Så himla typiskt asså att det ska vara sommartidsomställning just den här helgen, den bra helgen liksom. Man blir typ bestulen på en timme av resan ju!
För övrigt är det inte natten vid sommarsolståndet som är årets kortaste, utan såklart den här, när man blir lurad att sova kortare än man skulle vilja. Ju.
Surt.
Okej, det blir bara lite fotoblogg då. Men den som har tur kan få extra information genom att hålla markören över bilderna. Fråga mig går förstås också bra. Som vanligt kan man klicka på bilderna för att se större versioner av dem.
Det kanske bara är jag och mamma här som är intresserade av längdskidåkning, men det är klart att jag tänker blogga om det ändå. Det var ju ändå världscupavslutning med svenska framgångar. För att inte tala om ett underbart väder och härlig stämning. En kanondag helt enkelt.
Fast först ska jag titta på skidåkning på video.
Och nu har Svenska skidspelen börjat. Det pågår just nu på SVT 1. Kolla, kolla! Eller, om det är mig ni vill spana efter kan ni vänta tills herrtävlingen börjar vid 13:30.
Resan igår gick utmärkt och det hände väl inte ens något lustigt att berätta om, men för er som undrar vill jag ju ändå lämna någon form av rapport.
En sak jag tänkte på var att den här tiden på året är den allra bästa att resa på om man vill se så mycket som möjligt från vägen. Ingen snö och ingen grönska skymmer sikten, och på många, många ställen hade det nu blivit ännu öppnare vid vägen i och med att både vinterstormar och människor gallrat bland träden. Jag såg ett par slott och herrgårdar jag aldrig sett förut, och någon ur en ny vinkel. Och så lade jag märke till alla de vanliga sakerna, som rådjur i Mjärdevi, nybyggda hus, omgjorda trädgårdar, höga vågor på Hjälmaren, hur det blev mer snö ju längre norrut jag kom, fjällturister som inte kunde bestämma sig för om de skulle köra i 80 eller 100 på 90-vägen och massor, massor, massor med långtradare.
Då mobilen ringde medan jag körde genom Köping bestämde jag mig för att stanna till vid Ströbohög. Och eftersom jag länge tänkt att det vore kul att titta närmare på den var det ju lika bra att passa på när jag ändå var där.
Jag klättrade upp så fort jag bara kunde. På toppen stannade jag i ungefär åtta sekunder och beundrade utsikten.
När jag skulle gå ner igen hade jag lite kramp i låren, vilket gjorde det extra spännande.
Naturligtvis rastade jag även i mitt paradis. Det var lerigt och grått, men lika fantastiskt underbart som alltid. Jag öppnade köksdörren och möttes av den välbekanta lukten som väcker tusen minnen till liv. Även i boden luktade det som det skulle: gamla verktyg och prylar. Och inget annat än gammal torr ost fanns i musfällorna. Ute knoppades buskarna och isen låg tunn och bräcklig på sjön och väntade på att gå upp. Snödropparna blommade tappert för ingen särskild.
Innanför staketet nere vid vägen hittade jag någonting av tyg. Utan att vidröra det kunde jag inte avgöra vad det var, så det är bara att gissa på!
Jag lovade ju en fortsättning på trädbloggandet "inom de närmaste dagarna", men det får bli senare. Jag har helt enkelt inte haft tid. Visserligen är det inte speciellt angeläget ens för mig själv, men jag är sådan att jag vill göra som jag har sagt så långt det är möjligt. Så något mer träd måste det i alla fall bli!
Igår hjälptes jag och Nelly åt med att ta kål på en fiende. En fetingmygga attackerade mig och jag viftade iväg den av en ren reflex. Sedan kom jag på att den ju måste dö för att inte förstöra min nattsömn, men då hade jag tappat bort den. Jag förklarade något bekymrat läget för Nelly, som genast började knalla omkring i rummet. Hon lokaliserade snabbt myggan och petade på den så att den flög åt mitt håll. Jag mosade den mellan händerna och släppte därpå ner liket framför Nelly, som smaskade i sig det. Enkelt! Båda var nöjda och jag blev påmind om hur kul det kan vara med grupparbeten.
Nu ska jag sova.
I morgon ska jag åka till Falun. Tjoho!
