Ibland blir det bra

Öppet hus i arkivet

2008-10-04T12:30:00.002+02:00

Jag öppnar det här gamla arkivet igen, tills vidare, för minnena börjar blekna och det känns inte längre lika farligt att bli hittad här. Men även om skillnaden mellan bloggarna kanske inte ter sig så stor, och även om Flinn är tillbaka, så är det ändå i Hem till Dalarna jag hör hemma nu. Vi ses!

Motvillig strömföljare

2007-10-07T20:26:00.000+02:00

Jag är fenomenalt bra på att hålla löften. Till andra. De jag ger mig själv brukar det bli lite si och så med, tyvärr. Kombinationen kan leda till ödesdigra konsekvenser för mig ibland. Som nu.

Först och främst hade jag lovat mig själv att hålla mig borta från det däringa Facebook, som alla tjatar så vansinnigt om. Ibland bestämmer jag mig helt enkelt för saker och så håller jag fast vid dem, utan att behöva några egentliga motiveringar. Till exempel har jag på detta sätt enkelt lyckats ignorera såväl filmen "Titanic" som Harry Potter-böckerna (ska läsa dem när hysterin lagt sig och alla filmerna är gjorda - kanske), Idol-programmen på tv och chokladkakor med nya underliga smaker.

Sedan råkade jag säga till exet att jag skulle registrera mig först när minst två personer efterfrågade mig på Facebook. Han var den ena då förstås. Jag trodde knappast att det skulle dyka upp någon mer, med tanke på hur ointresserade mina bekanta brukar vara av allt datorrelaterat (de har ju inte ens insett bloggarnas storhet, de stackarna!), och jag hade absolut inte räknat med att han skulle fuska.

Nåväl, nu har jag i alla fall två kompisförfrågningar, så jag är väl så illa tvungen att hålla vad jag har sagt. Hädanefter ska man alltså kunna hitta mitt fejs i den där boken (fast det finns ju redan här!), och för evigt kommer det att stå att jag har två vänner. Mitt ex och min bror. För ett före detta mobbningsoffer känns sådana saker inte helt bra.

Å andra sidan lär det väl inte vara så många som kommer att titta efter heller. Så vad sjutton, man måste ju testa saker och ting så att man kan ha en åsikt om dem sedan. Och, det får man ju inte glömma, ibland blir det bra.

(Det här var förresten inget blogginlägg, bara ett meddelande och en förklaring. Ju. Egentligen är jag inte här. Jag är ju fullt upptagen med att facebooka!)

Onödig blogg

2007-09-27T11:24:00.000+02:00

Eftersom jag nu bor ihop med ungefär en tredjedel av mina bloggläsare känns det inte så där jättemotiverat att blogga på det sätt jag brukade göra. Dessutom upplever jag något så märkligt som en känsla av att vilja behålla saker för mig själv, och det just som det börjar hända grejer i mitt liv. Tänka sig!

Så jag tar mig nog ett blogguppehåll här på obestämd tid, eller kanske snarare återupptar uppehållet. Jag har allvarligt övervägt att radera alltihop, men vad ska jag då göra när jag ändrar mig igen? Starta en fyrtiosjunde nästan likadan blogg? Nej, det är bäst att tänka efter lite till och inte göra något förhastat.

Ha en skön höst, alla! Det ska jag försöka ha.

Och glöm inte att fortsätta klicka för skogen!

Hejdå vuxenpoäng

2007-09-26T20:30:00.000+02:00

(Shit, jag har glömt hur man bloggar! Nej, just det, så där var det ... Så, va?)

Jag har blivit tonåring igen. Ingen sambo, inga husdjur, ingen bil (även om jag fortfarande har körkortet kvar), inget jobb och ingen egen bostad. Veckohandlandet är ungefär det enda som är vuxet och sig likt.

Tillbaka till flickrummet med lila textilier och spegelvägg. Mamma och pappa inom räckhåll. Tryggt och fint. Gatorna välbekanta sedan barndomen.

Plötsligt har min lillebror seglat om mig med ett antal år i utvecklingen. Vem vill jämföra vuxenpoäng nu?

Få se, vad är det man ska göra när man är tonåring? Sminka sig lite för mycket. Ha för lite kläder på sig på vintern. Bråka om telefonräkningar och hemkomsttider. Supa på helgerna. Sova bort hela förmiddagarna. Vägra svara hyfsat på tilltal. Äsch, vad tråkigt. Räcker det inte om jag sätter upp affischer med Orlando Bloom och Måns Zelmerlöw på väggarna?

Någon sa förresten till mig att om jag nu är tonåring igen ska jag väl börja dejta killar som är alldeles för gamla för mig. Typ 20-åringar. Nämen så lämpligt då, det kan ju vara brorsans kompisar med de häftiga bilarna. Håll i er familjen!

Livets prioriteringar

2007-09-04T18:32:00.000+02:00

Att klippa av sig håret kan väl vara någon sorts symbolhandling, och det kanske inte vore helt fel att resonera i de banorna för min del just nu. Så där "raka av mitt hår, bäras ut på bår", som Martin Stenmarck sjöng en miljard gånger förra året. Det var dock lite väl drastiskt för mig, tyckte jag, och för övrigt väldigt långt efter om jag skulle låta mig påverkas av den låten. Men mitt hår behövde onekligen klippas. Femton månader mellan två klippningar kan vara personligt rekord. Dags att ta itu med det risiga eländet alltså.

Det finns tre frågor som jag alltid brukar få när jag är hos frissan.

Och vad vill du göra med det här [håret] då?
När klippte du dig senast? (Underförstått: "Det var ett tag sedan, va?")
Jobbar du här i närheten, eller? (Tidigare var det "och du pluggar, eller?", men tydligen har jag på senare år börjat se äldre eller i alla fall mindre studentaktig ut, vilket ju är helt i sin ordning.)

Den här gången tyckte jag att jag var väl förberedd när jag knallade iväg till klippoteket. Jag hade repeterat svaren på frågorna, kommit ihåg att ta med mig plånboken och hade till och med bedömt tiden så bra att jag klev in genom dörren exakt på rätt klockslag. Ingenting skulle kunna gå snett.

Därefter kom överraskningarna slag i slag. Okej, fråga 1 betades förstås snabbt av, men sedan! Ingenting var som det brukade vara.

Jag är van vid att hårfrisörskorna i den här stan är snabba, effektiva, ytterst lyhörda för kundens (mina) önskemål och överhuvudtaget goda människokännare. De brukar fatta vinken när jag efter sisådär fem minuters konversationsförsök från deras sida fortfarande inte har satt igång med att redogöra för mina hemförhållanden, intressen och specialkunskaper. Då brukar jag få sitta i lugn och ro, lyssna på radio och bara njuta av att se håret glänsa i spegeln och känna kammen arbeta sig igenom hela kalufsen en bit i taget. Den här frissan var visserligen även hon snabb, men jag kände nästan direkt att den här klippningen skulle inte bli bra. Jag misstänker starkt att hon innerst inne var mer försäljare än frissa, för det var något otroligt vad hon babblade.

Jag blev tvungen att sitta på helspänn och vara beredd att försvara mig precis hela tiden. Tydligen var det ett misstag att avslöja hur länge det var sedan jag senast var och klippte mig, för i och med detta verkar jag ha håromyndigförklarat mig själv. Plötsligt var det något förfärligt vad mitt hår var torrt, slitet, strävt och allt möjligt annat som lät fasligt negativt. Jaha, tänkte jag först, så brukar det väl vara, men det blir ju snyggt när man har klippt av en bit. Det är liksom därför jag är här.

Medan frissan smetade och kletade in mitt stackars rena hår med diverse geggamojor och sprejade olika häxbrygder över huvudet på mig, ställdes jag mot väggen angående mina hårvårdsvanor. Använde jag schampo från frisören, eller? Brukade jag sätta upp håret? Skötte jag mina hårinpackningar som jag skulle?

För schampo och balsam från frisören skulle det förstås vara. Så att håret fick "riktig" fukt, blev glansigt och "... ja, fluffigt". Regelbundna inpackningar var i det närmaste livsviktigt, förstod jag det som. Det brukar andra frissor nämna också, fast mer i ord som "någon gång då och då". Här var det "en gång i veckan, och så låter du den sitta i en kvart, och du kommer att märka skillnaden redan första gången".

Jösses, människa, ville jag säga. Det är ju bara hår! Död päls. Det gör ju inte ens ont när man klipper i det. Visserligen gillar jag mitt hår, och det är en av de få saker på mig som är någonting värt (ja, inte enligt den här frissan då), så det borde jag väl vara rädd om, men om mitt hår är tillräckligt glansigt och fluffigt är ungefär mitt minsta bekymmer när jag är ute bland folk, om man säger så.

Bara för att förtydliga mig lite extra kommer här några exempel på val jag lätt gör.

tid [x] - [ ] pengar
pengar [x] - [ ] glansigt hår
snygg frisyr [ ] - [x] bekvämlighet
sommar på landet med sjövattendusch [x] - [ ] perfekt schamporeklamhårsvall
göra hårinpackningar [ ] - [x] tja, blogga till exempel

Man kan kanske tycka att jag inte borde ha långt hår om jag inte orkar bry mig om att sköta det, och kanske till och med hålla med frissan om att jag borde låta henne "klippa upp det lite roligare, göra något nytt ibland" så att jag skulle ha det utsläppt oftare, men det skiter jag fullkomligt i. Hästsvans och flätor är också frisyrer, right? Och efter att i en halvtimme tålmodigt ha hummat vänligt till det enträgna försäljningssnacket, som kompletterades av ett överdrivet användande av mitt förnamn, tröttnade jag på det hela och för första gången någonsin vägrade jag gå med på ett förslag från en frissa. Den kvinnan skulle inte få göra några fler experiment på mig.

Hon fortsatte dock fiska efter bekräftelse med frågor som "känns det inte bra att bli av med lite hår?" och "det blir väl skönt med lite fler hela hårlängder?". Jo, verkligen, instämde jag sanningsenligt, och tillade förtydligande att jag visst gärna hade klippt mig för länge sedan, men ibland måste man helt enkelt lägga pengarna på annat.

Uppenbarligen var det en vink som var tydlig nog, trots att jag inte ens längre hade för avsikt att försöka avbryta hennes tjat. Men jag hade fullt upp med att planera hur jag skulle avböja att köpa "riktigt schampo" vid kassan sedan, så jag märkte aldrig förändringen.

Jag lät henne föna håret, mest för att bli av med kittlande avklippta hårstrån, och hon beslutade sig helt själv för att hoppa över sprej. Inte blev det något mer tal om hårvårdsprodukter vid kassan heller. För andra gången på en halvtimme blev jag så förvånad att jag inte fattade vad som hände. Lättad smet jag ut genom dörren. Regnet hängde i luften, men tyvärr började det inte regna på hela vägen hem. Det skulle annars ha känts som ett härligt hån mot hårvårdspredikantsläktet.

Hemma satte jag genast upp håret i hästsvans, plockade fram Stenmarck-städskivan och satte igång med städningen.

Och medellivskortheten är?

2007-09-04T17:05:00.000+02:00

I morse sa de på nyheterna något om att "rockstjärnor lever 2-3 gånger kortare än andra".

Nu har jag tänkt och tänkt hela dagen och jag fattar fortfarande inte hur gamla rockstjärnorna egentligen blir ...

Älskar, älskar inte ...

2007-09-03T21:31:00.000+02:00

Regn

2007-09-03T21:29:00.000+02:00

Dekoration

2007-09-02T15:48:00.000+02:00

Landskapsblomma

2007-09-01T16:17:00.000+02:00

Gräs

2007-08-31T10:48:00.000+02:00

Röda

2007-08-30T11:51:00.000+02:00

Urklivna

2007-08-29T11:41:00.000+02:00

Stollberget

2007-08-28T20:13:00.000+02:00

Skog, berg och slagg. Ahh!

