tisdag, september 04, 2007

Livets prioriteringar

Att klippa av sig håret kan väl vara någon sorts symbolhandling, och det kanske inte vore helt fel att resonera i de banorna för min del just nu. Så där "raka av mitt hår, bäras ut på bår", som Martin Stenmarck sjöng en miljard gånger förra året. Det var dock lite väl drastiskt för mig, tyckte jag, och för övrigt väldigt långt efter om jag skulle låta mig påverkas av den låten. Men mitt hår behövde onekligen klippas. Femton månader mellan två klippningar kan vara personligt rekord. Dags att ta itu med det risiga eländet alltså.

Det finns tre frågor som jag alltid brukar få när jag är hos frissan.

  1. Och vad vill du göra med det här [håret] då?
  2. När klippte du dig senast? (Underförstått: "Det var ett tag sedan, va?")
  3. Jobbar du här i närheten, eller? (Tidigare var det "och du pluggar, eller?", men tydligen har jag på senare år börjat se äldre eller i alla fall mindre studentaktig ut, vilket ju är helt i sin ordning.)
Den här gången tyckte jag att jag var väl förberedd när jag knallade iväg till klippoteket. Jag hade repeterat svaren på frågorna, kommit ihåg att ta med mig plånboken och hade till och med bedömt tiden så bra att jag klev in genom dörren exakt på rätt klockslag. Ingenting skulle kunna gå snett.

Därefter kom överraskningarna slag i slag. Okej, fråga 1 betades förstås snabbt av, men sedan! Ingenting var som det brukade vara.

Jag är van vid att hårfrisörskorna i den här stan är snabba, effektiva, ytterst lyhörda för kundens (mina) önskemål och överhuvudtaget goda människokännare. De brukar fatta vinken när jag efter sisådär fem minuters konversationsförsök från deras sida fortfarande inte har satt igång med att redogöra för mina hemförhållanden, intressen och specialkunskaper. Då brukar jag få sitta i lugn och ro, lyssna på radio och bara njuta av att se håret glänsa i spegeln och känna kammen arbeta sig igenom hela kalufsen en bit i taget. Den här frissan var visserligen även hon snabb, men jag kände nästan direkt att den här klippningen skulle inte bli bra. Jag misstänker starkt att hon innerst inne var mer försäljare än frissa, för det var något otroligt vad hon babblade.

Jag blev tvungen att sitta på helspänn och vara beredd att försvara mig precis hela tiden. Tydligen var det ett misstag att avslöja hur länge det var sedan jag senast var och klippte mig, för i och med detta verkar jag ha håromyndigförklarat mig själv. Plötsligt var det något förfärligt vad mitt hår var torrt, slitet, strävt och allt möjligt annat som lät fasligt negativt. Jaha, tänkte jag först, så brukar det väl vara, men det blir ju snyggt när man har klippt av en bit. Det är liksom därför jag är här.

Medan frissan smetade och kletade in mitt stackars rena hår med diverse geggamojor och sprejade olika häxbrygder över huvudet på mig, ställdes jag mot väggen angående mina hårvårdsvanor. Använde jag schampo från frisören, eller? Brukade jag sätta upp håret? Skötte jag mina hårinpackningar som jag skulle?

För schampo och balsam från frisören skulle det förstås vara. Så att håret fick "riktig" fukt, blev glansigt och "... ja, fluffigt". Regelbundna inpackningar var i det närmaste livsviktigt, förstod jag det som. Det brukar andra frissor nämna också, fast mer i ord som "någon gång då och då". Här var det "en gång i veckan, och så låter du den sitta i en kvart, och du kommer att märka skillnaden redan första gången".

Jösses, människa, ville jag säga. Det är ju bara hår! Död päls. Det gör ju inte ens ont när man klipper i det. Visserligen gillar jag mitt hår, och det är en av de få saker på mig som är någonting värt (ja, inte enligt den här frissan då), så det borde jag väl vara rädd om, men om mitt hår är tillräckligt glansigt och fluffigt är ungefär mitt minsta bekymmer när jag är ute bland folk, om man säger så.

Bara för att förtydliga mig lite extra kommer här några exempel på val jag lätt gör.

tid [x] - [ ] pengar
pengar [x] - [ ] glansigt hår
snygg frisyr [ ] - [x] bekvämlighet
sommar på landet med sjövattendusch [x] - [ ] perfekt schamporeklamhårsvall
göra hårinpackningar [ ] - [x] tja, blogga till exempel

Man kan kanske tycka att jag inte borde ha långt hår om jag inte orkar bry mig om att sköta det, och kanske till och med hålla med frissan om att jag borde låta henne "klippa upp det lite roligare, göra något nytt ibland" så att jag skulle ha det utsläppt oftare, men det skiter jag fullkomligt i. Hästsvans och flätor är också frisyrer, right? Och efter att i en halvtimme tålmodigt ha hummat vänligt till det enträgna försäljningssnacket, som kompletterades av ett överdrivet användande av mitt förnamn, tröttnade jag på det hela och för första gången någonsin vägrade jag gå med på ett förslag från en frissa. Den kvinnan skulle inte få göra några fler experiment på mig.