Nej, jag tänker inte sluta vara språknördig bara för att inte alla delar min humor. Det här fnissar jag åt idag:
Allvarligt talat, det är fortfarande bara Billy. Ni behöver inte oroa er.
Fast brorsan, du kan ju tjura lite tillsammans med mig, för du får också nöja dig med Billy så länge. Jag ska berätta utförligt så att alla kan se att jag faktiskt har försökt.
Så här var det. Förresten, jag går tillbaka ända till i söndags för att få berätta lite mer (yes!).
Efter mycket grubblande och alldeles för lång tid hade jag äntligen kommit på ett bra presentförslag, tyckte jag. Så i söndags förmiddag åkte jag och sambon till Tornby för att inhandla presenten. Men det visade sig att den inte fanns där, och så där på stående fot kunde vi inte komma på något annat att satsa på. Inte hade vi några andra ärenden heller, så vi fick åka hem igen, utan att ha uträttat ett dugg. Jag surade över att ha gått miste om en skön, slapp förmiddagstimme, och hade samtidigt dåligt samvete över att ha slösat med dyr bensin, tvingat sambon att åka den där gamla tråkiga turen en extra gång helt i onödan och dessutom bidragit till ytterligare miljöförstöring.
På kvällen ringde lillebror. Han ska snart flytta hemifrån för andra gången, denna gång med möbler, och därför håller han på att skaffa sig allt sådant man behöver. Till exempel bokhyllor. Det visade sig att han var ute efter exakt samma hylla som jag gått och spanat på så länge, till och med i samma mått och färg. Tyvärr fanns den inte på det Ikea-varuhus han besökt, men tydligen skulle den finnas i Linköping. Det hade de ringt och kollat (eftersom hyllan olämpligt nog plötsligt hade försvunnit från företagets webbplats, där man annars enkelt kan få upplysningar om kollits storlek och om varan finns i lager och sådant). Och eftersom jag snart ska åka norrut, gick jag med på att köpa med mig en sådan bokhylla till honom. Fast det var tveksamt om paketen (två per hylla) skulle få plats i sambons lilla söta bil. Det hade vi redan hunnit fundera över, eftersom jag som sagt länge velat köpa just en sådan bokhylla.
Nu kände jag att det här kanske var rätt läge även för mig att skaffa den där bokhyllan, så jag ägnade åtminstone ett par timmar åt att mäta och grubbla, tills jag kom på hur jag skulle kunna klämma in den i vår lägenhet.
Igår, måndag, bad jag sambon att komma hem lite tidigare så att han skulle kunna följa med till Ikea och hjälpa till att bära tunga paket. Men först tillbringade vi en rörig kvart i ett iskallt garage. Vi drog och fällde bilens inredning åt alla tänkbara håll och mätte på längden, bredden och diagonalen. Det var ytterst tveksamt om det ens skulle gå att få med sig de där bokhyllspaketen från varuhuset hem till oss, och tanken på att sedan också köra över 30 mil med dåligt lastad packning skrämde mig lite. Ändå bestämde vi oss till slut för att ge oss iväg till Ikea.
Väl där hittade vi ingen bokhylla där den skulle finnas. Artikelnumret jag fått av lillebror, och som också stod i katalogen, visade sig vara fel. Det tillhörde en likadan hylla fast i en annan färg. Och den färgen fanns mycket riktigt hemma. Vi frågade och fick veta att det skulle finnas ett exemplar kvar av den färg vi var ute efter, fast det skulle ligga på det externa lagret. En koll med detta lager visade dock att inte heller det stämde. Så det bidde ingen bokhylla alls.
Än en gång fick vi åka hem med oförrättat ärende. Gissa om jag var frustrerad! Det enda jag hade lyckats åstadkomma på hela dagen var att slösa med ännu mer tid, bensin och miljö. Verkligen produktivt.
Sett från den ljusa sidan behöver jag nu i alla fall inte oroa mig för att köra med livsfarlig last. Och på det hela taget sparade vi ju faktiskt både pengar och miljö. Åtminstone för tillfället.
Om det blir några snygga bokhyllor till mig och min bror återstår att se alltså.
Billy verkar inte vilja prata med mig längre. Men jag hittade en lapp bakom Agatha Christie-böckerna.
Det har bara varit Billy rätt länge nu, ända sedan vi flyttade in i den första gemensamma lägenheten i början av 2001.
