Min bild av året

En gång hörde jag någon säga att alla människor har en inre bild av hur ett år ser ut. Jag vet egentligen inget alls om det här, men jag gissar att det i så fall är rätt vanligt att man tar fasta på det cykliska och föreställer sig något som går runt. Som en cirkel eller kanske en spiral. Min bild av året är dock rektangulär. Den grundar sig nämligen på scouternas väggalmanacka (som jag för övrigt rekommenderar alla att köpa, oberoende av inre bilder, för att det är en bra almanacka och för att pengarna gör nytta).

Ända sedan jag var liten har jag varje år fått en sådan almanacka, och faktum är att jag nästan tycker mer om den nu som vuxen än jag gjorde förr. Varje morgon när jag går upp drar jag bort ett kalenderblad och läser på dagens blad vem eller vilka som har namnsdag, vilket i mycket högre grad än en vanlig almanacka hjälper mig att hålla åtminstone någorlunda koll på datum och veckodagar, även när tiden går fort och dagarna flyter ihop.

Den första dagen i varje månad klistrar jag dessutom upp en ny månadsbild. Jag njuter lika mycket varenda gång. Tidens gång blir på något vis så tydlig och konkret för mig när bit efter bit av almanackan färgläggs med vackra bilder som speglar den aktuella årstiden. Och med tanke på hur många tusen gånger jag har tittat på en sådan här almanacka är det knappast konstigt att jag har påverkats av den.

När jag på sommaren kommer att tänka på att det snart är höst dyker omedelbart bilden av det rektangulära scoutalmanacksåret upp för min inre syn. Ibland, men det var betydligt vanligare förr om åren, ser jag mig själv stående på en månadsruta i en almanacka stor som en fotbollsplan. Därifrån kan jag blicka ut över året, både bakåt och framåt. Sett ur detta perspektiv ligger de månader som just passerat eller snart ska komma närmare mig än de andra, och det tycker jag känns logiskt och behagligt.

Men numera ser jag oftast helt enkelt en bild som påminner starkt om den här ovan, det vill säga samma bild som jag ser varenda dag när jag står framför almanackan och drar mitt kalenderblad. Fast jag har märkt att rutorna som symboliserar månaderna inte alltid beter sig som väntat i mitt huvud. Exempelvis ska det längst ner i högra hörnet vara juli, om man ska följa scoutalmanacksåret strikt. Men i mitt huvud lyckas både juni och juli klämma ihop sig mitt på den högra långsidan. Naturligtvis har det väl att göra med att sommaren för det mesta uppfattas som kort. Personligen tycker jag visserligen att tiden rusar iväg lika snabbt jämt, men när jag tänker på året så föreställer jag mig ändå sommaren som kortare än de andra årstiderna.

Höstmånaderna utgör den mest underliga delen av min inre bild av året. De tycks aldrig hitta någon bestämd plats att hålla sig till. Lite beroende på var på året jag själv befinner mig drar de iväg åt olika håll, så att de ibland ligger och trängs på vänsterkanten allihop, samtidigt som augusti tar upp hela den nedre kortsidan, och ibland sträcker sig ända från det där hörnet som skulle vara juli och fram mot den sista rutan. Men där är det i alla fall alltid december. Om det är några månader som har en absolut bestämd form och plats i mitt huvud så är det december och januari. Bilden av den delen av året matchar scoutalmanackan perfekt. Jag menar, skulle de flytta sig så skulle ju årsskiftet rubbas, och det går ju bara inte att föreställa sig. Ett år börjar och slutar längst uppe i det vänstra hörnet. Så är det bara.