Flugsvampsstenar?

Till mamma och pappa på högtidsdagen

2007-08-27T10:24:00.000+02:00

Skrivbord

2007-08-26T17:12:00.000+02:00

Väldoft

2007-08-25T18:10:00.000+02:00

På sjön

2007-08-24T15:03:00.000+02:00

Kottkluster

2007-08-23T20:41:00.000+02:00

Skönaste riket på jorden

2007-08-22T18:11:00.000+02:00

Gäst 2

2007-08-21T18:44:00.000+02:00

Gäst 1

2007-08-20T20:04:00.000+02:00

Månsken i augusti

2007-08-19T22:11:00.000+02:00

L'amour est bleu

2007-08-18T12:16:00.000+02:00

Midsommardans

2007-08-17T22:21:00.000+02:00

Dikesprydnad

2007-08-17T22:20:00.000+02:00

Tillfälligt slut på ord

2007-08-16T21:08:00.000+02:00

Jag verkar ha vant mig av med att blogga över sommaren, och eftersom de flesta jag känner ändå inte har tid att läsa bloggar är det kanske lika bra. Ett tag var jag på vippen att ta bort hela bloggen, liksom jag har gjort med dess föregångare, men det skulle bland annat orsaka en del trasiga länkar hos andra bloggare, så den får vara kvar tills vidare. Det kan ju förresten hända att jag kommer igång med bloggandet igen så småningom. Men jag tänker i alla fall städa en del bland gamla blogginlägg.

Får jag några ord över den närmsta tiden kommer jag troligtvis att stoppa dem i min listblogg. (Jaja, jag vet att det är helkoko att byta blogg hela tiden, men det kan mycket väl vara den som är min stora bloggkärlek, så jag måste ju ge den en chans!) Helt dött kommer det ändå inte att bli här på en gång, då jag planerar att lägga upp en del av de bilder jag har tagit i sommar.

Jag tror att det faktiskt kan vara så att jag mest tänker i bilder just nu.

Sommarhälsning från Flinn

2007-06-02T19:30:00.000+02:00

Oj vad det regnar!

2007-06-01T11:09:00.000+02:00

Måste ställa mig i fönstret och glo.

Ett helt vanligt täcke?

2007-05-30T11:50:00.000+02:00

Jag har nog löst lite för många korsord. Min hjärna är nu nämligen inställd på att i alla situationer genast hitta alternativa sätt att läsa ord som är eller ser sammansatta ut.

Här är ett av de senaste orden jag har fastnat på.

Istoppstäcke.

Fast jag tycker inte att min hjärna är helt fel ute i det här fallet. Varför ska det egentligen behöva kallas "istoppstäcke" överhuvudtaget? Nuförtiden är väl påslakan faktiskt standard och därmed de allra flesta täcken sådana som man stoppar i påslakanen? Det borde helt klart räcka att säga "täcke", tycker jag, i synnerhet när själva täcket hänger så där fint upphängt tillsammans med skylten.

Om det nu inte verkligen är så att det rör sig om ett täcke för bergsklättrare och glaciärforskare, förstås. Men så väldigt tjockt och varmt tyckte jag inte att täcket såg ut att vara.

Fluffigt firande

2007-05-26T11:33:00.000+02:00

Nellynellan fyller 3 år i dag. Nu kan vi börja ge henne kinderägg och lämna våra 1000-bitarspussel framme obevakade. Skönt.

Fast hon ser inte ut att vilja bli uppvaktad. Det kanske är lika bra, för någon fisktårta tänker jag då inte baka.

Verkliga livet

2007-05-25T21:04:00.000+02:00

Sommaren brukar innebära lågsäsong i bloggvärlden. Själv hade jag tänkt låta bloggtorkan drabba min blogg ungefär så snart det blev juni. Jag resonerade som så att jag behöver tänkandet till mitt övriga skrivande, energin till andra saker som ska göras och den tid som blir över till att gå ut bland blommorna och bara njuta. Och jag planerade lite för vad jag skulle blogga om den här tiden fram till dess, när plötsligt ...

Svisch!

Va? Vad var det? Kan det ha varit ... nej, det kan det väl inte? Jo, det var ju Livet! Ojoj. Hallå, jag vill med, vänta på mig!

Som ni förstår blev jag tvungen att rusa efter.

I dag: Valla och Gamla Linköping

2007-05-20T19:36:00.000+02:00

Som vanligt, klicka för närmare tittande.

I går: Motala

2007-05-20T19:03:00.000+02:00

Här kommer lite bilder från gårdagens utflykt till Motala. Huvudanledningen till att vi åkte dit var ett födelsedagskalas och ett tillfälle att få träffa mamma, mostermaffian och kusin E med sambo, men som synes hann vi också titta på en hel del annat under dagen.

Bilder tagna genom bilfönstret. Grått, trist väder över Östgötaslätten, lite uppmuntrande gula fält och en båt på Göta kanal.

Framme i Motala och solen. Varamons härliga sand, gott om plats på stranden och till höger jag på tipspromenad på själva kalaset (vilket var allt jag tänkte visa därifrån).

Besök hos mormor och morfar på kyrkogården. De bor förstås inte där, men jag pysslade lite med deras blommor för att göra dem glada i alla fall. Sedan åkte vi hem till moster och hämtade till slut de där böckerna, som visade sig bli rätt många! De ska väl räcka över sommaren, tycker jag.

Datorn har en lugn helg

2007-05-19T12:44:00.000+02:00

Det blev lite shopping i går. Lyckad sådan, dessutom. Eftersom jag inte finner någon direkt njutning i springandet i affärer i sig så är jag helt enkelt antingen nöjd eller missnöjd när jag kommer hem efter en shoppingtur. Den här gången hittade jag båda de två saker jag var ute efter redan i andra affären, och faktiskt till och med till bra priser. Ett synnerligen framgångsrikt genomfört uppdrag, med andra ord.

I dag fortsätter skojigheterna med kalasutflykt. Återkommer eventuellt med rapport från denna senare.

Längta bort en stund

2007-05-17T12:36:00.000+02:00

17 maj. Grattis Norge! Tänk om man fick vara där och i alla fall titta på firandet så där lite i smyg ...

Kristi himmelsfärd och långhelg. Sommaren är nästan här, även om det är grått och regnigt just för tillfället. Alla som har möjlighet åker väl till sina sommarstugor och jobbar utomhus. Tänk om man hade lite närmare och bara kunde ge sig iväg över dagen ...

Jag antar att jag får nöja mig med ett stort, fult, fullt köpcentrum. Men inte ens det blir nog av i dag.

Närbild

2007-05-15T18:46:00.000+02:00

Det där ska alltså förhoppningsvis bli en jordgubbe senare i år.

Naturfotodagboken 5

2007-05-15T15:58:00.000+02:00

Det är egentligen alldeles för blåsigt för syrenfotografering i dag, men himlen är ju så makalöst blå!

Och jordgubbsplantorna blommar i rosa som vanligt.

Att klippa gräset i frisk vind från växlande håll var förresten intressant. Det blev väldigt mycket gräs på väldigt många ställen där det i vanliga fall inte brukar vara gräs alls.

Vinnare är vi allihopa

2007-05-13T11:55:00.001+02:00

Serbien ja. Det var väl bra? Europa är enigt och ingen behöver starta krig åt något håll. Gott.

Jag behövde med andra ord inte gå och lägga mig arg. Inte över schlagern åtminstone. Fast sedan fick jag inte sova på flera timmar ändå, av andra orsaker. Så i dag är jag seg som en geléråtta. Vid det här laget vet väl alla att jag inte är att leka med om jag inte får sova och äta regelbundet, och så kommer det nog att förbli. I det avseendet blir jag inte äldre än fem år.

Till frukosten blev det i alla fall lite roligare igen, för då fick jag ett par lotter att skrapa. De var köpta i Sigtuna, vilket verkar vara ett bra ställe, för tro det eller ej, men det var faktiskt vinst på båda lotterna! Kanske är det ett tecken på att jag borde flytta till Sigtuna? (Nä.)

Linnea

2007-05-13T11:39:00.000+02:00

I dag är det Linnea-dagen. Linnea is my middle name. På riktigt. Nu skriver jag inte det här för att få en massa uppmärksamhet för det, för allvarligt talat tycker jag att det är helt okej att strunta i namnsdagar om man vill. Själv tycker jag visserligen att det är roligt att säga grattis till folk när jag vet att de har namnsdag. De brukar bli så förvånade då. Nej, anledningen till att jag nämner det är att Linnea faktiskt är ett av årets namn, Linné-år som det är.

Fast jag stavar tydligen mitt namn Linnéa. Det är rätt ironiskt, eftersom jag annars har lite svårt för onödiga accenttecken. Nåja, vi kan väl säga att det är för att lite extra hedra den store Carl von Linné. Fast egentligen är det ju varken honom eller hans blomma jag är uppkallad efter. Jag har helt enkelt ärvt namnet efter min mamma och mormor. (Grattis mamma!)

Förresten, hur underligt det än kan verka så har mitt smeknamn Flinn faktiskt ingenting med namnet Linnéa att göra.

La grande finale

2007-05-12T16:42:00.000+02:00

Mamma firar ett par födelsedagar och helgen tillsammans med sina arton syskon som har kommit cyklande upp från alla möjliga sydsvenska hörn. Ifall mostermaffian planerar att se på schlager i kväll kommer här en sammanfattning av mina åsikter och förhoppningar, så att de kan ha mig i åtanke när de sitter där hopklämda i soffan och diskuterar och förfasar sig. "Jaså, det var den här som Flinn gillade? Ska det vara bra, det här?" kanske de säger. Vad vet jag.

Jag blir rätt nöjd och glad om något av följande slår in:

Tyskland vinner.
Ryssland, Finland, Serbien, Ungern, Irland, Vitryssland, Grekland eller Sverige vinner.
Något annat land som inte är Turkiet eller Ukraina vinner.
Sverige slår Ukraina, oavsett placering.
Sverige slår Turkiet, oavsett placering.
Sverige får i alla fall tvåsiffrigt antal poäng.

Fast i själva verket bryr jag mig inte så förfärligt mycket om resultatet. I värsta fall härjar jag lite och går och lägger mig arg, men har lagt det bakom mig när jag vaknar i morgon.

Kanada kommer inte att vinna ESC i alla fall

2007-05-12T16:32:00.000+02:00

För ovanlighetens skull verkar det lite som om hockey-VM har hamnat i skymundan, och att det inte bara är i min lilla värld som till exempel ESC är större. Men hockeyn visas ju knappt ens på tv. Bara för ämnesblandningens skull tyckte jag att det kunde vara dags att skriva ett par ord om sport också. Och nu var det gjort. Tillbaka till schlageruppladdningen!

Maskrosfestival

2007-05-12T16:18:00.000+02:00

Fler favvoplumpar

2007-05-12T12:15:00.000+02:00

Som jag redan nämnt så är jag positivt inställd till bidragen från Serbien, Ungern, Irland och Vitryssland.

Fast det finns andra jag gillar ännu mer.

Finland, till exempel, har både en låt och en artist som imponerar på mig. Om de skulle råka vinna en gång till skulle det inte göra mig något alls.

Först var min absoluta favorit dock Ryssland. Det är nästan lite ironiskt, med tanke på att låten påminner en del om Elin Lantos melodifestivalsbidrag (som jag ju inte alls diggade, om man säger så). Men den här låten är mycket, mycket bättre, och tjejerna som sjunger lär tydligen vara bra på sitt jobb.

Grekland har också en låt som jag till min förvåning gillar. Men efter vad jag har läst kan det komma att bli ett rätt svagt uppträdande, så just under tävlingen kanske jag ändrar mig.

