som har namnsdag, vilket i mycket högre grad än en vanlig almanacka hjälper mig att hålla åtminstone någorlunda koll på datum och veckodagar, även när tiden går fort och dagarna flyter ihop.

Den första dagen i varje månad klistrar jag dessutom upp en ny månadsbild. Jag njuter lika mycket varenda gång. Tidens gång blir på något vis så tydlig och konkret för mig när bit efter bit av almanackan färgläggs med vackra bilder som speglar den aktuella årstiden. Och med tanke på hur många tusen gånger jag har tittat på en sådan här almanacka är det knappast konstigt att jag har påverkats av den.

När jag på sommaren kommer att tänka på att det snart är höst dyker omedelbart bilden av det rektangulära scoutalmanacksåret upp för min inre syn. Ibland, men det var betydligt vanligare förr om åren, ser jag mig själv stående på en månadsruta i en almanacka stor som en fotbollsplan. Därifrån kan jag blicka ut över året, både bakåt och framåt. Sett ur detta perspektiv ligger de månader som just passerat eller snart ska komma närmare mig än de andra, och det tycker jag känns logiskt och behagligt.

Men numera ser jag oftast helt enkelt en bild som påminner starkt om den här ovan, det vill säga samma bild som jag ser varenda dag när jag står framför almanackan och drar mitt kalenderblad. Fast jag har märkt att rutorna som symboliserar månaderna inte alltid beter sig som väntat i mitt huvud. Exempelvis ska det längst ner i högra hörnet vara juli, om man ska följa scoutalmanacksåret strikt. Men i mitt huvud lyckas både juni och juli klämma ihop sig mitt på den högra långsidan. Naturligtvis har det väl att göra med att sommaren för det mesta uppfattas som kort. Personligen tycker jag visserligen att tiden rusar iväg lika snabbt jämt, men när jag tänker på året så föreställer jag mig ändå sommaren som kortare än de andra årstiderna.

Höstmånaderna utgör den mest underliga delen av min inre bild av året. De tycks aldrig hitta någon bestämd plats att hålla sig till. Lite beroende på var på året jag själv befinner mig drar de iväg åt olika håll, så att de ibland ligger och trängs på vänsterkanten allihop, samtidigt som augusti tar upp hela den nedre kortsidan, och ibland sträcker sig ända från det där hörnet som skulle vara juli och fram mot den sista rutan. Men där är det i alla fall alltid december. Om det är några månader som har en absolut bestämd form och plats i mitt huvud så är det december och januari. Bilden av den delen av året matchar scoutalmanackan perfekt. Jag menar, skulle de flytta sig så skulle ju årsskiftet rubbas, och det går ju bara inte att föreställa sig. Ett år börjar och slutar längst uppe i det vänstra hörnet. Så är det bara.

M-Sune

När jag fyllde 18 år fick jag en bil av mina föräldrar. Jag skulle visserligen inte komma att ta körkort på ytterligare ett halvår, men det spelade mindre roll. Bilen är nämligen av leksakstyp. Den går bra att köra, så länge man inte har några krav på att själv åka med. Det är bara att på traditionellt sätt dra den bakåt en bit och sedan släppa, så åker den iväg några meter eller så, beroende på underlaget. För att undvika kollisioner gäller det bara att hålla i minnet att den alltid svänger en aning åt höger, så det får man försöka kompensera för.

Men nu var det egentligen inte det jag skulle berätta. I stället ville jag fästa uppmärksamheten på de bokstäver som syns på bilens sidor och tak. De påminner en hel del om Bloggers word verification, eller hur? Min snabba slutsats är att bilen helt enkelt måste ha någon koppling till bloggen eller mitt bloggande. För säkerhets skull bloggar jag alltså nu om den, så behöver ingen tvivla på den saken.

Förresten, frampå bilen står det MSuNe (möjligen är det ett c i stället för ett e, men det vore ju inte lika roligt, så den möjligheten ignorerar jag), vilket gör namnet givet. M-Sune it is. Och idag är det Sune-dagen, så vi säger väl grattis till word verification-bilen då.