Han har allt jag behöver. Han är enkel och har inga dyra vanor, precis som jag själv. Han är flexibel och anpassar sig utan problem efter mina önskningar och behov. Och, framför allt, han är så otroligt praktisk. Tillsammans med honom får man ordning på alla sina böcker, filmer, skivor, spel och andra lösa prylar. Han ser till att det ser snyggt och välstädat ut hemma, även om man har en triljon småsaker. Och om man inte tittar alltför noga ger han emellanåt intryck av att ha mer klass än han egentligen har. Allt har väl att göra med hans fantastiska anpassningsförmåga, antar jag.
Jag är säker på att min och Billys kärlekssaga är en sådan som kan räcka livet ut. Och ändå har jag under nästan hela vår tid tillsammans trånat efter en annan.
Redan under tiden där i studentgettot fick jag ögonen på honom, en viss Expedit. Han var en sådan där typ som var populär hos alla möjliga människor och jag träffade honom på besök hos klasskompisar, såg honom genom fönstren på stora fester och sneglade försiktigt på honom när jag såg honom med sin familj på möbelvaruhuset. Men i vilket sammanhang han än uppträdde så stod han alltid i centrum. Så är det fortfarande. Han är en sådan som många beundrar och vill ha.
Ändå är han egentligen inte alls något kap. Han verkar inte vara speciellt bra på något särskilt. Han är varken praktisk eller smart, och han har till exempel nästan ingenting av Billys flexibilitet. Det han har är helt och hållet yta. Men du store tid vad snygg han är! I jämförelse med honom framstår Billy som en gammal möglig spillra.
Jag inser ju att med Billy kan man få ett fungerande och harmoniskt vardagsliv, men det spelar ingen roll, för när jag ser en skymt av denne Expedit blir jag alldeles knäsvag. Det spelar ingen roll att det bara är hans yttre som attraherar mig, för jag blir ändå svartsjuk när jag ser alla andra som får vara med honom. Nu har det också avslöjats att till och med min bror är ute efter honom.
Men jag bara måste få min lilla del av honom. Sorry Billy, men jag kommer nog att bli tvungen att vara lite otrogen snart.
Lade ni märke till den lilla boken om träd på bokreabilden? Och nu sitter ni och undrar varför jag (eller sambon för den delen) köpte den?
Nähä.
Tja, ingen kan anklaga er för att vara för nyfikna i alla fall.
Eller var det kanske självklart? Ni känner ju ändå mig rätt bra vid det här laget. Själv tyckte jag vid inköpstillfället att det var absolut givet att köpa just den boken, men efteråt har jag börjat fundera över varför det var så.
Kanske är det helt enkelt så att träd betyder mycket i ett land där det finns mycket skog och där skogen också länge har varit en viktig tillgång. Våra hus och möbler är av trä och de flesta kan väl räkna upp åtminstone en fem, tio träslag. Så kanske är det bara något jag har fått med mig sedan födseln, men hur som helst så gillar jag verkligen träd.
Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att träden går som en röd tråd genom mitt liv. Hemma i Falun hade jag som liten min gunga i den jättelika lönn som stod (och fortfarande står, tack och lov) mitt på tomten. Hela gården kryllade för övrigt av olika slags träd. Tallarnas och granarnas rötter kom att fungera som allt från ormar till parkeringshus i mina lekar. Senare lekte jag träddoktor tillsammans med min bästa kompis, och vi "opererade" rönnar och skötte om sår på "blödande" granar. I min fantasi var till och med mammas krukväxter träd i mina dockskåpsdockors gigantiska djungel. Naturligtvis drömde jag som de flesta barn om en riktig trädkoja, men fick lära mig att "man spikar inte i träd, för då dör de". Klättrade i träden gjorde jag i alla fall precis som alla andra, möjligen lite senare bara.
När pappa någon gång ibland byggde upp en modelljärnväg var jag mest intresserad av att placera ut träden (och husen och korna och människorna visserligen, men ändå). Mina speciella, hemliga platser har alltid funnits vid speciella träd. Och blev jag kanske inte nyligen helt betagen i ett träd, som jag köpte hem och som nu står i sovrumsfönstret? Jag har till och med umgåtts med tankar på att börja samla på träd.