Egentligen tror jag inte att det spelar någon roll vad de här länderna gör på scenen, för när allt kommer omkring är det superenkelt för mig att välja ut en totalfavorit. Tyskland. Jag är fullständigt och komplett helsåld på Frauen regier'n die Welt och Roger Ciceros röst. Har det tyska språket någonsin låtit vackrare? Om han inte sjunger på tyska i finalen blir jag lite besviken, men jag kommer förstås att älska låten ändå.

Krysslandet

2007-05-12T12:06:00.000+02:00

Vilket bidrag som fick mitt enda lilla kryss i torsdags?

Turkiet förstås.

La Turquie.

Jag fattar inte varför jag har så svårt för de turkiska bidragen jämt. Det är nästan så att man kan tro att jag ogillar själva landet. Eller folk från Turkiet. Men så kan det väl ändå inte vara? De har väl inte gjort mig något? (Förutom då alla turkar på nätet som hängt efter mig, "beautiful blond Swedish girl", som tiggt och bett, krupit på sina bara knän och smörat halvt ihjäl sig för mig som de inte känner men som de är övertygade om måste vara deras drömkvinna bara för att jag är svensk. Galningar.)

Nej, antagligen håller de sig helt enkelt konsekvent till musikstilar som jag har lite extra svårt för. Det är väl inte mer med det.

Men vilket otäckt flin, förresten! Den turkiske sångarens, alltså. Brr! Hade det inte varit för honom hade jag kanske, eventuellt kunnat uthärda låten en eller ett par gånger till.

Att bara se vad som händer och höra vad de säger räcker inte längre

2007-05-11T18:45:00.001+02:00

Nu kom det ytterligare en låne-tv. Det passar ju bra, så mycket som vi ska titta på tv och film i helgen. Det vankas schlager i bredbild minsann!

Vardagsrummet är också sedan länge fullt av högtalare. Så då är det väl bara tillgång till en kanal för hd-tittande som fattas då.

För tillfället.

Samma lika

2007-05-11T17:28:00.000+02:00

Jag slog på tv:n och råkade precis få höra lite mer av de bidrag som gick vidare till ESC-finalen. Och då insåg jag att Moldavien i själva verket körde med samma låt som Vitryssland, lite lätt maskerat så där. Utan jättenäsa fast med konstiga byxor.

Det förklarar saken. Nu är jag med.

Då kan jag övergå till att fundera över varför folk röstade på Bulgarien. Kan det vara för att de sjöng "mitt relä" hela tiden? Det är ju lite knasigt och roligt på något vis. Fast nä, det var nog trummandet, gissar jag.

Äntligen lite mer schlagersnack!

2007-05-11T16:00:00.000+02:00

Det allra första intrycket, för omkring en månad sedan, var att det bara var en massa tröklåtar med i ESC i år. Men sedan har jag sett införprogrammen och lyssnat på låtarna både en och sjuttioelva gånger, och insett att jag i år har fler favoriter än någonsin tidigare. Dessutom är de låtar jag gillar av väldigt olika stilar.

Inte för att det hjälpte så värst mycket i går när det var semifinal. Eftersom det var ett så fantastiskt långt program så roade jag mig lite med att rita små figurer i tv-tidningen. En prick/blobba/plump/whatever för "favvo", ett kryss för "hato" och en pil åt höger för "vidare". Tolv av tjugoåtta bidrag fick en prick/blobba/plump/whatever, och då hade jag ändå varit lite snål. Jag menar, det skulle ju faktiskt vara "favvo". Men säkert fyra, fem låtar till var helt acceptabla. Av de tio låtar som gick vidare var bara tre sådana som fått en prick/blobba/plump/whatever av mig. Inte ett dugg oväntat egentligen, men jag blev ändå lite grinig på de där gamla jugoslavländerna, som säkert delade upp sig bara för att få med så många låtar som möjligt i ESC-finalen (nu var jag sarkastisk).

Okej, Serbien kom ju med till finalen. Skandal hade det väl varit annars. Men under kvällens gång tror jag faktiskt att Ungern med sin blues gick upp i topp på min egen lilla semifinalstopplista. Av de övriga som gick vidare gillar jag också på något vis Vitryssland, den gigantiska näsan till trots (man kan ju blunda om man blir rädd).

Sedan begriper jag ingenting. Moldavien fick väl röster för sina ... ehum, ska vi kalla det "byxor"? Och så var det ytterligare ett gäng låtar som inte hade minsta lilla flugpapperseffekt på mig. Redan vid den första snabbgenomgången hade jag glömt dem och frågade förvånat sambon om den där låten verkligen hade varit med på riktigt.

Det enda bidraget som fått ett kryss av mig gick naturligtvis också till final. Allt är som det brukar vara, med andra ord.

Jag vet att jag har annorlunda smak än resten av Europas befolkning, och det stör mig inte, för jag kan ju välja att lyssna på vilka låtar jag själv vill. Fast jag funderar lite på hur det kommer sig att jag nästan alltid har gillat bidragen från Island och Malta, hur bra eller dåligt det sedan än har gått för dem i tävlingen. Ömusik måste ha något visst. Inför finalen kan jag väl förresten redan nu då säga att det antagligen inte kommer att gå bra för Irland heller, eftersom jag också nästan alltid brukar tycka om deras bidrag. Så även i år. Förlåt, Irland!

Sedan beklagar jag lite att Andorra inte tog sig vidare. Jag tycker att det vore lite häftigt om de fick vinna ESC någon gång, så att evenemanget kunde hållas där. Ser eller hör man någonsin något från dem annat än i ESC-sammanhang? Jag vill se mer av Andorra!

Inte som jag tänkt mig

2007-05-10T20:32:00.000+02:00

Jag har varit så ohyggligt trött idag. Det måste bero på våren. Varje år när kvällarna blir ljusare gör jag likadant, fast det dröjer ett tag innan jag märker det själv. Jag börjar stanna uppe längre och längre på kvällarna. Alltid finns det ju något att göra. Men till slut börjar det bli segt att vakna på morgnarna, och när jag dessutom är för trött för att blogga på hela dagen borde jag nog gå och lägga mig lite tidigare några kvällar. Men det går ju inte nu heller! Nu ska jag i stället sitta uppe ännu lite senare och glo på tv.

Åh, jag hade ju tänkt blogga en hel del inför ESC, men typiskt nog slutade det med att jag varken hann eller orkade. Nåja, jag har väl fortfarande en chans att göra något fram till lördag kväll förstås. Som om någon skulle bry sig om det. Ha!

Hur som helst har jag ett gäng favoriter både i kvällens kvaltävling och bland de bidrag som redan är klara för finalen, så det blir nog bra hur det än går. Men tar sig inte Serbien till final blir jag faktiskt lite sur. Så, nu hann jag tycka någonting i alla fall.

Kändisspaning

2007-05-09T22:01:00.000+02:00

Just det, landshövdingen var på spexet också. (Jag måste bara nämna det eftersom han satt bara några stolar ifrån mig på samma rad.) Den mannen är verkligen överallt hela tiden! Jag begriper inte hur han orkar.

Försommarkväll i stan

2007-05-09T21:51:00.001+02:00

Vi har just kommit hem från ännu ett spex. Den här gången var det Linköpings Studentspex bidrag till årets spex-SM, så föreställningen var bara en timme lång. Att komma ut från teatersalongen och upptäcka att det fortfarande var ljust ute var en skön känsla. Inte behövde vi frysa eller skynda oss heller.

I sakta mak strosade vi därför genom stan i vad som nästan kändes som en sommarkväll. Folk satt på uteserveringar och gick omkring som vi på gatorna, träden var gröna och koltrastarna sjöng. Vi hittade några mysiga gränder som vi aldrig tidigare tagit oss tid att undersöka, men det gjorde vi nu. Sedan tog vi en vända till trädgårdsföreningen, där vi kunde vada i skära blomblad på grusgångarna och andas in söta blomdofter. Det kändes inte alls som mitt i veckan, utan snarare som en kväll på något semesterställe, där alla var fullständigt sommarlediga och fria.

Nu sitter jag här och undrar hur jag överhuvudtaget ska kunna förmå mig att gå och lägga mig.

Naturfotodagboken 4

2007-05-08T16:01:00.000+02:00

Det här får väl anses vara veckans omgång av blombilder. Jag kan helt enkelt inte låta bli att ta fler och fler bilder, år efter år, med bara små variationer i motiven. I dag var det ingen sol, och därmed inte heller samma starka färger som senast. Faktum är att det var riktigt mörkt av regnmoln. Innan jag hann få några bilder på syrenerna, som nu har slagit ut på de flesta ställen, började det ösregna.

Typiskt för Nelly, som för en gångs skull frivilligt hade gått ut mitt på eftermiddagen. Nu kom hon hem igen nästan direkt.

Själv struntade jag i de hårda, kalla dropparna som föll mot mitt huvud och smattrade mot jackan. Om jag bara bestämmer mig för det så kan jag ganska lätt njuta av att vara ute i regn. Speciellt befriande känns det så här mitt under pollensäsongen. För även om jag inte längre är så värst allergisk så kommer det nog alltid att sitta kvar i huvudet. Bara det att man vet att luften är full av virvlande, onda, gula små pollenkillar gör att man vill hålla andan. Regnet slår dock ut alla idiotiska mentala spärrar. Och så luktar det så gott.

Som om det inte fanns nog av ljuvliga dofter utomhus så här års. Under några korta veckor ska man hinna sniffa i sig en stor del av naturens bästa dofter, så när man som jag är luktoman är det nästan så att man får en överdos av sköna doftintryck ibland. Men härligt är det!

Åh, vad jag babblar! Det var ju bilder jag skulle visa. Här!

Ser ni, jag börjar hålla mina löften även till mig själv nu! Hägg, hägg, underbara hägg ... Häggbilderna togs faktiskt verkligen inifrån busken, eftersom det vid det laget regnade ganska kraftigt. Jag kan fortfarande känna doften i huvudet när jag tittar på bilderna. Mmm!

Veckan som gått

2007-05-07T21:33:00.001+02:00

Jaha, hur har det varit här sedan jag hördes av senast då? Jag får väl ta och gå igenom de viktigaste av standardbloggämnena.

Väder: Fint (ett par, tre nätter med minusgrader).

Kläder: Mycket grönt, faktiskt.

Trädgård: Gräset blev klippt till slut -- av grannen!

Natur: Körsbärsblombladen regnar så där som de brukar göra i japanska filmer.

Sport: Snooker-VM är inte riktigt slut än, men snart så.

Intresseklubben: På ett dygn sjönk temperaturen i kylskåpet med nästan fem grader, trots att vi inte gjort något med det eller dess innehåll. Efter att vi skruvat ner kyleriet och väntat ett dygn var temperaturen tillbaka på lagom nivå och har sedan dess hållit sig stabil.

Så där. Nu är alla up-to-date med mitt spännande och händelserika liv igen. Puh!

Naturfotodagboken 3

2007-04-30T18:28:00.000+02:00

Naturfotodagboken 2

2007-04-30T18:27:00.000+02:00

Naturfotodagboken 1

2007-04-30T18:24:00.001+02:00

Klicka på bilden för större version.

Till dem det berör

2007-04-27T15:49:00.000+02:00

Sambon, av mig för närvarande kallad fransmannen, kom hem med förkylning men utan bagage. Han hade under sin resa varit på fransk valvaka, ätit dyr mat och sett Bones dubbad till franska.

Inget märkvärdigt, med andra ord.

Själv har jag mest sprungit runt, runt i ett par dagar nu och knappt suttit vid datorn alls. Det är mycket ovanligt för min del, i alla fall när jag är hemma. Men jag mår bra ändå.

