tisdag, januari 30, 2007

Lilla länklistan

Det är rätt vanligt att man på sin blogg har en lista med länkar till andra bloggar som man gillar. På så sätt kan man som läsare lätt klicka sig vidare från blogg till blogg och komma till ställen man kanske aldrig hade hittat annars.

Ändå har jag själv hela tiden av olika anledningar undvikit att ha just en sådan länklista i min egen blogg. Men nu har jag i alla fall en liten en (titta under "Gillar också" i sidmenyn). Tills vidare. Rätt vad det är kan den vara borta igen.

Vad som fick mig att ändra mig? Först och främst har Lotten (som jag ideligen hänvisar till, jag vet, men har ni inte kollat in hennes blogg förut så föreslår jag att ni gör det nu, om inte annat så för att förstå mig en gnutta bättre) bloggläsarvärvsvecka, och jag har gått och funderat lite på om och hur jag skulle haka på den.

Sedan såg jag också idag på Aftonbladet.se en webbfråga som avslöjar att folk inte är riktigt kloka. De har alltså tid, energi och intresse nog för att svara på webbfrågor på Aftonbladet men inte för att läsa bloggar?! Jag säger då det ...

Webbfråga på Aftonbladet.se
Vi stackars bloggläsare behöver verkligen få lite avlastning, så att vi inte behöver fortsätta att läsa fullt så många bloggar var varje dag! Det finns ofattbart många bloggar och det tar en otrolig tid att läsa allt som skrivs på alla dessa bloggar dygnet runt. Fler människor måste därför bli inbitna bloggläsare, och jag måste göra mitt för att fler ska upptäcka den fantastiska bloggvärlden. Det gör jag alltså med den där lilla listan.

Så, nu kan ni surfa vidare och upptäcka att det finns många bloggar som är bra mycket bättre, roligare och oftare uppdaterade än den här. Ha det så trevligt!

söndag, januari 28, 2007

Man slipper till exempel se en fånig typ med en löddrig pinne i mungipan

Jag brukar blunda när jag borstar tänderna. Utom när jag samtidigt går omkring förstås. Det är inget jag har börjat med medvetet, men det har onekligen sina fördelar.

Tänkte bara att ni kanske ville veta det.

Generellt sett

Okej, jag vet. Det blev många generaliseringar den här veckan, men jag gillar sådant. Ville bara tala om att jag är medveten om att jag ofta förenklar verkligheten i mina små analyser.

Själva bloggandet har också varit lite annorlunda de senaste dagarna. Jag har fått träna på att lämna ut mig själv en aning mer än jag brukar göra i bloggen, men annars är just det här med att berätta saker om mig själv som ingen frågat efter ingenting som jag behöver träna särskilt på. Snarare har jag varit lite väl bra på det tidigare. Och jag brukar för det mesta ångra mig. Men med den senaste veckans bloggande har det gått bra.

Det blir säkert mer av mina lite mer underliga tankar och idéer framöver, men nu ska jag i alla fall släppa just det här med ålder. Dags att gå vidare.

lördag, januari 27, 2007

Spår i snön 2

Bilden är från förra vintern, när Nelly-katten hade varit uppe på grannens balkong. Minns inte om jag visade den i förra bloggen, men jag tycker att den är rolig nog för en repris i så fall.

Kattlandningsplats
Är det någon mer än jag som kommer att tänka på tecknad film? Ni vet, där de flyger genom väggar (eller faller ner i djup snö för den delen) och lämnar prydliga figurformade hål efter sig. Fast där hade det förstås varit spretande ben ut från sidorna på hålet också.

Här är det dock uppenbart att det är en katt som har landat. På fötterna förstås. Om det inte hade varit för att sådana där jättestora sega råttor har så svårt att hoppa ur hål utan att förstöra kanterna på dem hade man annars också kunnat misstänka att det var en sådan som hade slagit ner på vår uteplats.

Men det teoretiska sitter i alla fall

Och det här då?

När jag var 10 år var jag hästbiten som så många andra flickor, men tyckte att jag var för gammal för att börja på ridskola.

Ett barn ska väl inte skämmas över att inte redan kunna allt, vara rädd för att göra bort sig när hon testar något nytt eller känna sig dum när hon frågar om saker hon inte förstår? Tänk om jag hade tänkt lite mindre, åtminstone när jag var liten! Då hade jag troligen kunnat såväl rida som åka slalom nu.