En aning hög (flumvarning utfärdas!)

Efter några dagars ovanligt själsdödande tillvaro kom vändningen i form av en överraskningspresent. Jag är generellt sett rätt dålig på att hantera överraskningar, men en liten oväntad present någon gång klarar jag faktiskt av. Speciellt när den är perfekt som den här. Och allt var verkligen perfekt med den: tanken, tidpunkten, valet av present.

Han känner mig ändå rätt bra, sambon. Och han misslyckas nästan aldrig med presenter. Nu valde han helt på eget bevåg ut en skiva som han tyckte att jag skulle ha. Omslaget ser visserligen ut som om det skulle kunna höra till någon av hans egna skivor, men musiken på skivan är nog så mycket jag som den kan bli.

Bara känslan av att för ovanlighetens skull få låta öronen masseras av enbart behagliga ljud kunde räcka för att rädda hela veckan, men det slutar inte där. Hela kroppen har plötsligt fått förmågan att ta emot musiken och tonerna tränger in genom varenda por och går rakt in i blodomloppet. Jag känner hur spänningarna i nacken omedelbart lättar, hur magen blir lugn och fötterna varma.

I vanliga fall när jag får en ny skiva med någon artist jag gillar brukar det bara ta ett par genomlyssningar innan några favoritlåtar utkristalliserats. Men här är alla låtarna sådana att jag innan de ens är slut redan har börjat längta till nästa gång jag får höra dem. Och jag kan inte välja, jag kan inte få nog, jag vill höra alla på en gång!

Jag tror att även sambon kommer att gilla åtminstone en del av låtarna på skivan. Jag hoppas det. För han lär få höra dem några gånger den kommande helgen.

En lördag i Örebro

Vad har jag gjort de senaste dagarna? Det verkar inte bara vara här i bloggen jag har varit frånvarande, för jag insåg idag att jag inte hade koll på någonting, varken vad som har hänt i bandyallsvenskan, bloggvärlden eller den där "riktiga" världen. Så halva dagen har jag fått ägna åt att försöka få lite koll igen.

Vad det blev av gårdagen vet jag i alla fall. Jag och sambon åkte nämligen på utflykt till Örebro. Huvudanledningen till resan var Bokmässan Örebro Slott (den heter tydligen så), men när vi ändå var där passade vi också på att hälsa på moster B. Den lilla släktträffen kompletterades av mina föräldrar som kom farande norrifrån.

Bokmässan fick det sammanlagda betyget "okej". Naturligtvis tyckte jag att det var intressant att se och höra några författare jag gillar, men priserna på böckerna uppmuntrade inte direkt till shopping. Detta gjorde att vi när vi hade gått ett varv på mässan riktade vår uppmärksamhet mot själva slottsbyggnaden i stället.

Jag, sambon och pappa snokade omkring och letade lönnrum och bortglömda gångar, men vi fick nöja oss med en liten trappa som inte ledde till mycket mer än ett fönster. Utsikten därifrån var dock utmärkt.


Med lite fantasi kan man förresten få ett slott att bli spännande även med moderna golv och massor av folk omkring. Tittar man noga hittar man alltid något litet mystiskt skåp eller underliga märken på en vägg. Och tittar man mindre noga, men fortfarande uppmärksamt, kanske man får en skymt av någon figur som är så där en aning otydlig i kanterna ...

När vi blev trötta i benen satte vi oss i en fönsternisch och tittade på bokmässebesökare i stället. Då kom en mycket gammal man fram och frågade oss om vi visste var hissen fanns. Jag hann bara skaka tveksamt på huvudet, medan jag försökte påminna mig var jag hade sett en hiss senast, innan mannen fortsatte:

- Jaså, ni tillhör inte ...?

Sedan kom någon som verkligen tillhörde inventarierna och tog över. Vi insåg att det där nog trots allt inte var vår nisch, så vi bröt upp och begav oss tillbaka hem till moster B.