För övrigt är det ju varmt och så där, fast jag kan inte förmå mig till att byta ut långbyxorna mot något kortare riktigt än. Det blir väl tid till det också. Fast när jag såg att spirean redan blommar på vissa ställen kändes det konstigt. Jag förknippar fortfarande spirea med skolavslutning, trots att den väl också i Falun brukar ha hunnit blomma över vid det laget. Det är nog snarare syrener man brukar se vid skolavslutningar. Ja, det beror ju på var man är förstås.

Hur som helst är det ingen tvekan om att det går undan i år. Jag har lust att gå ut med kameran en sväng, men idag känner jag mig faktiskt en aning allergisk, så det får vänta någon dag. Men det gäller att skynda sig, för rätt vad det är har man missat en massa av det fina. Jag ska inte missa häggens blomning i år, det har jag lovat mig själv. Jag ska stå under en hägg en kvart varje dag och bara andas genom näsan. Eller något ditåt.

Förresten, när ska man egentligen börja klippa gräset? Vårt börjar bli väldigt långt och ser himla smaskigt ut (ur en kanins synvinkel). Jag råkade visst sluta klippa det lite väl tidigt i höstas, fast jag kunde ju inte veta att det skulle fortsätta växa ända in i januari. Hittills i år har jag bara sett nyklippt gräs på ett ställe, men det borde väl vara okej att sätta igång med klippandet snart?

Dumpad docka sjunger på sista versen

2007-04-21T18:51:00.000+02:00

Om det är någon gång jag verkligen borde behöva blogga varje dag så är det väl nu när jag inte har någon hemma att prata med (Nelly är förresten försvunnen igen). Och så är det väl bra om det märks att jag lever.

Fast jag har inte precis något att skriva om.

Ehum.

Det skulle vara att jag var ute med soporna då. Eller snarare det lilla lustiga som hände när jag gick ut med soporna.

Jag klev in i soprummet, där ett antal stora sopkärl står uppradade efter väggarna. Som väntat började det bli rätt fullt i dem, så här halvvägs in på helgen. Plötsligt började det spela någonstans nere bland soporna.

Barbie girl.

"Life in plastic, it's fantastic."

Där bland alla plastpåsar var just de orden onekligen lite skojiga.

Att folk inte orkar källsortera sitt elektronikskrot är förstås mindre lustigt, så jag föredrar att intala mig att det var ett skämt. Dolda kameran kanske. Bäst att ni håller utkik efter mig på tv framöver.

Åldersfråga

2007-04-19T20:38:00.000+02:00

När börjar man förresten räknas till "folk i 30-årsåldern"?

Jag måste vänta minst ett år till, va?

27

2007-04-19T20:35:00.000+02:00

Jag tänker mig att 27 år är en bra ålder.

Det har jag kommit fram till efter att ha tänkt på saken i ett par dagar. Nästan alla intressanta människor jag vet har ju någon gång varit just 27, och de övriga kommer troligen någon gång att bli det. Min slutsats är därför att 27 år måste vara en bra ålder.

Man kan alltid prata med bloggen

2007-04-19T19:55:00.000+02:00

Jag för en livlig diskussion med mig själv just nu. Det är resultatet av att jag får bestämma alldeles själv hur jag ska lägga upp kvällens program. Visserligen brukar det rätt ofta bli som jag föreslår även i vanliga fall, och visserligen är jag ensam hemma hela vardagarna, men att vara ensam hemma på kvällen känns ändå speciellt. Som föräldrafritt liksom.

Ja, så nu vill jag ju förstås göra det bästa möjliga av tiden.

- Åh, tänk! Du kan ju se på film, filmer, flera stycken, hur många du vill, och hoppa fram och tillbaka mellan scenerna hur mycket som helst utan att nån får veta hur larvig du är. Och du kan se konstiga program på tv, eller se om veckans Bones-avsnitt en tredje gång ... Det finns oändliga möjligheter!
- Ja, eller så kan jag läsa. Boken jag håller på med börjar ju bli rätt spännande nu.
- Men då kanske du blir rädd sedan när du ska gå och lägga dig.
- Äsch! Inte då. Fast jag kan i och för sig spela lite tv-spel i stället.
- Ja, eller varför inte göra nåt vettigt? Du vet ju att det är på kvällarna du jobbar som bäst.
- Hm ...
- Och nu finns det inget som kan distrahera dig heller.
- Gör det inte?!
- Okej, det finns ingen som kan distrahera dig då.
- Förvisso ...
- Och du kan hålla på hur länge du vill, eftersom du kan ta sovmorgon i morgon sedan.
- Ja! Jag kanske kan hinna allt jag vill göra under kvällen och sedan sova på förmiddagen!
- Fast ...
- Vadå?
- Då kommer du bara att älta hur sent du kommer igång i morgon istället.
- Mmm, jag vet.
- Så vad ska du göra då?
- Öööh ... Nu vet jag! Jag bloggar!
- Jaha, och vad ska det vara bra för?
- Det är roligt?
- Ja, jo, det förstås. Och så kan du kanske passa på att tala om för folk att du är ensam hemma ett tag.
- Men blir de inte oroliga och håller på och berättar för släktingar som ringer och kollar mig hela tiden då?
- Äh. Förresten var det ju du själv som höll på och bekymrade dig över att du inte skulle ha nån i närheten att be om hjälp i en eventuell krissituation.
- Ja, men det kommer såklart inte att hända nåt. Det brukar det inte göra.
- Fast det skadar väl inte att berätta det i alla fall?
- Nej, okej då. Men visst är det lite häftigt? Så här länge har jag inte varit ensam på ... tja, typ åtta år kanske.
- Supercoolt. Verkligen.
- Ja, så vad ska jag göra resten av kvällen då?
- Bestämde vi inte att du skulle jobba?
- Nej, nu ska jag kolla upp om flyget till Genève kommer fram som det ska. Inte för att det säger nåt om ifall sambon var med på det, men ändå. Och när jag ändå sitter vid datorn ...
- Jaja, jag vet. Blogga.

Kanske hinner jag ändå något mer sedan. Sambon beräknas nämligen inte komma hem förrän nästa vecka. Anledningen är en ny, och mycket hastigt påkommen, jobbresa till Grenoble.

Basattnivet.

My way

2007-04-17T18:16:00.000+02:00

Det är bäst att jag exemplifierar hur man kan fira sin födelsedag på ett eget roligt sätt.

Man kan ha på sig skojiga strumpor med nyckelpigor på.

Man kan ha en fjäril som kittlar en lite lätt vid halsgropen.

Man kan sätta blommor i håret.

Man kan göra en hemlig utflykt på egen hand.

Man kan avnjuta en bra film som man har fått i present.

Man kan gå ut och så en påse blomfrön.

Man kan lägga upp en bild på Hugh Dancy på sin blogg. Eller nej förresten, det blir nog lite larvigt. I stället kan man surfa runt en stund och titta på bilder på andra ställen.

Kundtjänst

2007-04-17T15:54:00.000+02:00

Jag leker kundtjänst här idag. Det ringer nämligen en massa folk och ställer frågor. Mest undrar de (mina svar inom parentes):

"Vad har du för väder?" (Fiiint!)
"Har du blivit nå' firad då?" alt. "Har du fått nånting kul?" (Ja.)
"Ska ni ut och äta ikväll?" (Haha, nej!)

Hade det här nu varit en riktig kundtjänst skulle nog folk bara ha blivit glada över att kunna hitta svaren på sina frågor här på nätet, men det enda som händer nu är väl att de som börjar med att spana in bloggen inte har något kvar att säga när de sedan ringer. Hoppsan!

It's my party and I skip it if I want to ...

2007-04-17T15:21:00.000+02:00

Det finns människor som har svårt att föreställa sig att inte alla tänker och tycker exakt som de själva gör. Det brukar ofta vara samma människor som säger åt sådana som mig att skaffa ett liv. Okej, det kan jag väl göra, men i så fall vill jag skaffa mig ett eget liv, inte bara kopiera deras.

För tänk om man nu till exempel fyller år. Och tänk om man då:

har ballongfobi,
aldrig har varit särskilt förtjust i tårta,
inte har lust att gå ut och supa eller på annat sätt "festa",
har telefonskräck,
håller på att skämmas ihjäl när folk sjunger för en,
mest blir allergisk av blommor inomhus,
inte har något större behov av presenter
och faktiskt tycker att det kan vara helt underbart att få fira sin födelsedag alldeles för sig själv, och kanske lite med sin blogg.

Måste man bli betraktad som helt dum i huvudet för det? Kan inte folk i stället inse att man gör det lättare för dem genom att inte förvänta sig någon mer uppvaktning än ett enkelt "grattis"?

Jo, en del kan. Tack ska ni ha! Jag är fullkomligt nöjd med att ha det så här.

Har man tur eller?

2007-04-17T15:10:00.000+02:00

Det är Bones på min födelsedag!

Lycka.

Nu!

2007-04-17T11:10:00.000+02:00

Ugglan säger hulihu.
Jag, jag fyller tjugosju.

Schlagerdags igen!

2007-04-13T18:37:00.001+02:00

Ikväll sänds första delen av Inför Eurovision Song Contest 2007 på SVT (läs mer, titta och lyssna här). Det ska jag så klart se. Jag gillar sådana program nästan lika mycket som själva tävlingen. Jag har redan lyssnat lite på en del av låtarna, men eftersom det är så ofantligt många länder som deltar nuförtiden orkar jag inte riktigt gå igenom alla själv. Det blir lätt att jag hoppar över de länder som inte brukar imponera på mig, och då missar jag ju alltid något. Därför vill jag se en ordentlig genomgång på tv. Och "det nordiska rådets" åsikter är förstås också roliga att höra.

Fast själva programmet brukar få mig att skämmas en del. Det är snarare regel än undantag att jag har invändningar mot valet av programledare och svensk representant i panelen, men jag orkar inte gnälla över det nu. I stället noterar jag att Eirikur Hauksson representerar Island i både införprogrammen och själva tävlingen i år. Det ska bli intressant att se hur det kommer att bli. Inte för att det brukar vara så mycket annat än uppmuntrande ord mellan grannländerna annars heller, men kommer någon att våga säga någonting negativt alls om det isländska bidraget ikväll? Jag skulle kunna se programmet bara för att få svar på den frågan.

Annars kan man ju alltid slösa bort en stund vid datorn. Till exempel här:

Jobbar på att komma i vårstämning

2007-04-12T22:14:00.001+02:00

Vitt.

Blått.

Ljusgrönt. Och där fick vi med ett träd också! (Så här på bild är björkar riktigt vackra året om, och orsakar bara inbillad klåda.)

Tvåorna och sjuorna

2007-04-10T19:23:00.000+02:00

Här vankas ytterligare tillbakablickar på mitt liv, eftersom Lady Stalker här utmanar mig att berätta något om mig från de årtal som slutar på två och sju. Det ska väl vara snabbt avklarat, med tanke på hur ung jag är (kanske är det för ovanlighetens skull en fördel?), men det är i alla fall en utmärkt utmaning tycker jag som snart fyller 27.

1982 gjorde jag väl egentligen inget särskilt. Jag lekte för allt vad jag var värd, och turnerade med mina föräldrar till alla släktingar och andra som tyckte att jag var såå söt.

1987 började jag skolan och skrev en massa så kallade händelseböcker. Min allra första handlade om en dagsresa som jag och mina föräldrar hade gjort till Stockholm under sommaren. Det starkaste minnet från den dagen var att när vi åt lunch på Skansen fick jag jordgubbsgrädde till pannkakorna. Inte nog med att det var så lyxigt att man fick grädde till pannkakor alltså, utan den var till och med redan färdigblandad med sylt! Sådana saker gör onekligen intryck ...

1992 läste jag tvillingböcker och KP, hade massor med små plastnappar i halsband eftersom det var årets fluga, lekte med olika kompisar och våra husdjur nästan varenda dag, spelade piano, praoade på ett tryckeri och skrev i min dagbok att textilslöjd var det roligaste skolämnet. På sommarlovet var jag med familjen på Korfu och imponerades av nästan allting från att det lyste i poolen på kvällarna till min egen förmåga att förstå engelska.

