Ben och nördskämt

Idag är det äntligen tisdagen den tionde april! Jippi! Som jag har längtat, ända sedan före jul faktiskt. Fast då visste jag inte hur länge jag skulle bli tvungen att vänta. Vissa tv-kanaler är nämligen förfärligt dåliga på att tala om sådant. "Återkommer i vår" är det närmaste svar man brukar få, antagligen för att de inte ens själva är säkra på om de tänker fortsätta att visa serien som de just avbrutit mitt i säsong två.

Men idag är äntligen Bones tillbaka!

Det här är nu inte ett försök att få någon annan att börja titta på min favoritserie, så jag tänker inte förklara vad det handlar om och sådant där. Jag menar, välgenomtänkta tv-serier om smarta, snygga människor i ungefär trettioårsåldern som löser mordfall i expressfart finns det ju gott om. Säkert finns det många sådana serier som objektivt sett är mycket "bättre", och som jag också skulle kunna fastna för, men jag har förbjudit mig själv att börja titta på nya tv-serier utom i vissa specialfall då jag kan ge mig själv extra särskilda skäl för det.

Egentligen skulle jag inte börja titta på Bones heller, bara se vad det var och sedan titta på det de veckor jag ansåg att jag hade tid över. Men det dröjde inte länge innan jag var så fast man kan bli. Det var antagligen de nördiga referenserna och skämten som var avgörande. Och kanske att det i vissa avseenden påminner om Arkiv X.

Bara en gång tidigare har en tv-serie varit i närheten av att få samma betydelse för mig, och det var Ally McBeal. Den gick på måndagar när jag gick på gymnasiet, och varje måndagsmorgon log mina kompisar Magnus och Lena roat åt mig när jag kom skuttande genom korridorerna med ett fånigt flin och hojtade "hurra, det är måndag!". Ally McBeal var en fantastiskt bra serie, som även andra insåg storheten med, men jag hade ändå ingen att dela den där underbara melankoliska känslan som ofta dök upp i slutet av avsnitten med förrän jag flyttade till studentkorridoren och träffade Astrid. Hon hade bara sett serien dubbad till tyska tidigare (eftersom hon kom från Österrike), men hade precis samma inställning till den som jag. Så under veckans heliga timme var det i fortsättningen våra regler som gällde i det gemensamma köket. Sådana som vår korridorsgranne, han som numera är min sambo, som var vana att titta på Cityakuten vid den tiden, fick helt enkelt finna sig i att byta favoritserie.

Ally McBeal går förresten i repris på TV4+ nu, men för mig är det numera Bones som gäller. Under det långa och mycket plågsamma juluppehållet har jag i alla fall kunnat trösta mig med den första säsongen på dvd. Bara en sådan sak, att jag nu har en tv-serie på dvd, det hade jag för ett halvår sedan knappast kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle komma att ha.

Nu försöker jag lära mig att bli ett riktigt hängivet fan. Jag har börjat med att se om avsnitt gång på gång (jag tröttnar faktiskt inte alls på det) utan text för att lära mig repliker utantill. Jag har givetvis en bild från Bones som skrivbordsbild på min dator (som för övrigt ser ut exakt som huvudpersonen Bones bärbara dator i serien, fast jag hade ju min dator innan serien började sändas, så det kanske inte påverkar mitt rykte som extremt Bones-fan ...). Jag har förstås också hunnit skaffa mig ett par böcker av Kathy Reichs, rättsantropologen vars liv tv-serien bygger på. Fast om jag hade varit riktigt nördig skulle jag förstås redan ha läst dem också ... Nåja.

Jag ville bara tala om det här så att ni förstår varför jag blir okontaktbar och ler saligt varje gång jag hör ord som "bones", "temperance", "booth", "dirt", "skull" och "subdural hematoma". I längden är det ju så tråkigt att hålla sina kärlekar hemliga.