I min familj finns samtidigt ett brinnande intresse för att fälla träd, vilket jag underligt nog oftast stöder. Men då handlar det om träd som står på fel ställen. Antingen är det en ek som fäller alldeles för mycket tunga löv, och dessutom in på grannens tomt, eller så är det några täta granar som gör gräsmattan mossig. För höga björkar finns lite varstans och hindrar såväl morgonsol som kvällssol från att hitta fram till sittplatser och rabatter.
Men annars gillar vi träd. (Eller gör vi det? Tyck till i kommentarerna vettja!)
Även buskar faller mig oftast i smaken. De passar så bra i en trädgård och kräver så lite tillsyn. Ibland är det dessutom svårt att avgöra var gränsen mellan buskar och träd går, så för säkerhets skull räknar jag buskarna till mitt trädintresse. Men jag är ju som sagt inte på något vis lojal mot träden (och buskarna). Står de på fel plats så kan de vänta sig hårt motstånd från min sida. Framför fönster är så gott som alltid fel plats. Den här maffiga enen, till exempel, skulle jag bli imponerad av nästan var som helst, men är det konstigt att jag inte vill ha den mellan sovrumsfönstret och sjön i mitt paradis?
Enen får dock inte fällas, enligt familjens högsta domstol, så tills vidare får vi ha den till att tävla med i en-SM eller något. En dag ska jag i alla fall ta reda på hur många badminton- och tennisbollar den håller som gisslan i sitt innandöme. Ha!
Oj, nu tappade jag visst bort den röda tråden. Jag gillar träd, var det ju. Eller om det inte var något särskilt med det, om det nu var så att alla gör det. Ehum. Hur som helst kommer en uppföljning inom de närmaste dagarna, vare sig ni vill det eller inte.
Min sambo må vara man, men han vet för det mesta precis vad jag behöver höra. Och vissa fraser blir aldrig utnötta. Här är min topplista över saker han gärna får säga, och faktiskt också säger rätt ofta.
Jag läser på lite om fasaner. På Wikipedia lär jag mig att de visst sitter i träd. Men främst på nätterna. Kan det vara därför jag aldrig har sett en fasan i ett träd förut?
Sedan står det så här:
Fasanernas förstånd anses allmänt vara mycket litet. De bringas lätt ur fattningen. Om de blir överraskade av människa eller hund, tycks de glömma att naturen skänkt dem vingar. En förbikrypande snäcka inger dem skräck.
Idag är idag och man ska leva i nuet, men först måste jag bara notera de två knäppaste sakerna som hände här igår.
Det är strålande sol, 11 grader varmt och buskarna är fulla med tokkvittrande småfåglar. Utanför köksfönstret dansar två pigga citronfjärilar förbi medan jag står och tittar ut i väntan på att vattnet ska koka upp. Det finns verkligen ingen ursäkt alls att inte gå ut idag, men jag vill ha ett ärende eller helst två.
- Tussilago! Hörru katten, kan det ha hunnit komma upp några än eller är det fortfarande för blött ute?
- Det är för ljust ute, klagar Nelly tillbaka.
- Just det, vi folkskygga varelser behöver träna på att vistas utomhus under dagtid. Perfekt! Där har vi två anledningar att gå ut.
- Näe, det är ju matdags snart, försöker hon och stryker sig mot köksdörren.
- Jaja, följ med ut så får du mat sen, lockar jag.
Det slutar förstås som vanligt med att jag får ta henne under armen medan jag krånglar ut oss genom ytterdörren och stänger. När jag har släppt ner henne på marken stirrar hon intensivt på dörrhandtaget, samtidigt som jag inser att nycklarna är kvar inne, i den tjockare jackan.
Vi växlar en blick och vet båda precis vad den andra planerar. Jag vinner eftersom jag har armar. Än en gång blir hon inklämd under armen, och den här gången kämpar hon riktigt tappert när hon ser att hon har en chans att smita tillbaka in, men snart är vi ute igen, och dörren låst.
- Då går vi då, säger jag.
Och det gör vi. För plötsligt tycker Nelly inte alls att det är otäckt ute längre, fast hon inte har varit ute i dagsljus sedan i höstas. Hon svansar omkring och ropar på mig i ett, så att jag inte ska missa något hon gör. Hon måste visserligen hela tiden vara på sin vakt, för det kommer ju folk överallt hela tiden, men annars verkar hon avslappnad och glad.
