Jag öppnar det här gamla arkivet igen, tills vidare, för minnena börjar blekna och det känns inte längre lika farligt att bli hittad här. Men även om skillnaden mellan bloggarna kanske inte ter sig så stor, och även om Flinn är tillbaka, så är det ändå i Hem till Dalarna jag hör hemma nu. Vi ses!
Jag är fenomenalt bra på att hålla löften. Till andra. De jag ger mig själv brukar det bli lite si och så med, tyvärr. Kombinationen kan leda till ödesdigra konsekvenser för mig ibland. Som nu.
Först och främst hade jag lovat mig själv att hålla mig borta från det däringa Facebook, som alla tjatar så vansinnigt om. Ibland bestämmer jag mig helt enkelt för saker och så håller jag fast vid dem, utan att behöva några egentliga motiveringar. Till exempel har jag på detta sätt enkelt lyckats ignorera såväl filmen "Titanic" som Harry Potter-böckerna (ska läsa dem när hysterin lagt sig och alla filmerna är gjorda - kanske), Idol-programmen på tv och chokladkakor med nya underliga smaker.
Sedan råkade jag säga till exet att jag skulle registrera mig först när minst två personer efterfrågade mig på Facebook. Han var den ena då förstås. Jag trodde knappast att det skulle dyka upp någon mer, med tanke på hur ointresserade mina bekanta brukar vara av allt datorrelaterat (de har ju inte ens insett bloggarnas storhet, de stackarna!), och jag hade absolut inte räknat med att han skulle fuska.
Nåväl, nu har jag i alla fall två kompisförfrågningar, så jag är väl så illa tvungen att hålla vad jag har sagt. Hädanefter ska man alltså kunna hitta mitt fejs i den där boken (fast det finns ju redan här!), och för evigt kommer det att stå att jag har två vänner. Mitt ex och min bror. För ett före detta mobbningsoffer känns sådana saker inte helt bra.
Å andra sidan lär det väl inte vara så många som kommer att titta efter heller. Så vad sjutton, man måste ju testa saker och ting så att man kan ha en åsikt om dem sedan. Och, det får man ju inte glömma, ibland blir det bra.
(Det här var förresten inget blogginlägg, bara ett meddelande och en förklaring. Ju. Egentligen är jag inte här. Jag är ju fullt upptagen med att facebooka!)
Eftersom jag nu bor ihop med ungefär en tredjedel av mina bloggläsare känns det inte så där jättemotiverat att blogga på det sätt jag brukade göra. Dessutom upplever jag något så märkligt som en känsla av att vilja behålla saker för mig själv, och det just som det börjar hända grejer i mitt liv. Tänka sig!
Så jag tar mig nog ett blogguppehåll här på obestämd tid, eller kanske snarare återupptar uppehållet. Jag har allvarligt övervägt att radera alltihop, men vad ska jag då göra när jag ändrar mig igen? Starta en fyrtiosjunde nästan likadan blogg? Nej, det är bäst att tänka efter lite till och inte göra något förhastat.
Ha en skön höst, alla! Det ska jag försöka ha.
Och glöm inte att fortsätta klicka för skogen!
(Shit, jag har glömt hur man bloggar! Nej, just det, så där var det ... Så, va?)
Jag har blivit tonåring igen. Ingen sambo, inga husdjur, ingen bil (även om jag fortfarande har körkortet kvar), inget jobb och ingen egen bostad. Veckohandlandet är ungefär det enda som är vuxet och sig likt.
Tillbaka till flickrummet med lila textilier och spegelvägg. Mamma och pappa inom räckhåll. Tryggt och fint. Gatorna välbekanta sedan barndomen.
Plötsligt har min lillebror seglat om mig med ett antal år i utvecklingen. Vem vill jämföra vuxenpoäng nu?
Få se, vad är det man ska göra när man är tonåring? Sminka sig lite för mycket. Ha för lite kläder på sig på vintern. Bråka om telefonräkningar och hemkomsttider. Supa på helgerna. Sova bort hela förmiddagarna. Vägra svara hyfsat på tilltal. Äsch, vad tråkigt. Räcker det inte om jag sätter upp affischer med Orlando Bloom och Måns Zelmerlöw på väggarna?
Någon sa förresten till mig att om jag nu är tonåring igen ska jag väl börja dejta killar som är alldeles för gamla för mig. Typ 20-åringar. Nämen så lämpligt då, det kan ju vara brorsans kompisar med de häftiga bilarna. Håll i er familjen!
Att klippa av sig håret kan väl vara någon sorts symbolhandling, och det kanske inte vore helt fel att resonera i de banorna för min del just nu. Så där "raka av mitt hår, bäras ut på bår", som Martin Stenmarck sjöng en miljard gånger förra året. Det var dock lite väl drastiskt för mig, tyckte jag, och för övrigt väldigt långt efter om jag skulle låta mig påverkas av den låten. Men mitt hår behövde onekligen klippas. Femton månader mellan två klippningar kan vara personligt rekord. Dags att ta itu med det risiga eländet alltså.
Det finns tre frågor som jag alltid brukar få när jag är hos frissan.
I morse sa de på nyheterna något om att "rockstjärnor lever 2-3 gånger kortare än andra".
Nu har jag tänkt och tänkt hela dagen och jag fattar fortfarande inte hur gamla rockstjärnorna egentligen blir ...