Vi tyckte att det verkade väldigt lugnt ute även för att vara en lördag. Men den här skylten får mig att undra lite vad de egentligen brukar pyssla med på nätterna i Örebro.

Baskerblogg

Om det är en baskerbloggardag, huvudbonadsdag, stora hattkalaset eller bara en vanlig hattparad spelar ingen roll. Här ska baskerbloggas! (Kolla hos Lotten för att se vilka andra som är med och firar.)

Jag har en enda basker, men den tillhör absolut mina få älsklingar bland kläder och accessoarer. Den är mörkgrön, superluden och så len att det nästan är synd att ha den som huvudbonad. Så ibland har jag den till att gosa med i stället.

Jag kallar den Baskerråttan (inte att förväxla med den i bloggvärlden bekanta Ökenråttan på eventuellt baskerhumör). Baskern har tidigare varit min farmors, men jag lade beslag på den en gång när hon andades något om att hon tyckte att den såg för hemsk ut.

Ibland när jag inte gosar med baskern försöker jag bära den på huvudet som man "ska". Problemet är bara att det är så svårt att veta hur den ska sitta. Jag antar att man får prova sig fram. Här är några sätt jag har testat:

Som en finurlig liten tant.

Åt det franska hållet.

Som en tonåring?

Här spårade det visst ur lite ...

Störningsmoment, tomburkar, oväntat flyt samt en liten cykeltur

Då och då bloggbeklagar jag mig över grannen ovanpå, men tidigare idag tänkte jag göra det ordentligt, en gång för alla, så att jag bara skulle kunna peka på den texten i fortsättningen när jag blir för uppjagad för att göra mig förstådd. Men jag var för arg för att kunna skriva, så det får bli vid ett annat tillfälle. För jag måste helt enkelt få det ur mig någon gång.

I stället tog jag nu ett smygfoto på en bil som stod utanför och sakta men säkert fylldes med tomma ölburkar.

Och här skulle jag förstås ha kommenterat bilden, men ni får själva försöka hitta någon mening med den.

På eftermiddagen fick jag helt oväntat en ny tandläkare och en tandläkartid om två dagar. Bra för mig, så slipper jag vara nervös i flera veckor (även om det alltid är skumt när det går så där snabbt och lätt). Ja, jag är nervös för att gå till tandläkaren, men det är egentligen inte själva rotandet i munnen jag gruvar mig för. Det är mer för saker som att jag precis när jag är på väg att bli vänd uppochner ska upptäcka att det sitter något slemmigt på undersidan av armstöden jag klamrar mig fast vid. Jag blir för övrigt nervös när jag ska gå till frissan också, men det är mer för att de alltid frågar vad jag "gör", vilket jag inte gillar.

På grund av det plötsliga tandläkarbesöket och att tandläkaren håller till på rätt sida om stan fick jag en anledning att se över min cykel som hade stått och samlat smuts utomhus (men under tak) i över ett år. Jag kollade dessutom att jag fortfarande kunde cykla. Det sägs ju att det är en sådan där grej som sitter i kroppen när man väl har lärt sig behärska den, fast helt säkert kan man väl aldrig veta. Men det gick bra i alla fall.

Morgondagen ska jag vika åt skattletande. Lite guld till tanduppiffningen skulle sitta fint.

Till Far

Jag är så dålig på sådana här högtidsdagar som inte är födelsedagar. Jag vet liksom aldrig vad jag förväntas säga. Ska man säga "grattis" till sina föräldrar på Mors respektive Fars dag? Var det inte snarare den dag jag föddes de var att gratulera?

Som tur är verkar inte mina föräldrar själva veta vad de här dagarna är till för. (Annars skulle de väl ha lärt mig vad jag ska göra?) Så vi improviserar. Varje gång. Och inte oväntat brukar det bli ungefär likadant varje gång också.