1997 gick jag i gymnasiet och gillade att läsa både teknologi, företagsekonomi och spanska. Jag hade fyra nära vänner som jag träffade nästan dagligen. Vi hade mysiga fester och temakvällar med vårt gäng i stort sett varenda helg.

2002 bodde jag i en studentlägenhet med min före detta korridorsgranne som sambo. Efter två och ett halvt års kämpande insåg jag till slut att jag nog inte skulle bli civilingenjör i alla fall, hoppade tvärt av den utbildningen och började läsa litteraturvetenskap. Plötsligt gick studierna strålande. Jag bestämde mig för att i fortsättningen följa hjärtats argument i stället för hjärnans. På hösten fortsatte jag på den vägen då jag började läsa svenska.

2007 bor jag i en människolägenhet (till skillnad från studentdito alltså) med egen uteplats, tillsammans med samma sambo och även en katt och mängder av silverfiskar. Jag har fortfarande inte "blivit något", men får ständigt nya idéer som jag talar ganska tyst om.

(För en gnutta information också om övriga år kan man kolla här.)

Jag har som vanligt ingen att utmana, men den som är sugen på att ta sig an uppgiften är förstås fri att göra det.

Ben och nördskämt

2007-04-10T15:19:00.000+02:00

Idag är det äntligen tisdagen den tionde april! Jippi! Som jag har längtat, ända sedan före jul faktiskt. Fast då visste jag inte hur länge jag skulle bli tvungen att vänta. Vissa tv-kanaler är nämligen förfärligt dåliga på att tala om sådant. "Återkommer i vår" är det närmaste svar man brukar få, antagligen för att de inte ens själva är säkra på om de tänker fortsätta att visa serien som de just avbrutit mitt i säsong två.

Men idag är äntligen Bones tillbaka!

Det här är nu inte ett försök att få någon annan att börja titta på min favoritserie, så jag tänker inte förklara vad det handlar om och sådant där. Jag menar, välgenomtänkta tv-serier om smarta, snygga människor i ungefär trettioårsåldern som löser mordfall i expressfart finns det ju gott om. Säkert finns det många sådana serier som objektivt sett är mycket "bättre", och som jag också skulle kunna fastna för, men jag har förbjudit mig själv att börja titta på nya tv-serier utom i vissa specialfall då jag kan ge mig själv extra särskilda skäl för det.

Egentligen skulle jag inte börja titta på Bones heller, bara se vad det var och sedan titta på det de veckor jag ansåg att jag hade tid över. Men det dröjde inte länge innan jag var så fast man kan bli. Det var antagligen de nördiga referenserna och skämten som var avgörande. Och kanske att det i vissa avseenden påminner om Arkiv X.

Bara en gång tidigare har en tv-serie varit i närheten av att få samma betydelse för mig, och det var Ally McBeal. Den gick på måndagar när jag gick på gymnasiet, och varje måndagsmorgon log mina kompisar Magnus och Lena roat åt mig när jag kom skuttande genom korridorerna med ett fånigt flin och hojtade "hurra, det är måndag!". Ally McBeal var en fantastiskt bra serie, som även andra insåg storheten med, men jag hade ändå ingen att dela den där underbara melankoliska känslan som ofta dök upp i slutet av avsnitten med förrän jag flyttade till studentkorridoren och träffade Astrid. Hon hade bara sett serien dubbad till tyska tidigare (eftersom hon kom från Österrike), men hade precis samma inställning till den som jag. Så under veckans heliga timme var det i fortsättningen våra regler som gällde i det gemensamma köket. Sådana som vår korridorsgranne, han som numera är min sambo, som var vana att titta på Cityakuten vid den tiden, fick helt enkelt finna sig i att byta favoritserie.

Ally McBeal går förresten i repris på TV4+ nu, men för mig är det numera Bones som gäller. Under det långa och mycket plågsamma juluppehållet har jag i alla fall kunnat trösta mig med den första säsongen på dvd. Bara en sådan sak, att jag nu har en tv-serie på dvd, det hade jag för ett halvår sedan knappast kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle komma att ha.

Nu försöker jag lära mig att bli ett riktigt hängivet fan. Jag har börjat med att se om avsnitt gång på gång (jag tröttnar faktiskt inte alls på det) utan text för att lära mig repliker utantill. Jag har givetvis en bild från Bones som skrivbordsbild på min dator (som för övrigt ser ut exakt som huvudpersonen Bones bärbara dator i serien, fast jag hade ju min dator innan serien började sändas, så det kanske inte påverkar mitt rykte som extremt Bones-fan ...). Jag har förstås också hunnit skaffa mig ett par böcker av Kathy Reichs, rättsantropologen vars liv tv-serien bygger på. Fast om jag hade varit riktigt nördig skulle jag förstås redan ha läst dem också ... Nåja.

Jag ville bara tala om det här så att ni förstår varför jag blir okontaktbar och ler saligt varje gång jag hör ord som "bones", "temperance", "booth", "dirt", "skull" och "subdural hematoma". I längden är det ju så tråkigt att hålla sina kärlekar hemliga.

Lära för livet

2007-04-09T21:14:00.000+02:00

Det är lustigt vad man lär sig i skolan. Eller egentligen kanske snarare vad som fastnar. Jag kom att tänka på en sådan sak häromkvällen när jag påbörjade en av de fina, tjocka, inbundna böckerna från bokrean.

Jag kan tänka mig att det här minnet är från någon gång när jag gick på mellanstadiet, precis i början av 90-talet. På den tiden fick vi fortfarande rätt ofta nya, fina böcker till undervisningen i skolan. Vi fick också behålla en del böcker. Till exempel har jag både en bra världsatlas och en uppslagsbok kvar som praktiska minnen från min skoltid.

Vem det var som sa det där som fastnade så väl minns jag inte, men kanske var det en vikarie. Av någon anledning har jag alltid fäst lite extra uppmärksamhet vid vad de har sagt. Den här sa något i stil med:

- När ni får en ny bok ska ni alltid börja med att göra så här ...

Och så demonstrerade han hur vi skulle slå upp boken någonstans mitt i, försiktigt bända isär de två halvorna, och därefter mjuka upp hela bokryggen genom att fortsätta dela på mitten igen och igen och igen ... (Det är nu alltså inte meningen att man ska behöva fatta något av min beskrivning, och förresten är väl det här självklart för alla om det är något som tas upp redan i grundskolan?)

Sedan dess gör jag nästan alltid precis så innan jag börjar läsa en ny bok. Jag vill ju vara snäll mot mina böcker. Okej, ibland slarvar jag, men då händer det faktiskt att boken blir sur och hämnas genom att bli trög, svårbläddrad och kanske till med sprucken och ful.

Så där lärde jag mig alltså något verkligt nyttigt i skolan. Vilka kunskaper för livet fick ni med er från er skoltid?

Helg-tv

2007-04-05T15:46:00.001+02:00

Sambon kom hem vid tvåtiden bara för att meddela att han skulle åka ner på stan och hämta en låne-tv. För en stund sedan kom han så mycket riktigt inkånkande på en halvstor, halvdammig och rätt platt tv.

Glasögon visste jag att man får låna hem och prova om man har svårt att bestämma sig hos optikern. Men då brukar det väl vara säkert att man kommer att köpa åtminstone ett par. Jag har dock aldrig hört talas om att man kan få låna hem och testa en tv. Det låter ju för bra för att vara sant. Jag har frågat sambon flera gånger för att försäkra mig om att han inte av misstag kan ha skrivit på något avtal av något slag, men han säger att han inte ens var tvungen att visa legitimation. Han bara uppgav sitt namn och hämtade en tv.

Spelar de på människors höga moral och dåliga samvete här? I alla fall jag känner det lite som att man utnyttjar den stackars tv-handlaren om man lånar en tv och sedan kommer fram till att man inte vill köpa någon (av honom). Så det här kanske är ett jättesmart trick? Eller handlar det snarare om dåligt affärssinne? Kan det vara som sambon säger att tv-handlaren bara är snäll?

Skärtorsdag

2007-04-05T11:50:00.001+02:00

Skärtorsdagen känns nästan mer som "min" dag än vad min födelsedag gör. Jag gillar den trots att det är dagen då de små påskkärringarna med läppstift på kinderna driver omkring och gör världen osäker (i alla fall uppe i Dalarna, för här i Östergötland är det väl påskafton som gäller?). Vet inte om det har något att göra med att jag är född på en torsdag eller vad det är. Det var i alla fall inte alls det jag hade tänkt skriva nu.

Nelly har inte synts till idag. Jag föreslog på skoj att hon har blivit häxkatt och är på väg till Blåkulla. Fast är det inte först den kommande natten som avresan ska ske? Sambon trodde att hon kanske behövde packa eller förbereda sig på annat vis.

Eller så börjar påskfirandet, liksom så mycket annat, lite tidigare för varje år?

Vi var och handlade igår kväll, fast vi annars alltid veckohandlar på torsdagar. Jag tänkte att det kanske skulle vara något mindre fullproppat med folk i affären då än idag. Men vid den största och mest populära stormarknaden (som även vi har valt allt oftare på sista tiden, eftersom den egentliga favoriten har börjat få allt sämre utbud av varor) var det så mycket folk att det var slut på kundvagnar! Något sådant har jag aldrig varit med om tidigare, inte ens dagen före nyårsafton. Sambon tyckte att vi kunde vänta på en vagn, men jag övertalade honom att åka till det andra stället. Där var det lugnt och skönt, gott om plats vid mejeriavdelningen och ingen kö i kassan. Och allt vi skulle ha fanns för en gångs skull. Så jag vet inte, kanske var det ändå inte extremt mycket folk som påskhandlade igår, utan bara extremt trängselsugna människor.

När allt kommer omkring är det nog en rätt vanlig skärtorsdag ändå. Och en rätt vanlig torsdag också för den delen. Själv ska jag nu gå och sortera tvätt att sedan släpa ut till tvättstugan.

Jag dricker av kranvattnet och tågen stör mig inte nämnvärt

2007-04-03T15:39:00.001+02:00

När jag tog in posten och upptäckte ett stort, tjockt brev med avsändaren SCB började jag genast småstudsa lite på stället. Och då hade jag inte ens kollat att det var adresserat till mig. Men det var det som tur var. Hade de skickat en enkät till sambon skulle de inte ha haft någon större framgång med att få in några svar.

Själv älskar jag enkäter av de flesta slag, och kanske lite extra sådana där jag får svarsalternativ och rutor att rita prydliga kryss i. Och ännu mer entusiastisk blir jag om jag känner att jag får uttrycka tämligen oviktiga vardagsåsikter.

Men oj, det här berättade jag ju om redan här! Det kom ni förstås ihåg? (Jag föreställer mig nu att ni sitter där och nickar mot era skärmar.) Nåväl, då behöver jag inte tjata mer om det.

I alla fall, den här enkäten skulle enligt titeln handla om "miljöhälsa", vilket jag inte var riktigt säker på vad det innebar, men det visade sig i alla fall handla väldigt mycket om ... tja, öron-näsa-hals kan vi väl säga. Typ hur mycket jag hostar och andas in olika otrevligheter, vad jag är allergisk mot, hur mycket grannarna väsnas och om jag sover med öppet fönster. En del frågor om telefoni var det visst också, så jag fick en chans att vädra min oro över kommande hälsoproblem orsakade av diverse strålning.

En hel lunch satt jag och fyllde häftet med mina svar, och kände mig vansinnigt nöjd efteråt. Sedan kom jag på hur otroligt lite jag själv egentligen skulle få ut av mitt deltagande i denna undersökning. Trots att jag verkligen är intresserad av att läsa olika slags statistik slog det mig plötsligt att det här enbart kommer att resultera i en heltråkig rapport. Inget mer. Resultaten ska förresten inte publiceras förrän 2009, så om jag överhuvudtaget hör talas om dem (för jag kommer förstås inte att leta reda på dem själv) kommer jag knappast att komma ihåg att det var just den undersökningen jag deltog i.