Vi drar oss för säkerhets skull ut i buskagen där det är lite lugnare, och jag försöker att i alla fall ha någorlunda koll på var jag kliver. Nelly håller mig sällskap medan jag letar upp årets första tussilago och tar ett par bilder. Sedan tycker hon att det får räcka och sticker iväg på egen hand.
- Menar du att jag ska gå hem nu? ropar jag efter henne.
Hon svarar genom att ignorera mig. Fast jag ser att hon hör mig.
- Visst, ingen vill väl ha morsan med sig hela tiden. Men det kan vara väldigt praktiskt som hjälp att komma iväg ibland ...
Ikväll är det äntligen dags för melodifestivalsfinalen! För en vecka sedan började jag faktiskt nästan känna mig lite trött på den långa uppvärmningssträckan, men nu är jag så laddad som jag någonsin kan bli. Ändå har jag ingen given favorit, så jag vet inte ens om jag kommer att rösta, vilket jag hade bestämt mig för att göra när tävlingen kom så här långt. Men den här finalen har alla möjligheter att bli bra.
För det första är det inte en enda låt eller artist med som jag inte tycker är åtminstone okej, så där ska jag väl inte ha något att irritera mig på. Kristian Luuks skämt tycker jag inte riktigt höll måttet förra veckan, men det var förhoppningsvis bara en tillfällig svacka. Och ikväll får vi ju se slutet på mellanaktsmusikalen. Blir det bara inte fullständigt förutsägbart så är jag nöjd. Sedan ska vi tydligen slå tittarrekord, röstningsrekord, klichérekord och rekordrekord ikväll också. Det ska bli intressant att se.
Fast det är ju ändå tävlingen som är det viktiga. Överallt i tidningar, på radio och tv blir man matad med tips och analyser. Å ena sidan är The Ark solklara favoriter, å den andra blir det så jämnt mellan dem och Måns att det kanske blir viktigt vad man röstar på, å tredje sidan verkar minst halva startfältet kunna skrälla.
Själv brukar jag i det här läget tänka något mer på vad som kan passa i Eurovision Song Contest än på vad jag själv gillar allra mest, men i år tycker jag inte att det spelar alltför stor roll vem som får representera Sverige. (Vad det beror på tänker jag vänta med att gå in på tills jag får för mig att diskutera tävlingsupplägget i ESC senare i vår.)
Tippa vågar jag inte göra, men däremot ska jag avslöja hur jag tror att jag kommer att reagera om de olika artisterna vinner. Att jag inte nämner låttitlarna i uppställningen betyder fortfarande inte att jag inte anser att det är låtarna som tävlar, men ikväll blir det nog mer artiströstning än någonsin. Och så blir det mer överskådligt så.
Om någon av dessa vinner blir jag nöjd:
Efter ett längre uppehåll var de fantastiska drömmarna tillbaka, de där som gör mig på gott humör redan innan jag vaknar. Och när jag slog upp ögonen på morgonen var det ljust. Solen sken! Det måste ha varit riktigt länge sedan det senast hände, för min hjärna bestämde direkt att det måste vara nästan sommar. Sedan blev jag snabbt klarvaken.
- Idag ska vi gå ut och plocka vitsippor, sa jag hurtigt till täckesberget intill mig i sängen.
- Jaha, mumlade det sömndrucket till svar.
Jag fnissade åt hur lätt det är att vilseleda sambon när han är trött, och fortsatte njuta av att vara på så bra humör.
Tyst var det också. Grannarna ovanpå måste vara borta och barnen på gården väntade ända tills vi hade gått upp innan de drog igång dagens spring- och skrikträning runt vårt hus. Inte ens katten har hörts av på hela natten, morgonen och förmiddagen.
Fortfarande har ingenting hänt som har kunnat sänka mig. Dagen har börjat obegripligt bra, faktiskt nästan för bra. Jag är inte van vid sådant här. Det känns olycksbådande.
Det känns lite pinsamt att skriva det här, så jag tänker vara extra otydlig med flit.
Ni vet det jag skrev för några inlägg sedan, om det där som kunde få folk att råka hamna på min blogg?
Det händer.
Jag känner mig på en gång taskig och som en världsförbättrare.