Vi snackar alltså inte några slipsar eller chokladaskar nu. Frukost på sängen kan det inte bli tal om, eftersom mina föräldrar går upp så tidigt att ingen vet riktigt hur tidigt det är. Dessutom bor vi ju inte ens i samma stad. Och förresten står frukost stabilast på köksbordet.

Nej, jag brukar intala mig att det nog räcker att ringa. Så det gör jag. Rätt sent på den aktuella dagen brukar det bli av någon anledning. Ungefär så här brukar det låta efter att rätt person har presenterat sig i andra änden:

Jag: Hej.
Mor/Far: Hej.
Jag: Stör jag?
Mor/Far: Nejdå, vi sitter här och sover bara.
Jag: Jaha, ja jag tänkte att jag skulle väl ringa ... Och säga ...
hm ... nånting på Mors/Fars dag.
Mor/Far: Ja, tack då.
Jag: Jag tänkte ringa tidigare, men ...
Mor/Far: Det gör inget.

Och sedan övergår det i ett helt vanligt samtal, som vi skulle ha haft i vilket fall som helst. Skillnaden är möjligen att det är jag som ringer upp från början, i stället för tillbaka efter att inte ha kunnat svara när de ringde först.

Nåja.

Den här gången tänkte jag försöka variera mig lite. Egentligen borde jag väl göra något av det där traditionella som jag aldrig ägnar mig åt, som att köpa en lott till pappa. Men vad sjutton, jag gör som vanligt och bloggar om det i stället! Word verification är samarbetsvillig och bidrar med en mycket personlig gratispresent till min tågtokige far:


Så, öhh ... öhh ... Har'enäran!

Bloggläsning på PSP

Hemliga sammansvärjningar överallt

Pandas kommentar till en tidigare post påminde mig om att man aldrig ska underskatta fienden. När jag tänker efter kan jag urskilja ett antal möjliga konspirationer i min vardag. Några exempel:

• Mitt exemplar av tidningen Råd & Rön är alltid mer eller mindre knöligt, smutsigt och slitet. Vissa gånger har omslagssidan nästan lossnat. Andra gånger går det knappt att läsa baksidan på grund av smutsränder. Helt uppenbart är det någon som inte gillar upplysta konsumenter, eller till och med någon som inte vill att jag ska bli en upplyst konsument!
  
• Så fort jag har hittat ett favoritmärke av något, det kan vara handkräm, kattmat, müsli eller vad som helst som jag köper regelbundet, så försvinner det ur butikens sortiment eller slutar helt att tillverkas. Det skulle kunna vara för att jag envisas med att inte välja samma sak som den stora hjärntvättade massan, men antagligen går allt ut på att göra livet så surt som möjligt för lilla mig.
• Grannen ovanpå. (Honom skulle jag kunna skriva massor om, men för tillfället låter jag det vara.) Jag börjar tro att allt han gör på det här stället ingår i en konspiration. Mot mig givetvis. Eventuellt är hans uppgift att trötta ut mig tills jag knappt märker att jag blir attackerad.
  
• Den där rabarbermissilen var givetvis ett attentatsförsök. Misslyckat visserligen, men att jag inte insåg det!
  

Det blir allt tydligare att de är ute efter mig. Jag vet inte varför, jag vet inte vad de vill åstadkomma, jag vet inte ens vilka "de" är, men det är väl inte så noga. Konspiration som konspiration.

"Vet ej" är i alla fall inget alternativ

Dagens webbfråga på falukuriren.se lyder: Har du åkt skidor ännu?

Man kan välja att svara "Ja", "Nej" eller "Ska åka i helgen".

Tillåt mig småle.

Det är bara så typiskt Dalarna. Så fort det kommer snö handlar precis allt om att så snabbt som möjligt ta sig till närmaste slalombacke. Gissa om man känner sig onormal när man som infödd inte deltar i denna hysteri.

Längdskidor har jag åkt. Många gånger. Till och med i en slalombacke. Här i södern brukar jag skryta om att vi där jag kommer ifrån kunde åka på dagsutflykter till fjällen med skolan, och att vi åkte skridskor utomhus minst en gång i veckan typ halva vårterminen. Att jag mest tyckte att det var en pina talar jag dock oftast tystare om, för det gör ju mitt skryt mindre imponerande.