Inte får man något för besväret heller. Man tycker ju att man kunde få lite allerginässprej eller något i alla fall. Annars kan fler enkäter att kryssa i rutor på också duga. Skicka till mig bara! Jag svarar i mån av tid och kompetens. Bara ni inte ringer, för då svarar jag inte alls.

Smittad

2007-04-02T12:07:00.001+02:00

Först hade mamma någon mystisk feber. Jag pratade med henne i telefon och nästa dag hade även jag mystisk feber.

Mamma har onda knän som stör henne på nätterna. Nu har också jag fått ont i knäna. Först var det det vänstra, i samband med den där febersjukdomen. Sedan, medan jag var uppe i Falun, började det högra värka. Och mest på kvällar, nätter och morgnar förstås.

Dessutom verkar jag ju ha blivit smittad av mammas ointresse för att sitta vid datorn, eftersom jag inte har haft lust att blogga på en vecka. Det tycker jag absolut man kan se lite som en sjukdom.

Idag upptäckte jag att jag har en skum knöl på ena benet. Och jodå, den sitter på exakt samma ställe som den knöl mamma visade upp på sitt ben när jag var där.

Vad är det här?!

Kunde jag inte åtminstone ha fått lite grönare fingrar också? Nejdå, när jag kom hem och såg våra dammiga och torra gamla krukväxter fick jag visserligen lust att göra något åt saken, men den bästa lösningen jag ser är nog att slänga ut hela rasket och aldrig skaffa några nya växter.

Ett exempel på hur växtligheten ser ut där min mamma har varit i farten. (Så ser det alltså inte ut hos mig.)

Time is not on my side

2007-03-25T11:12:00.001+02:00

Så himla typiskt asså att det ska vara sommartidsomställning just den här helgen, den bra helgen liksom. Man blir typ bestulen på en timme av resan ju!

För övrigt är det inte natten vid sommarsolståndet som är årets kortaste, utan såklart den här, när man blir lurad att sova kortare än man skulle vilja. Ju.

Surt.

En eftermiddag på Riksskidstadion

2007-03-24T22:12:00.000+01:00

Okej, det blir bara lite fotoblogg då. Men den som har tur kan få extra information genom att hålla markören över bilderna. Fråga mig går förstås också bra. Som vanligt kan man klicka på bilderna för att se större versioner av dem.

På Lugnet håller de förresten på att bygga en intressant minigolfbana med kända företeelser från Falun. Ett par exempel:

Imorgon är det stafetter. Då ska vi komma ihåg att ta med oss flaggan. Den glömdes nämligen hemma idag. Men som sagt, allt annat var PERFEKT (med versaler, ja) idag!

Tillbaka från Lugnet

2007-03-24T17:21:00.001+01:00

Det kanske bara är jag och mamma här som är intresserade av längdskidåkning, men det är klart att jag tänker blogga om det ändå. Det var ju ändå världscupavslutning med svenska framgångar. För att inte tala om ett underbart väder och härlig stämning. En kanondag helt enkelt.

Fast först ska jag titta på skidåkning på video.

Skidlördag

2007-03-24T12:01:00.000+01:00

Och nu har Svenska skidspelen börjat. Det pågår just nu på SVT 1. Kolla, kolla! Eller, om det är mig ni vill spana efter kan ni vänta tills herrtävlingen börjar vid 13:30.

Gårdagen

2007-03-24T11:58:00.001+01:00

Resan igår gick utmärkt och det hände väl inte ens något lustigt att berätta om, men för er som undrar vill jag ju ändå lämna någon form av rapport.

En sak jag tänkte på var att den här tiden på året är den allra bästa att resa på om man vill se så mycket som möjligt från vägen. Ingen snö och ingen grönska skymmer sikten, och på många, många ställen hade det nu blivit ännu öppnare vid vägen i och med att både vinterstormar och människor gallrat bland träden. Jag såg ett par slott och herrgårdar jag aldrig sett förut, och någon ur en ny vinkel. Och så lade jag märke till alla de vanliga sakerna, som rådjur i Mjärdevi, nybyggda hus, omgjorda trädgårdar, höga vågor på Hjälmaren, hur det blev mer snö ju längre norrut jag kom, fjällturister som inte kunde bestämma sig för om de skulle köra i 80 eller 100 på 90-vägen och massor, massor, massor med långtradare.

Då mobilen ringde medan jag körde genom Köping bestämde jag mig för att stanna till vid Ströbohög. Och eftersom jag länge tänkt att det vore kul att titta närmare på den var det ju lika bra att passa på när jag ändå var där.

Jag klättrade upp så fort jag bara kunde. På toppen stannade jag i ungefär åtta sekunder och beundrade utsikten.

När jag skulle gå ner igen hade jag lite kramp i låren, vilket gjorde det extra spännande.

Naturligtvis rastade jag även i mitt paradis. Det var lerigt och grått, men lika fantastiskt underbart som alltid. Jag öppnade köksdörren och möttes av den välbekanta lukten som väcker tusen minnen till liv. Även i boden luktade det som det skulle: gamla verktyg och prylar. Och inget annat än gammal torr ost fanns i musfällorna. Ute knoppades buskarna och isen låg tunn och bräcklig på sjön och väntade på att gå upp. Snödropparna blommade tappert för ingen särskild.

Innanför staketet nere vid vägen hittade jag någonting av tyg. Utan att vidröra det kunde jag inte avgöra vad det var, så det är bara att gissa på!

Småplock på kvällskvisten

2007-03-22T22:18:00.001+01:00

Jag lovade ju en fortsättning på trädbloggandet "inom de närmaste dagarna", men det får bli senare. Jag har helt enkelt inte haft tid. Visserligen är det inte speciellt angeläget ens för mig själv, men jag är sådan att jag vill göra som jag har sagt så långt det är möjligt. Så något mer träd måste det i alla fall bli!

Igår hjälptes jag och Nelly åt med att ta kål på en fiende. En fetingmygga attackerade mig och jag viftade iväg den av en ren reflex. Sedan kom jag på att den ju måste dö för att inte förstöra min nattsömn, men då hade jag tappat bort den. Jag förklarade något bekymrat läget för Nelly, som genast började knalla omkring i rummet. Hon lokaliserade snabbt myggan och petade på den så att den flög åt mitt håll. Jag mosade den mellan händerna och släppte därpå ner liket framför Nelly, som smaskade i sig det. Enkelt! Båda var nöjda och jag blev påmind om hur kul det kan vara med grupparbeten.

Nu ska jag sova.

I morgon ska jag åka till Falun. Tjoho!

Ringde han? Eller mejlade kanske?

2007-03-21T11:23:00.001+01:00

Nej, jag tänker inte sluta vara språknördig bara för att inte alla delar min humor. Det här fnissar jag åt idag:

Läs vad som egentligen menas på Aftonbladet.

Upplysande rubrik?

2007-03-20T15:51:00.001+01:00

Är det jag som är skadad eller är rubriken i det här brevet faktiskt lite rolig?

Bokhyllstjafs och miljöförstöring

2007-03-20T15:32:00.000+01:00

Allvarligt talat, det är fortfarande bara Billy. Ni behöver inte oroa er.

Fast brorsan, du kan ju tjura lite tillsammans med mig, för du får också nöja dig med Billy så länge. Jag ska berätta utförligt så att alla kan se att jag faktiskt har försökt.

Så här var det. Förresten, jag går tillbaka ända till i söndags för att få berätta lite mer (yes!).

Efter mycket grubblande och alldeles för lång tid hade jag äntligen kommit på ett bra presentförslag, tyckte jag. Så i söndags förmiddag åkte jag och sambon till Tornby för att inhandla presenten. Men det visade sig att den inte fanns där, och så där på stående fot kunde vi inte komma på något annat att satsa på. Inte hade vi några andra ärenden heller, så vi fick åka hem igen, utan att ha uträttat ett dugg. Jag surade över att ha gått miste om en skön, slapp förmiddagstimme, och hade samtidigt dåligt samvete över att ha slösat med dyr bensin, tvingat sambon att åka den där gamla tråkiga turen en extra gång helt i onödan och dessutom bidragit till ytterligare miljöförstöring.

På kvällen ringde lillebror. Han ska snart flytta hemifrån för andra gången, denna gång med möbler, och därför håller han på att skaffa sig allt sådant man behöver. Till exempel bokhyllor. Det visade sig att han var ute efter exakt samma hylla som jag gått och spanat på så länge, till och med i samma mått och färg. Tyvärr fanns den inte på det Ikea-varuhus han besökt, men tydligen skulle den finnas i Linköping. Det hade de ringt och kollat (eftersom hyllan olämpligt nog plötsligt hade försvunnit från företagets webbplats, där man annars enkelt kan få upplysningar om kollits storlek och om varan finns i lager och sådant). Och eftersom jag snart ska åka norrut, gick jag med på att köpa med mig en sådan bokhylla till honom. Fast det var tveksamt om paketen (två per hylla) skulle få plats i sambons lilla söta bil. Det hade vi redan hunnit fundera över, eftersom jag som sagt länge velat köpa just en sådan bokhylla.

Nu kände jag att det här kanske var rätt läge även för mig att skaffa den där bokhyllan, så jag ägnade åtminstone ett par timmar åt att mäta och grubbla, tills jag kom på hur jag skulle kunna klämma in den i vår lägenhet.

Igår, måndag, bad jag sambon att komma hem lite tidigare så att han skulle kunna följa med till Ikea och hjälpa till att bära tunga paket. Men först tillbringade vi en rörig kvart i ett iskallt garage. Vi drog och fällde bilens inredning åt alla tänkbara håll och mätte på längden, bredden och diagonalen. Det var ytterst tveksamt om det ens skulle gå att få med sig de där bokhyllspaketen från varuhuset hem till oss, och tanken på att sedan också köra över 30 mil med dåligt lastad packning skrämde mig lite. Ändå bestämde vi oss till slut för att ge oss iväg till Ikea.

Väl där hittade vi ingen bokhylla där den skulle finnas. Artikelnumret jag fått av lillebror, och som också stod i katalogen, visade sig vara fel. Det tillhörde en likadan hylla fast i en annan färg. Och den färgen fanns mycket riktigt hemma. Vi frågade och fick veta att det skulle finnas ett exemplar kvar av den färg vi var ute efter, fast det skulle ligga på det externa lagret. En koll med detta lager visade dock att inte heller det stämde. Så det bidde ingen bokhylla alls.

Än en gång fick vi åka hem med oförrättat ärende. Gissa om jag var frustrerad! Det enda jag hade lyckats åstadkomma på hela dagen var att slösa med ännu mer tid, bensin och miljö. Verkligen produktivt.

Sett från den ljusa sidan behöver jag nu i alla fall inte oroa mig för att köra med livsfarlig last. Och på det hela taget sparade vi ju faktiskt både pengar och miljö. Åtminstone för tillfället.

Om det blir några snygga bokhyllor till mig och min bror återstår att se alltså.

Hälsning från Billy

2007-03-20T14:51:00.000+01:00

Billy verkar inte vilja prata med mig längre. Men jag hittade en lapp bakom Agatha Christie-böckerna.

Jag vet att du kommer att tröttna på honom. Vänta bara! Det gör jag.

/Billy

Ren och skär passion

2007-03-19T21:21:00.000+01:00

Det har bara varit Billy rätt länge nu, ända sedan vi flyttade in i den första gemensamma lägenheten i början av 2001.

