Man kan alltid prata med bloggen

Jag för en livlig diskussion med mig själv just nu. Det är resultatet av att jag får bestämma alldeles själv hur jag ska lägga upp kvällens program. Visserligen brukar det rätt ofta bli som jag föreslår även i vanliga fall, och visserligen är jag ensam hemma hela vardagarna, men att vara ensam hemma på kvällen känns ändå speciellt. Som föräldrafritt liksom.

Ja, så nu vill jag ju förstås göra det bästa möjliga av tiden.

- Åh, tänk! Du kan ju se på film, filmer, flera stycken, hur många du vill, och hoppa fram och tillbaka mellan scenerna hur mycket som helst utan att nån får veta hur larvig du är. Och du kan se konstiga program på tv, eller se om veckans Bones-avsnitt en tredje gång ... Det finns oändliga möjligheter!
- Ja, eller så kan jag läsa. Boken jag håller på med börjar ju bli rätt spännande nu.
- Men då kanske du blir rädd sedan när du ska gå och lägga dig.
- Äsch! Inte då. Fast jag kan i och för sig spela lite tv-spel i stället.
- Ja, eller varför inte göra nåt vettigt? Du vet ju att det är på kvällarna du jobbar som bäst.
- Hm ...
- Och nu finns det inget som kan distrahera dig heller.
- Gör det inte?!
- Okej, det finns ingen som kan distrahera dig då.
- Förvisso ...
- Och du kan hålla på hur länge du vill, eftersom du kan ta sovmorgon i morgon sedan.
- Ja! Jag kanske kan hinna allt jag vill göra under kvällen och sedan sova på förmiddagen!
- Fast ...
- Vadå?
- Då kommer du bara att älta hur sent du kommer igång i morgon istället.
- Mmm, jag vet.
- Så vad ska du göra då?
- Öööh ... Nu vet jag! Jag bloggar!
- Jaha, och vad ska det vara bra för?
- Det är roligt?
- Ja, jo, det förstås. Och så kan du kanske passa på att tala om för folk att du är ensam hemma ett tag.
- Men blir de inte oroliga och håller på och berättar för släktingar som ringer och kollar mig hela tiden då?
- Äh. Förresten var det ju du själv som höll på och bekymrade dig över att du inte skulle ha nån i närheten att be om hjälp i en eventuell krissituation.
- Ja, men det kommer såklart inte att hända nåt. Det brukar det inte göra.
- Fast det skadar väl inte att berätta det i alla fall?
- Nej, okej då. Men visst är det lite häftigt? Så här länge har jag inte varit ensam på ... tja, typ åtta år kanske.
- Supercoolt. Verkligen.
- Ja, så vad ska jag göra resten av kvällen då?
- Bestämde vi inte att du skulle jobba?
- Nej, nu ska jag kolla upp om flyget till Genève kommer fram som det ska. Inte för att det säger nåt om ifall sambon var med på det, men ändå. Och när jag ändå sitter vid datorn ...
- Jaja, jag vet. Blogga.

Kanske hinner jag ändå något mer sedan. Sambon beräknas nämligen inte komma hem förrän nästa vecka. Anledningen är en ny, och mycket hastigt påkommen, jobbresa till Grenoble.

Basattnivet.