Men rent hypotetiskt nu då: Om jag faktiskt skulle ha åkt skidor, bara inte den här säsongen, men kanske ska göra det i helgen, vilket svar ska jag då kryssa för på webbfrågan?

Krångliga djur

Djur är bra krångliga. Framför allt vilda djur. De ska bara ställa till en massa besvär för oss människor hela tiden.

Nej, jag menar inte när de springer ut på vägarna och krockar med våra bilar. Då är det vi som är krångliga som har byggt vägar genom deras skogar.

Jag syftar inte heller på att de uträttar sina behov på våra tillhörigheter och ibland på oss, även om det säkert ofta är med flit och illa menat. Inte ens att de gnager av ledningar och till och med kortsluter hela elcentraler tänker jag invända mot för tillfället.

Det är något mycket drygare jag tänker på. Jag är säker på att de gör det bara för att ställa till det för oss. Har ni fortfarande inte kommit på vad det är jag är ute efter?

Okej då, dags att komma till saken. Jag menar förstås att de vilda djuren vållar oss besvär genom att komma hem till oss för att dö. För det gör de ju.

Jodå.

För någon vecka sedan läste jag om en skabbräv som hade öppnat dörren till ett inglasat uterum och gått in och lagt sig och dött i en stackars hunds bur. Räven hade till och med varit så taskig att den hade lekt med hundens leksak, som säkert var favoritleksaken och nu måste kasseras (det framgick dock inte av artikeln, men man får ju ha lite fantasi för sjutton). Det tyckte jag var synnerligen taskigt gjort av räven.

Mindre djur gör liknande saker hela tiden. Kanske allra främst insekter. Jag ser dem varenda dag så här års. De sitter och lurar utanför dörrarna, och så fort man öppnar kastar de sig in. De letar efter värme och ljus, säger ni? Ha! Den värmen är bara en ursäkt, medan det riktiga ärendet är att omedelbart lägga sig och dö på något väl synligt ställe. Jag vet att de gör det med vilje.

Krångliga djur! Om det är några av er som läser det här så lägg genast av med att komma hit och dö! Annars ska jag ... ska jag ... hm ... ja, något ska jag väl kunna tänka ut.

Enligt somliga kommer förresten insekterna att ta över världen. Jag är benägen att hålla med, såvida de inte först utrotar sig själva i sin strävan efter att vara så krångliga som möjligt för människorna. Några som däremot inte har några vidare utsikter att lyckas erövra världen är spindlarna. Om de ska komma någonstans måste de först lära sig att motstå frestelsen att undersöka botten på tomma skålar, hinkar, badkar, diskhoar och liknande. Det kan förstås vara så att de gör det avsiktligt för att vara krångliga. Annars är de bara bra dumma. Å andra sidan har ju inte det varit ett oöverstigligt hinder för människosläktet ...

Den bästa årstiden just nu

Äntligen har jag kommit på varför jag har så svårt att svara när någon frågar efter min favoritårstid. Det beror helt enkelt på att jag gillar alla. Villkoret är att de håller sig till sin tid på året.

Omkring tre månader av varje är precis lagom för att jag ska bli glad över växlingarna från en årstid till nästa. Trots det är jag obegripligt långsam med att anpassa min klädsel efter temperaturen och vädret. Det är inte ovanligt att jag går i sommarjacka och lågskor in i december, eller i manchesterbyxor fram till midsommar. Men man kan ju välkomna förändringar utan att det syns på en.

Just nu är jag faktiskt barnsligt lycklig över snön. Inte så att jag rusar ut och gör snöänglar på en gång, men jag börjar till exempel genast fantisera om jul, bandy och andra mysigheter.