Men kolla här då. 18000 träffar! Finns det faktiskt ett ställe som heter så? Är det egentligen jag som är mest obildad? Upplys mig, snälla! Jag orkar inte gå igenom alla de där länkarna.
Sedan ett tag läser jag bloggar via Google Reader. Jag fattade egentligen inte riktigt det här med RSS-läsare och vågade inte fråga sambon fler gånger, men sedan kom jag på att eftersom jag tack vare bloggen ändå ständigt är inloggad på Google så kunde jag ju testa just Google Reader. Först strulade det en del och funkade inte som jag ville, men redan efter några dagar märkte jag av den tidsbesparing jag hade hoppats på.
Nu följer jag inte så förfärligt många bloggar, och en del av dem uppdateras sällan, men tack vare att jag inte själv behöver surfa runt och titta efter så sparar jag en del tid som annars hade gått åt till onödigt klickande. Konstigt nog verkar det inte heller uppstå några andra dumma vanor som äter upp tidsvinsten. Nej, jag är både organiserad och disciplinerad.
Kanske blev tidsbesparingen till och med större än jag väntade mig. För jag som rätt nyligen hade börjat kommentera ett gäng bloggar åtminstone hyfsat regelbundet har nu nästan slutat helt igen. Ändå läser jag ofta blogginlägg som ger mig lust att kommentera. Men har jag då kvar olästa inlägg i min Reader-lista tänker jag "jag ska bara läsa färdigt allt först" (eftersom jag är så inne i det där med att beta av och jobba mig igenom saker). Och sedan glömmer jag förstås bort att gå tillbaka och skriva den där kommentaren. I alla fall till nästa gång jag går igenom de nyskrivna bloggposterna, men då kan det redan vara för sent eller åtminstone kännas mindre angeläget.
Idag uppmanade Lotten i sin blogg till lite extra kommenterande. Inte bara därför, men jag tänkte i alla fall att idag skulle jag ta mig i kragen och se till att skriva och skicka alla de kommentarer som dök upp i mitt huvud medan jag läste bloggar. Men då kunde jag inte se verifikationsorden på Blogger-bloggarna! Och jag kan det fortfarande inte. Vilken tajming. Detta problem verkar dessutom bara gälla mig, för andra kommenterar på som vanligt, men jag kan inte komma på vad jag i så fall ska kunna göra för att fixa det. Så kommenterandet blir uppskjutet igen, med stor risk för att inte bli av alls.
Själv har jag förresten sedan några veckor som ett litet test tagit bort word verification på min blogg. Jag trodde att det genast skulle dyka upp reklamkommentarer, men det har inte kommit en enda hittills! Det finns alltså vissa klara fördelar med att ha en impopulär (hihi!) blogg med få besökare. Fast schhh! Säg inget till spamrobotarna nu. Ni människor får däremot förstås kommentera precis hur mycket ni vill. Och ni ska inte behöva hindras av varken synliga eller osynliga vingelbokstäver, hoppas jag.
Liiiinköping säger en del. Lindköping säger andra. En del till och med skriver så.
Jag är inte precis den första att ta den här stan i försvar, men snälla nån! Ska det vara så himla svårt att lära sig vad Sveriges femte största stad heter?
Linköping!
Tänk på Flinn, så blir det superlätt.
Och om ni bara uttalar det rätt så ska ni se att det blir mycket enklare att skilja stadsnamnet från Lidköping, som är namnet på en helt annan stad, i ett helt annat landskap, på en helt annan sida om Vättern (Sveriges näst största sjö, om ni inte lyckades klämma in det heller i huvudet under mellanstadiets geografilektioner).
(Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här här, för alla som läser min blogg är ju vettiga människor. Fast det är klart, om någon söker på "Lindköping" så kanske h*n kommer hit och får lära sig någonting. Då är det i och för sig kanske lite fel taktik att vara så aggressiv, men vad sjutton ...)
Inte för att det intresserar någon av er (eller jo faktiskt, en person har frågat om det!), men det är klart att minsta lilla mysterium måste följas upp här i bloggen. Så nu har jag varit ute och undersökt tidningspacken i snön. Så här ser den ut:
Och så här på närmare håll:
Det var alltså lördagsnumret av Corren (eller Östgöta Correspondenten, för den som gillar särskrivningar).
Jag är förresten glad att jag inte är vårspanare i år, för vad är egentligen vårtecknen värda om de fanns i rabatten innan snön kom i januari?