Han har allt jag behöver. Han är enkel och har inga dyra vanor, precis som jag själv. Han är flexibel och anpassar sig utan problem efter mina önskningar och behov. Och, framför allt, han är så otroligt praktisk. Tillsammans med honom får man ordning på alla sina böcker, filmer, skivor, spel och andra lösa prylar. Han ser till att det ser snyggt och välstädat ut hemma, även om man har en triljon småsaker. Och om man inte tittar alltför noga ger han emellanåt intryck av att ha mer klass än han egentligen har. Allt har väl att göra med hans fantastiska anpassningsförmåga, antar jag.

Jag är säker på att min och Billys kärlekssaga är en sådan som kan räcka livet ut. Och ändå har jag under nästan hela vår tid tillsammans trånat efter en annan.

Redan under tiden där i studentgettot fick jag ögonen på honom, en viss Expedit. Han var en sådan där typ som var populär hos alla möjliga människor och jag träffade honom på besök hos klasskompisar, såg honom genom fönstren på stora fester och sneglade försiktigt på honom när jag såg honom med sin familj på möbelvaruhuset. Men i vilket sammanhang han än uppträdde så stod han alltid i centrum. Så är det fortfarande. Han är en sådan som många beundrar och vill ha.

Ändå är han egentligen inte alls något kap. Han verkar inte vara speciellt bra på något särskilt. Han är varken praktisk eller smart, och han har till exempel nästan ingenting av Billys flexibilitet. Det han har är helt och hållet yta. Men du store tid vad snygg han är! I jämförelse med honom framstår Billy som en gammal möglig spillra.

Jag inser ju att med Billy kan man få ett fungerande och harmoniskt vardagsliv, men det spelar ingen roll, för när jag ser en skymt av denne Expedit blir jag alldeles knäsvag. Det spelar ingen roll att det bara är hans yttre som attraherar mig, för jag blir ändå svartsjuk när jag ser alla andra som får vara med honom. Nu har det också avslöjats att till och med min bror är ute efter honom.

Men jag bara måste få min lilla del av honom. Sorry Billy, men jag kommer nog att bli tvungen att vara lite otrogen snart.

Träd som tråd

2007-03-19T17:28:00.000+01:00

Lade ni märke till den lilla boken om träd på bokreabilden? Och nu sitter ni och undrar varför jag (eller sambon för den delen) köpte den?

Nähä.

Tja, ingen kan anklaga er för att vara för nyfikna i alla fall.

Eller var det kanske självklart? Ni känner ju ändå mig rätt bra vid det här laget. Själv tyckte jag vid inköpstillfället att det var absolut givet att köpa just den boken, men efteråt har jag börjat fundera över varför det var så.

Kanske är det helt enkelt så att träd betyder mycket i ett land där det finns mycket skog och där skogen också länge har varit en viktig tillgång. Våra hus och möbler är av trä och de flesta kan väl räkna upp åtminstone en fem, tio träslag. Så kanske är det bara något jag har fått med mig sedan födseln, men hur som helst så gillar jag verkligen träd.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att träden går som en röd tråd genom mitt liv. Hemma i Falun hade jag som liten min gunga i den jättelika lönn som stod (och fortfarande står, tack och lov) mitt på tomten. Hela gården kryllade för övrigt av olika slags träd. Tallarnas och granarnas rötter kom att fungera som allt från ormar till parkeringshus i mina lekar. Senare lekte jag träddoktor tillsammans med min bästa kompis, och vi "opererade" rönnar och skötte om sår på "blödande" granar. I min fantasi var till och med mammas krukväxter träd i mina dockskåpsdockors gigantiska djungel. Naturligtvis drömde jag som de flesta barn om en riktig trädkoja, men fick lära mig att "man spikar inte i träd, för då dör de". Klättrade i träden gjorde jag i alla fall precis som alla andra, möjligen lite senare bara.

När pappa någon gång ibland byggde upp en modelljärnväg var jag mest intresserad av att placera ut träden (och husen och korna och människorna visserligen, men ändå). Mina speciella, hemliga platser har alltid funnits vid speciella träd. Och blev jag kanske inte nyligen helt betagen i ett träd, som jag köpte hem och som nu står i sovrumsfönstret? Jag har till och med umgåtts med tankar på att börja samla på träd.

I min familj finns samtidigt ett brinnande intresse för att fälla träd, vilket jag underligt nog oftast stöder. Men då handlar det om träd som står på fel ställen. Antingen är det en ek som fäller alldeles för mycket tunga löv, och dessutom in på grannens tomt, eller så är det några täta granar som gör gräsmattan mossig. För höga björkar finns lite varstans och hindrar såväl morgonsol som kvällssol från att hitta fram till sittplatser och rabatter.

Men annars gillar vi träd. (Eller gör vi det? Tyck till i kommentarerna vettja!)

Även buskar faller mig oftast i smaken. De passar så bra i en trädgård och kräver så lite tillsyn. Ibland är det dessutom svårt att avgöra var gränsen mellan buskar och träd går, så för säkerhets skull räknar jag buskarna till mitt trädintresse. Men jag är ju som sagt inte på något vis lojal mot träden (och buskarna). Står de på fel plats så kan de vänta sig hårt motstånd från min sida. Framför fönster är så gott som alltid fel plats. Den här maffiga enen, till exempel, skulle jag bli imponerad av nästan var som helst, men är det konstigt att jag inte vill ha den mellan sovrumsfönstret och sjön i mitt paradis?

Enen får dock inte fällas, enligt familjens högsta domstol, så tills vidare får vi ha den till att tävla med i en-SM eller något. En dag ska jag i alla fall ta reda på hur många badminton- och tennisbollar den håller som gisslan i sitt innandöme. Ha!

Oj, nu tappade jag visst bort den röda tråden. Jag gillar träd, var det ju. Eller om det inte var något särskilt med det, om det nu var så att alla gör det. Ehum. Hur som helst kommer en uppföljning inom de närmaste dagarna, vare sig ni vill det eller inte.

Bästa fraserna

2007-03-17T18:55:00.000+01:00

Min sambo må vara man, men han vet för det mesta precis vad jag behöver höra. Och vissa fraser blir aldrig utnötta. Här är min topplista över saker han gärna får säga, och faktiskt också säger rätt ofta.

Det kommer att gå bra.
Jag ska ta hand om/beskydda dig.
Du är rolig.
Jag kan köpa den åt dig.
Vi kan gå på Ikea också.

Fasanlektion

2007-03-14T11:57:00.000+01:00

Jag läser på lite om fasaner. På Wikipedia lär jag mig att de visst sitter i träd. Men främst på nätterna. Kan det vara därför jag aldrig har sett en fasan i ett träd förut?

Sedan står det så här:

Fasanernas förstånd anses allmänt vara mycket litet. De bringas lätt ur fattningen. Om de blir överraskade av människa eller hund, tycks de glömma att naturen skänkt dem vingar. En förbikrypande snäcka inger dem skräck.

Katter verkar inte vara lika stressande då, tydligen. Tur för fasanen.

Koko!

2007-03-14T11:46:00.001+01:00

Idag är idag och man ska leva i nuet, men först måste jag bara notera de två knäppaste sakerna som hände här igår.

Det verkar som om dvd-spelaren slog på sig själv helt spontant (det enda möjliga alternativet är att Nelly klev på fjärrkontrollen). Sedan hängde den sig.
I skymningen jagade Nelly en fasan upp i ett träd. Jag visste inte att fasaner kunde flyga så högt. Fast det kunde den i och för sig knappt heller. Det lät något otroligt när den klumpiga fågeln kraschade uppför stammen.

Vårärenden

2007-03-12T16:20:00.001+01:00

Det är strålande sol, 11 grader varmt och buskarna är fulla med tokkvittrande småfåglar. Utanför köksfönstret dansar två pigga citronfjärilar förbi medan jag står och tittar ut i väntan på att vattnet ska koka upp. Det finns verkligen ingen ursäkt alls att inte gå ut idag, men jag vill ha ett ärende eller helst två.

- Tussilago! Hörru katten, kan det ha hunnit komma upp några än eller är det fortfarande för blött ute?
- Det är för ljust ute, klagar Nelly tillbaka.
- Just det, vi folkskygga varelser behöver träna på att vistas utomhus under dagtid. Perfekt! Där har vi två anledningar att gå ut.
- Näe, det är ju matdags snart, försöker hon och stryker sig mot köksdörren.
- Jaja, följ med ut så får du mat sen, lockar jag.

Det slutar förstås som vanligt med att jag får ta henne under armen medan jag krånglar ut oss genom ytterdörren och stänger. När jag har släppt ner henne på marken stirrar hon intensivt på dörrhandtaget, samtidigt som jag inser att nycklarna är kvar inne, i den tjockare jackan.

Vi växlar en blick och vet båda precis vad den andra planerar. Jag vinner eftersom jag har armar. Än en gång blir hon inklämd under armen, och den här gången kämpar hon riktigt tappert när hon ser att hon har en chans att smita tillbaka in, men snart är vi ute igen, och dörren låst.

- Då går vi då, säger jag.

Och det gör vi. För plötsligt tycker Nelly inte alls att det är otäckt ute längre, fast hon inte har varit ute i dagsljus sedan i höstas. Hon svansar omkring och ropar på mig i ett, så att jag inte ska missa något hon gör. Hon måste visserligen hela tiden vara på sin vakt, för det kommer ju folk överallt hela tiden, men annars verkar hon avslappnad och glad.

Vi drar oss för säkerhets skull ut i buskagen där det är lite lugnare, och jag försöker att i alla fall ha någorlunda koll på var jag kliver. Nelly håller mig sällskap medan jag letar upp årets första tussilago och tar ett par bilder. Sedan tycker hon att det får räcka och sticker iväg på egen hand.

- Menar du att jag ska gå hem nu? ropar jag efter henne.

Hon svarar genom att ignorera mig. Fast jag ser att hon hör mig.

- Visst, ingen vill väl ha morsan med sig hela tiden. Men det kan vara väldigt praktiskt som hjälp att komma iväg ibland ...

Inför finalen

2007-03-10T18:05:00.000+01:00

Ikväll är det äntligen dags för melodifestivalsfinalen! För en vecka sedan började jag faktiskt nästan känna mig lite trött på den långa uppvärmningssträckan, men nu är jag så laddad som jag någonsin kan bli. Ändå har jag ingen given favorit, så jag vet inte ens om jag kommer att rösta, vilket jag hade bestämt mig för att göra när tävlingen kom så här långt. Men den här finalen har alla möjligheter att bli bra.

För det första är det inte en enda låt eller artist med som jag inte tycker är åtminstone okej, så där ska jag väl inte ha något att irritera mig på. Kristian Luuks skämt tycker jag inte riktigt höll måttet förra veckan, men det var förhoppningsvis bara en tillfällig svacka. Och ikväll får vi ju se slutet på mellanaktsmusikalen. Blir det bara inte fullständigt förutsägbart så är jag nöjd. Sedan ska vi tydligen slå tittarrekord, röstningsrekord, klichérekord och rekordrekord ikväll också. Det ska bli intressant att se.

Fast det är ju ändå tävlingen som är det viktiga. Överallt i tidningar, på radio och tv blir man matad med tips och analyser. Å ena sidan är The Ark solklara favoriter, å den andra blir det så jämnt mellan dem och Måns att det kanske blir viktigt vad man röstar på, å tredje sidan verkar minst halva startfältet kunna skrälla.

Själv brukar jag i det här läget tänka något mer på vad som kan passa i Eurovision Song Contest än på vad jag själv gillar allra mest, men i år tycker jag inte att det spelar alltför stor roll vem som får representera Sverige. (Vad det beror på tänker jag vänta med att gå in på tills jag får för mig att diskutera tävlingsupplägget i ESC senare i vår.)

Tippa vågar jag inte göra, men däremot ska jag avslöja hur jag tror att jag kommer att reagera om de olika artisterna vinner. Att jag inte nämner låttitlarna i uppställningen betyder fortfarande inte att jag inte anser att det är låtarna som tävlar, men ikväll blir det nog mer artiströstning än någonsin. Och så blir det mer överskådligt så.