Dessutom kom jag på att nästan alla mina favoritfilmer utspelas helt eller till stora delar under vintern, vilket gör att det inte känns så kul att titta på dem mitt i sommaren (att se sommarfilmer under vintern är däremot sällan något problem). Så om jag skulle råka få tid över det närmsta halvåret finns det att välja på. Nu passar det också äntligen bra att spela snowboardspel igen, vilket jag märkligt nog finner mycket underhållande.

Det gäller dock att passa på, för här hos oss är nog den första snön högst tillfällig. Nu när vinterdäcken har kommit på bilen blir det givetvis snart milt och mörkt igen. Men jag antar att jag också lär få vinter så att det räcker och blir över så småningom.

Jag gör som ni gör (och ibland som ni säger)

Vid ett tillfälle när jag var hemma hos mina föräldrar hjälpte jag mamma att vika tvätt. Hon kommenterade då att jag rullade strumporna precis likadant som hon gjorde. Men det var ju egentligen inte alls konstigt, med tanke på att det främst är av henne jag har lärt mig sådana saker.

Det mesta jag gör har jag gjort på samma sätt sedan jag lärde mig att göra det alls. Visst händer det att jag utvecklar nya strategier, men det är ovanligt. Det enda jag för tillfället kan komma på att jag har ändrat på sedan jag flyttade hemifrån är hur jag bäddar sängen.

Även inredningen i mitt hem påminner starkt om den jag har sett hemma och hos släktingar under min uppväxt. Inte heller det är väl speciellt märkligt, och jag borde kanske inte ens behöva skriva om det, men konstigt nog har jag inte tänkt på det tidigare. Inte förrän jag nyligen kom på idén med dekorationsträdet i sovrumsfönstret. Att ställa det där medförde nämligen att det inte fick plats några krukväxter, åtminstone inte utan att det såg konstigt ut.

Så jag ringde mamma och undrade om man riskerar syrebrist under natten om man inte har gröna växter i sovrummet. Hon kontrade med en motfråga:

- Hur många tror du det är som har krukväxter i varje rum?
- Tja ... Alla?

Visst, även jag har sovit på hotell och överlevt utan krukväxter i rummet. Jag har varit hemma hos folk som inte har haft en endaste växt i huset, men jag har bara aldrig tänkt på det. Möjligen har jag föreställt mig att växtlösa människor har bättre ventilation än jag, eller till och med att de har andra biologiska förutsättningar.

Nu vet jag att man överlever utan växter i sovrummet. I mitt fall var de som fanns dessutom så klena och dammiga att skillnaden i syrehalt och luftfuktighet troligen är försumbar. Men jag har i alla fall insett att hur ens föräldrar gör saker inte nödvändigtvis behöver vara den enda möjliga lösningen.

Gröna växter i annat rum. Och lite blått.

Fast det finns en idé jag inte kan släppa. Det är idén om det röda köket. Som mammas och pappas kök, ja. När jag inredde vårt nuvarande kök var det fullständigt självklart att textilierna skulle vara röda och rödvita, trots att tapeterna faktiskt har svagt blå ränder. Men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag någonsin skulle kunna ha blått som dominerande färg i mitt kök.

Typisk köksmatta ju.

Alltså, egentligen är det inte så att mitt kök måste vara just rött. Jag kan tänka mig lite alla möjliga färger, praktiskt taget alla utom blått. Blått tycker jag däremot passar utmärkt i övriga rum, och det har vi också lite varstans. Mest förknippar jag nog ändå blått med badrum, vilket gör det hela extra förvirrande, för när såg jag senast ett blått badrum?

Härmigt

Varför sitter (nästan?) alltid gästerna i TV:s pratshower till vänster i bild?

Tillbaka till det normala

Inte nog med att det är skidåkning på TV. Den gångna natten kom också höstens första frost hit och ikväll ställer vi om klockorna, så då är väl sommaren definitivt slut. Om det nu rådde någon tvekan om det.

På senare år har det blivit så lätt att komma ihåg om det är framåt eller bakåt man ska ställa om klockan vid övergångarna mellan normaltid och sommartid. Är det bara för att jag har blivit äldre och förstår och minns mer, eller hade folk verkligen inte kommit på några smarta minnesknep på 1900-talet? Eller beror det på internet och den ökade informationsspridningen? Kanske det, ja.