Även den lilla minipensén mellan stenplattorna har kommit fram ur drivorna igen. Den blommar i och för sig inte längre, men nog ser det väl ut att vara liv i den?
Det blev ingen film för min del. Jag kom på att jag var tvungen att stryka lite. Och putsa skor.
Fast stryka lite och putsa skor går fortare än att se på film, och eftersom man i alla fall inte vet vad man missar när man låter bli att se en film så vann jag ju faktiskt på den schemaändringen. Så då blev det lite tid över till extra struntbloggande.
Såg ni förresten månförmörkelsen i natt? Jag gjorde det inte, för jag orkade inte stanna uppe bara för en sådan sak. Förresten brukar jag ju alltid missa allt sådant där häftigt som händer på himlen, så jag gjorde väl helt enkelt bara som vanligt. Fast innan jag gick och lade mig såg jag att det var gluggar i molnen, så kanske kunde jag ha haft en chans att se något om jag hade försökt.
Ungefär nu börjar min dag, känns det som. Nu ska jag sätta igång. Lite småstressigt känns det om jag ska hinna se en långfilm efter maten och sedan gå och lägga mig skapligt tidigt. Fast bättre att börja nu än inte alls.
Men vad har jag gjort hela dagen egentligen om jag inte har gjort något än? Jag har inte sovit bort hela dagen, om ni blev oroliga för det. Och egentligen har jag gjort massor med saker. Allt handlar ju om hur man definierar "gjort".
Till exempel har jag sett på Vasaloppet på tv. När Jerry Ahrlin och Oskar Svärd gjorde sitt gemensamma ryck satt jag och imponerades över hur fint de hjälptes åt. Sedan, precis när det började se ut som om Ahrlin tänkte börja köra bara för sig själv, då missade han sin dricka, och Svärd vände sig mot honom och räckte honom det som var kvar av hans egen. Såg ni det? Han hjälpte sin enda kvarvarande konkurrent! Det var så fint. Kanske väldigt svenskt, det vet jag inte, men så otroligt fint. Jag bara satt där och var rööörd som en gammal tant.
Det kan ju ha varit så att Svärd kände att han hade mer krafter kvar än Ahrlin och skulle kunna kosta på sig att hjälpa honom och ändå vinna, men nej, jag vill tro att Svärd är precis den sympatiske kille man får intrycket av att han är. Jag gillar honom skarpt. Sedan länge. Jag ser gärna honom som vinnare vartannat år för resten av karriären. Däremellan kan de andra svenskarna turas om att vinna. Idag gladde jag mig förresten åt att det gick bra för flera andra av mina favoriter, som Jörgen Brink (4:e plats), och Falun/Borlänge-åkarna Fredrik Östberg (6:e) och Kalle Gräfnings (23:e).
Om nu titta på tv-sport inte kan anses vara att "göra" något, så kanske ändå shoppingutflykten till ett helgproppfullt köpcentrum kan göra det. Jag köpte visserligen inget själv, och var inte till mycket nytta som smakråd, men sambon handlade i alla fall två stora kassar fulla med kläder (bilder kommer eventuellt i morgon). Vi tog oss till och med igenom Ikea, men när vi inte hade något särskilt att titta på kändes det lite meningslöst, tyckte jag.
Sedan kom vi hem till en katt som tyckte att det var hög tid att jag jobbade lite för henne, och när det var gjort pratade jag med mina stackars sjuka föräldrar lika länge som vanligt. Och då insåg jag att det egentligen inte spelade någon roll att jag inte "hunnit" något idag, för jag har ju i alla fall mått bra och fått göra det jag har velat.
Och nu är jag ändå igång till slut.
Vad är det då jag absolut måste göra för att känna att jag har fått något gjort under dagen? Jo, läsa bloggar och blogga förstås!
Någon har dumpat en tjock bunt tidningar, inplastade och allt, på baksidan av vårt hus. Jag har spanat på packen genom fönstret då och då sedan lunch, och nu börjar jag bli riktigt nyfiken på vilken tidning det kan vara. Men jag orkar inte gå ut och se efter. Eller, jag menar, nu är det ju nästan mörkt.
Jag fattar inte riktigt varför det tjatas överallt om att det ska vara så svårt att förstå hur Andra chansen i melodifestivalen funkar. Det har väl stått fullständigt klart för de flesta sedan vi fick se den där uppställningen första gången?