Om någon av dessa vinner blir jag nöjd:

The Ark
Andreas Johnson
Sarah Dawn Finer (Jag vet att det sägs att låten inte har någon refräng, men jag har väl fått fel på öronen eller något, för jag tycker fortfarande att den är helt fantastisk.)

Om någon av dessa vinner kommer jag att känna mig tveksam (även om jag själv gillar låten):

Måns Zelmerlöw (Låttexten är rätt larvig, och dessutom kommer ingen utanför Norden att kunna uttala hans namn, men det går väl i och för sig att byta ...)
Sonja Aldén (Sverige vågar aldrig tävla med en låt på svenska, men eftersom vi inte har fått höra den eventuella översättningen tycker jag att det är att köpa grisen i säcken om den här låten får vinna.)
Sebastian (Jag gillar fortfarande låten, men blir inte klok på var jag har honom som artist. Jag är nog inte riktigt trygg med honom faktiskt.)
Sanna Nielsen (När så många röstade på henne måste hon väl ha slutat vara töntig? Eller? Egentligen är det kanske hela svenska folket som är töntigt? Jag hänger inte med och det gör mig nervös.)

Om någon av dessa vinner blir jag allvarligt bekymrad (även om det inte precis är något fel på artisterna och deras låtar):

Anna Book
Tommy Nilsson
Marie Lindberg

Fast hur det än går och vem och vad vi än skickar till Helsingfors så tror jag att vi kommer att uppleva oss som missförstådda genier i ESC. De andra kommer aldrig att sluta anklaga oss för att skicka nya ABBA-låtar år efter år ...

Vårmorgon

2007-03-10T12:14:00.000+01:00

Efter ett längre uppehåll var de fantastiska drömmarna tillbaka, de där som gör mig på gott humör redan innan jag vaknar. Och när jag slog upp ögonen på morgonen var det ljust. Solen sken! Det måste ha varit riktigt länge sedan det senast hände, för min hjärna bestämde direkt att det måste vara nästan sommar. Sedan blev jag snabbt klarvaken.

- Idag ska vi gå ut och plocka vitsippor, sa jag hurtigt till täckesberget intill mig i sängen.
- Jaha, mumlade det sömndrucket till svar.

Jag fnissade åt hur lätt det är att vilseleda sambon när han är trött, och fortsatte njuta av att vara på så bra humör.

Tyst var det också. Grannarna ovanpå måste vara borta och barnen på gården väntade ända tills vi hade gått upp innan de drog igång dagens spring- och skrikträning runt vårt hus. Inte ens katten har hörts av på hela natten, morgonen och förmiddagen.

Fortfarande har ingenting hänt som har kunnat sänka mig. Dagen har börjat obegripligt bra, faktiskt nästan för bra. Jag är inte van vid sådant här. Det känns olycksbådande.

Vad 17?!

2007-03-09T22:51:00.000+01:00

Det känns lite pinsamt att skriva det här, så jag tänker vara extra otydlig med flit.

Ni vet det jag skrev för några inlägg sedan, om det där som kunde få folk att råka hamna på min blogg?

Det händer.

Jag känner mig på en gång taskig och som en världsförbättrare.

Men kolla här då. 18000 träffar! Finns det faktiskt ett ställe som heter så? Är det egentligen jag som är mest obildad? Upplys mig, snälla! Jag orkar inte gå igenom alla de där länkarna.

Nya bloggläsar(o)vanor

2007-03-09T19:05:00.000+01:00

Sedan ett tag läser jag bloggar via Google Reader. Jag fattade egentligen inte riktigt det här med RSS-läsare och vågade inte fråga sambon fler gånger, men sedan kom jag på att eftersom jag tack vare bloggen ändå ständigt är inloggad på Google så kunde jag ju testa just Google Reader. Först strulade det en del och funkade inte som jag ville, men redan efter några dagar märkte jag av den tidsbesparing jag hade hoppats på.

Nu följer jag inte så förfärligt många bloggar, och en del av dem uppdateras sällan, men tack vare att jag inte själv behöver surfa runt och titta efter så sparar jag en del tid som annars hade gått åt till onödigt klickande. Konstigt nog verkar det inte heller uppstå några andra dumma vanor som äter upp tidsvinsten. Nej, jag är både organiserad och disciplinerad.

Kanske blev tidsbesparingen till och med större än jag väntade mig. För jag som rätt nyligen hade börjat kommentera ett gäng bloggar åtminstone hyfsat regelbundet har nu nästan slutat helt igen. Ändå läser jag ofta blogginlägg som ger mig lust att kommentera. Men har jag då kvar olästa inlägg i min Reader-lista tänker jag "jag ska bara läsa färdigt allt först" (eftersom jag är så inne i det där med att beta av och jobba mig igenom saker). Och sedan glömmer jag förstås bort att gå tillbaka och skriva den där kommentaren. I alla fall till nästa gång jag går igenom de nyskrivna bloggposterna, men då kan det redan vara för sent eller åtminstone kännas mindre angeläget.

Idag uppmanade Lotten i sin blogg till lite extra kommenterande. Inte bara därför, men jag tänkte i alla fall att idag skulle jag ta mig i kragen och se till att skriva och skicka alla de kommentarer som dök upp i mitt huvud medan jag läste bloggar. Men då kunde jag inte se verifikationsorden på Blogger-bloggarna! Och jag kan det fortfarande inte. Vilken tajming. Detta problem verkar dessutom bara gälla mig, för andra kommenterar på som vanligt, men jag kan inte komma på vad jag i så fall ska kunna göra för att fixa det. Så kommenterandet blir uppskjutet igen, med stor risk för att inte bli av alls.

Själv har jag förresten sedan några veckor som ett litet test tagit bort word verification på min blogg. Jag trodde att det genast skulle dyka upp reklamkommentarer, men det har inte kommit en enda hittills! Det finns alltså vissa klara fördelar med att ha en impopulär (hihi!) blogg med få besökare. Fast schhh! Säg inget till spamrobotarna nu. Ni människor får däremot förstås kommentera precis hur mycket ni vill. Och ni ska inte behöva hindras av varken synliga eller osynliga vingelbokstäver, hoppas jag.

Falun

2007-03-06T22:12:00.000+01:00

Och när jag ändå håller på kan jag väl också upplysa om att det inte heter Falund heller.

Varifrån kommer alla dessa d:n?

Linköping

2007-03-06T22:06:00.000+01:00

Liiiinköping säger en del. Lindköping säger andra. En del till och med skriver så.

Jag är inte precis den första att ta den här stan i försvar, men snälla nån! Ska det vara så himla svårt att lära sig vad Sveriges femte största stad heter?

Linköping!

Tänk på Flinn, så blir det superlätt.

Och om ni bara uttalar det rätt så ska ni se att det blir mycket enklare att skilja stadsnamnet från Lidköping, som är namnet på en helt annan stad, i ett helt annat landskap, på en helt annan sida om Vättern (Sveriges näst största sjö, om ni inte lyckades klämma in det heller i huvudet under mellanstadiets geografilektioner).

(Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här här, för alla som läser min blogg är ju vettiga människor. Fast det är klart, om någon söker på "Lindköping" så kanske h*n kommer hit och får lära sig någonting. Då är det i och för sig kanske lite fel taktik att vara så aggressiv, men vad sjutton ...)

Lite av varje på uteplatsen

2007-03-05T15:13:00.000+01:00

Inte för att det intresserar någon av er (eller jo faktiskt, en person har frågat om det!), men det är klart att minsta lilla mysterium måste följas upp här i bloggen. Så nu har jag varit ute och undersökt tidningspacken i snön. Så här ser den ut:

Och så här på närmare håll:

Det var alltså lördagsnumret av Corren (eller Östgöta Correspondenten, för den som gillar särskrivningar).

Jag är förresten glad att jag inte är vårspanare i år, för vad är egentligen vårtecknen värda om de fanns i rabatten innan snön kom i januari?

Även den lilla minipensén mellan stenplattorna har kommit fram ur drivorna igen. Den blommar i och för sig inte längre, men nog ser det väl ut att vara liv i den?

Bonusblogg

2007-03-04T21:28:00.000+01:00

Det blev ingen film för min del. Jag kom på att jag var tvungen att stryka lite. Och putsa skor.

Fast stryka lite och putsa skor går fortare än att se på film, och eftersom man i alla fall inte vet vad man missar när man låter bli att se en film så vann jag ju faktiskt på den schemaändringen. Så då blev det lite tid över till extra struntbloggande.

Såg ni förresten månförmörkelsen i natt? Jag gjorde det inte, för jag orkade inte stanna uppe bara för en sådan sak. Förresten brukar jag ju alltid missa allt sådant där häftigt som händer på himlen, så jag gjorde väl helt enkelt bara som vanligt. Fast innan jag gick och lade mig såg jag att det var gluggar i molnen, så kanske kunde jag ha haft en chans att se något om jag hade försökt.

Typ dagboksanteckningar, fast på nätet

2007-03-04T19:08:00.000+01:00

Ungefär nu börjar min dag, känns det som. Nu ska jag sätta igång. Lite småstressigt känns det om jag ska hinna se en långfilm efter maten och sedan gå och lägga mig skapligt tidigt. Fast bättre att börja nu än inte alls.

Men vad har jag gjort hela dagen egentligen om jag inte har gjort något än? Jag har inte sovit bort hela dagen, om ni blev oroliga för det. Och egentligen har jag gjort massor med saker. Allt handlar ju om hur man definierar "gjort".

Till exempel har jag sett på Vasaloppet på tv. När Jerry Ahrlin och Oskar Svärd gjorde sitt gemensamma ryck satt jag och imponerades över hur fint de hjälptes åt. Sedan, precis när det började se ut som om Ahrlin tänkte börja köra bara för sig själv, då missade han sin dricka, och Svärd vände sig mot honom och räckte honom det som var kvar av hans egen. Såg ni det? Han hjälpte sin enda kvarvarande konkurrent! Det var så fint. Kanske väldigt svenskt, det vet jag inte, men så otroligt fint. Jag bara satt där och var rööörd som en gammal tant.

Det kan ju ha varit så att Svärd kände att han hade mer krafter kvar än Ahrlin och skulle kunna kosta på sig att hjälpa honom och ändå vinna, men nej, jag vill tro att Svärd är precis den sympatiske kille man får intrycket av att han är. Jag gillar honom skarpt. Sedan länge. Jag ser gärna honom som vinnare vartannat år för resten av karriären. Däremellan kan de andra svenskarna turas om att vinna. Idag gladde jag mig förresten åt att det gick bra för flera andra av mina favoriter, som Jörgen Brink (4:e plats), och Falun/Borlänge-åkarna Fredrik Östberg (6:e) och Kalle Gräfnings (23:e).

Om nu titta på tv-sport inte kan anses vara att "göra" något, så kanske ändå shoppingutflykten till ett helgproppfullt köpcentrum kan göra det. Jag köpte visserligen inget själv, och var inte till mycket nytta som smakråd, men sambon handlade i alla fall två stora kassar fulla med kläder (bilder kommer eventuellt i morgon). Vi tog oss till och med igenom Ikea, men när vi inte hade något särskilt att titta på kändes det lite meningslöst, tyckte jag.

Sedan kom vi hem till en katt som tyckte att det var hög tid att jag jobbade lite för henne, och när det var gjort pratade jag med mina stackars sjuka föräldrar lika länge som vanligt. Och då insåg jag att det egentligen inte spelade någon roll att jag inte "hunnit" något idag, för jag har ju i alla fall mått bra och fått göra det jag har velat.

Och nu är jag ändå igång till slut.

Vad är det då jag absolut måste göra för att känna att jag har fått något gjort under dagen? Jo, läsa bloggar och blogga förstås!