Och nu ältar jag lite till:

På våren ställer man fram trädgårdmöblerna (eller andra valfria sommarprylar) och på hösten ställer man tillbaka dem.

Eller, som de säger i utlandet:

Spring forward, fall back!

Så där ja, nu ska jag nog klara att göra rätt även denna gång. Och naturligtvis ställer jag tillbaka klockorna innan jag går och lägger mig ikväll, så att jag direkt när jag vaknar imorgon kan vara nöjd med hur tidigt jag kommer upp.

Soffsportandet går vidare

Snooker är en av de bästa TV-sporter som finns. När man har tittat en stund kan man reglerna, och sedan kan man sitta och känna sig lite som en expert (vilket jag också har gjort i flera år nu, trots att det närmaste jag har kommit sporten i praktiken är skoltidens laborationer i röelsemängdens bevarande ...) . Men det som framför allt gör den till en sådan bra TV-sport är att man kan titta på den på flera olika sätt.

Man kan titta koncentrerat hela tiden, studera spelet och lära sig mer, imponeras och njuta av prestationer som är så fantastiska att stämningen nästan bli magisk. Är man lagom intresserad går det att se det som ren underhållning, och även repriser, där man vet hur matchen kommer att sluta, kan vara givande. Snooker är också en ypperlig sport att titta på när man inte vill eller orkar göra något annat än att dega i soffan ett par timmar.

Speciellt på Eurosport, med Kim Hartman som kommentator. Han är perfekt, oavsett vilket av sätten man tittar på. Under de flera timmar långa sändningarna hinner han förklara detaljer i reglerna för alla som frågar, men också berätta om spelarna, resultat i tidigare tävlingar, lite lättsamt skvaller och uttrycka sina egna åsikter om det ena och det andra.

Men eftersom det är så gott om tid hinner han också vara tyst långa stunder. Han kommenterar liksom inte i onödan, och som jag redan nämnt lär man sig snart att göra sina egna bedömningar. Om man bara slötittar händer det i och för sig att man sitter och nickar till när det blir som stillsammast, för att en stund senare vakna med ett ryck av ett plötsligt utrop från Hartman. Då har man kanske visserligen missat något tjusigt, men det är å andra sidan superenkelt att komma in i spelet igen. Ställningen syns i bild i stort sett hela tiden.

En perfekt TV-sport med andra ord.

Men idag börjar vintern på TV och jag har möjlighet att se både skidåkning och bandy. Klockan 15 kan jag välja på att gå ut och röra på mig i höstsolen eller att sitta inne och titta på skidsprint.

Svårt val alltså.

Stormbyxor på!

Det sägs att det ska bli storm ikväll. Ja, det har ju varnats i flera dagar nu, och det är väl bra att ta det säkra före det osäkra och ge folk en möjlighet att planera och förbereda sig och så där.

Här har vi fyllt skafferiet, laddat batterierna i alla bärbara spelkonsoller och byggt en koja under soffbordet (framför den inbillade öppna spisen). Men nu såg jag i tidningen att det här i vår del av landet skulle räcka med paraply och vindtät jacka om man ville gå ut idag och imorgon, så vi får väl se. Jag tycker annars att det verkar vara så att så fort det blir lite blåsigt ute på havet så blir det som ett korsdrag rakt genom landet.

Fast det ska i alla fall bli intressant att se om det ändå rapporteras om blandat kaos och folk som gjort korkade saker sedan, eller om det kanske till och med blir en lindrigare höststorm än väntat.

Hur som helst börjar det väl bli dags att samla ihop trädgårdsmöblerna inför vintern nu. Frågan är bara var katten ska söka skydd när hon väntar på att bli insläppt om morgnarna. För hon tar garanterat inte någon hänsyn till väderprognoser och varningar när hon bestämmer sig för att gå ut.