Titta förresten på den här bilden. Är det inte lite lustigt att det står "direktkvalificerad till finalen" på finalisternas platser? Mindre direkt väg än de två har tagit kan det väl inte bli?
Sedan har det pratats om att det är orättvist att båda låtarna från två av deltävlingarna teoretiskt sett kan gå vidare, medan högst en från vardera av de båda andra kan göra det. Ja, visst är det orättvist med ett cupsystem, men jag tänker då främst på att de två bästa eller populäraste låtarna kan ha hamnat på samma planhalva. Hur man än gör lottningen kan ju det hända. För rättvisans skull borde man alltså ha kvar det gamla systemet, där vilken kombination av bidrag som helst kan gå vidare till final. Visst kan det bli lite spännande med något nytt och ännu fler överdrivet dramatiska pauser i väntan på resultaten (suck), men egentligen är det inte viktigt alls. Det är ju bara Andra chansen. Ett utfyllnadsprogram.
Men det är klart att jag kommer att titta i alla fall. Jag gillar åtminstone att programmet inte längre ligger inklämt i ett annat på en konstig tid en konstig dag, då man lätt glömmer bort det.
Just det, jag borde väl tippa också. Men äsch, jag är mesig och tippar bara att det inte spelar någon roll vilka två som går vidare, eftersom vinnaren i finalen finns bland de redan klara. Den enda stora vinnaren på Andra chansen lär väl vara SVT.
Uppdatering 16.45:
Okej då. Första omgången vinner Jessica Andersson, Sanna Nielsen, Sonja Aldén och Nanne. Sedan blir det svårare, men jag drar till med Jessica Andersson och Sonja Aldén som finalister.
Uppdatering 21.50:
Skapligt tippat, tycker jag själv. Att ha fel om Nanne kändes bara fint, och förresten skulle nog Sonja Aldén ha slagit vem som helst idag så det spelade ingen större roll vem hon fick möta. Matchen mellan Sanna Nielsen och Jessica Andersson kändes som om den kunde sluta hur som helst, så inte heller i det fallet tycker jag att min miss var så farlig. Själva programmet var förresten lite trist, men det var väl inte mer än man kunde vänta sig med allt som skulle hinnas med.
Här kommer den utlovade redovisningen av mina och sambons bokreaköp.
Klicka på bilden för att lättare kunna läsa på ryggarna.Jaha, det var visst jag som påstod att jag skulle slippa slösa bort en massa tid vid tv:n under skid-VM, eftersom det går så tidigt på morgnarna för oss i Sverige.
Men när man nu har en utmärkt hårddisk-dvd hemma kan man inte bara låta den stå och samla damm. Därför kan jag nu avslöja att det tar en himla tid att titta på skidtävlingar även om man "egentligen" inte tittar på dem, bara spelar in dem "för säkerhets skull liksom".
Det jobbigaste är nog ändå att akta sig för alla former av nyhetsförmedling på morgnarna. Jag har visserligen inte varit så jättenoga med det, eftersom jag har märkt att det inte pratas så mycket om skid-VM på radio och tv, men jag fattade ändå direkt vad som var på gång när nyhetsuppläsaren i morse sa: "Sport nu. För en stund sedan ...". Precis när det sedan skulle avslöjas vilken medalj Sverige hade tagit (för hade det inte blivit medalj hade det ju inte varit en nyhet) fick jag igång mitt hysteriska skyddstrallande och öronklappande. På något sätt lyckades jag samtidigt blunda och byta kanal på tv:n, så när jag senare började titta på min inspelning var det fortfarande nästan lika spännande som om det hade varit direktsändning.
Fast det blir inte mycket till förmiddagar kvar på det här sättet. Jag hinner visserligen tänka en massa under tiden jag tittar på skidåkning. Men det mesta handlar om små iakttagelser jag gör och som inte roar någon annan än mig själv, så det gör inte så mycket nytta i alla fall.
På söndag är det förresten både VM-femmil och Vasaloppet. Vilken fest! Och så tidigt på morgonen! Tur att de håller på och åker ett tag så att man orkar upp innan allt är slut. Jag funderar nämligen allvarligt på att låta bli att spela in alltihop. Det får nog räcka med femmilen.