Hon fortsatte dock fiska efter bekräftelse med frågor som "känns det inte bra att bli av med lite hår?" och "det blir väl skönt med lite fler hela hårlängder?". Jo, verkligen, instämde jag sanningsenligt, och tillade förtydligande att jag visst gärna hade klippt mig för länge sedan, men ibland måste man helt enkelt lägga pengarna på annat.

Uppenbarligen var det en vink som var tydlig nog, trots att jag inte ens längre hade för avsikt att försöka avbryta hennes tjat. Men jag hade fullt upp med att planera hur jag skulle avböja att köpa "riktigt schampo" vid kassan sedan, så jag märkte aldrig förändringen.

Jag lät henne föna håret, mest för att bli av med kittlande avklippta hårstrån, och hon beslutade sig helt själv för att hoppa över sprej. Inte blev det något mer tal om hårvårdsprodukter vid kassan heller. För andra gången på en halvtimme blev jag så förvånad att jag inte fattade vad som hände. Lättad smet jag ut genom dörren. Regnet hängde i luften, men tyvärr började det inte regna på hela vägen hem. Det skulle annars ha känts som ett härligt hån mot hårvårdspredikantsläktet.

Hemma satte jag genast upp håret i hästsvans, plockade fram Stenmarck-städskivan och satte igång med städningen.

6 kommentarer:

Lotten skrev:

"Hårvårdspredikantsläktet" drabbar mig också. Av någon anledning vill de alla förtala både mig, mitt hår och alla andra frisörer. Just nu går jag omkring en frisyr som påminner om ett tjog gafflar. Och skall så göra ett tag till, så det så.

Lady Stalker skrev:

Haha! Skrattar gott.

För mig dröjer det också osannolikt länge mellan besöken. Och så sitter man där och försvarar sina kluvna hårtoppar!

Idogt användande av ens förnamn är jag allergisk mot!

Flinn skrev:

Tack för stödet! Det är alltid lika trevligt att inte vara ensam i sådana här viktiga frågor. :)

nische skrev:

Kunden har numera alltid fel, som bekant, tills man säger ifrån så man känner sig otrevlig eller markerar på annat sätt att man själv vet vad man vill ha. Och då inträffar endera det att 1) den kommersiella representanten börjar hålla med en för att rädda vad som räddas kan av den eventuella affären, eller 2) går ner på tomgång, nollställer sig och med nöd och näppe förhåller sig neutral tills kunden lämnar etablissemanget. Dessa satans bodknoddar!

lilla my skrev:

Det är definitivt något rituellt över att klippa sig.
I många år lät jag håret växa och bara ansas lätt av exet.
Sen bestämde jag mig.
Det midjelånga, spikraka, hängande skulle bli en frisyr!
Knallade in till en drop-in-frissa, som inte alls hade drop-in utan bokade en tid dagen efter.
Bara denna backlash var tillräcklig för att jag skulle vara på väg att dra mig ur.
Dagen efter återvände jag med skakiga ben. Vad var jag på väg att göra?
Jo, bli predikad för i en timme om mitt tunna, eländiga, hala, elektriska hår. Hon hade aldrig sett maken till nåt liknande.
Det spelade ingen roll att frisyren blev fin och inte speciellt drastisk (lite uppklippt kring ansiktet och fortfarande så långt att det nådde ner till BH-bandet) jag kände mig ändå helt sänkt.
Sen tog det någon dag och jag vande mig.
Däremot gick jag aldrig tillbaka till henne, utan hittade en annan frisör, som successivt klippt mig kortare och kortare och som dessutom har förtroendet att sätta färg i håret.
Hon fattar det där med "lättskött" och behovet av enkel "luskontroll" (jobbar med små smittohärdar).
Dessutom fixar hon ett schysst kallprat - få igång henne på schlager och såpor, sen kan man sitta lugnt.
När jag sedan separarade i somras återkom det rituella.
Då klipptes håret ytterligare kortare och det var riktigt skönt!

PS En annan vånda är snackiga massörer. Vem vill prata jobb och privatliv, när man ligger halvnäck och blir knådad???

Flinn skrev:

lilla my: Jag förstår dig precis!