Jag hade kanske ändå en poäng där

När jag var 9 år kom jag plötsligt fram till att jag nog tänkte ungefär likadant som vuxna.

Jag undrar verkligen varifrån jag fick den där tanken, och varför jag kommer ihåg det så väl efter så här lång tid.

Naturligtvis hade jag ingen aning om hur vuxna tänker, om det nu ens skulle ha funnits ett sätt att tänka som var gemensamt för alla vuxna. Det finns ju exempelvis mycket jag vet nu som jag inte visste då, och dessutom en massa saker jag fortfarande inte vet, som kan påverka ens sätt att tänka och se på sig själv och världen.

Men själva tanken i sig måste väl ändå tyda på något slags mognad?

fredag, januari 26, 2007

Blir jag någonsin gammal nog?

I ett ungdomsfixerat samhälle som det här känns det faktiskt lite märkligt att bara vilja bli äldre. Det är förstås mycket möjligt att jag, liksom så många andra, en dag drabbas av någon sorts ålderskris, även om jag hittills inte har varit i närheten av det. Fast just det där med att kvinnor inte ska vilja bli äldre än 25 eller 29 eller vad det nu är, det kommer nog aldrig att stämma in på mig.

Många tjejer jag har varit bekant med har inte velat kännas vid ens att de ska fylla 25, och de tycker ofta att jag är underlig som, när dessa frågor kommer på tal, påstår att jag inte har några som helst problem med att bli äldre. Efter en stund hittar de dock alltid en förklaring som tydligen tröstar dem.

"Du har ju ditt på det torra."

Jaha. Jag antar att de syftar på att jag har en och samma partner sedan flera år och lever ett vanligt och stillsamt liv, och att det bara är att gifta sig och börja alstra barn när som helst. Tydligen är det vad allt handlar om. Att det fortfarande inte så mycket som anas en karriär vid min horisont behöver jag alltså inte få ångest över? Annars trodde jag att det folk i allmänhet krisar över när de fyller 30 är att de inte har hunnit åstadkomma allt det där de hade föreställt sig, både med familj, utbildningar, jobb, resor och vad det nu kan vara.

I vilket fall som helst så känner jag ingen sådan press. Det vore förstås bra om jag kunde försörja mig, och kanske också om jag visste vad jag ville göra de närmaste åren, men jag har inte haft någon specifik plan för mitt liv på väldigt länge. Så det där med att "ha sitt på det torra" påverkar liksom inte min syn på mitt eget åldrande.

Den som någon gång får för sig att gissa min ålder kan i alla fall gott ta i lite i överkant. Det är så man smickrar mig!

Spår i snön 1

Jag tycker nog att snö är som vackrast i form av ett slätt, vitt, orört snötäcke. Men kattspår i snö är bara så ohyggligt söta. Fullständigt oemotståndliga! Så katterna är ursäktade, de kan trampa var de vill för min del.

Kattspår i snön

torsdag, januari 25, 2007

Ju äldre desto bättre

Jodå, jag får väl erkänna att åldern nog ändå visst spelar roll för mig. Det vill säga så länge folk är äldre än jag spelar det ingen roll hur gamla de är, men är de yngre blir åldern plötsligt betydelsefull. Jag antar att det finns flera orsaker till att jag har kommit att tänka så här.

Att det i sex år inte fanns någon som var yngre än jag bland de släktingar jag träffade kan säkert ha satt sina spår. Även bland mina föräldrars bekanta var barnen i regel äldre, inte nödvändigtvis mycket, men några månader räckte ju för att de skulle räknas som ett år äldre när det blev dags att börja skolan och sådant. Jag blev van vid vuxna släktingar som visste allt om allting, kunde svara på frågor och berätta hur saker och ting låg till, som tog hand om mig och tyckte att jag var liten och gullig. Jag har sällan stött på någon vuxen som har gett mig någon anledning att lita mindre på vuxna i allmänhet. Min bild av människor som är äldre än jag själv är fortfarande att de är erfarna och kloka och finns till hands om jag behöver dem.

Men att man är trygg med folk som är äldre än en själv behöver givetvis inte medföra att man inte är trygg med folk i sin egen ålder och de som är yngre. Att jag inte är det har förstås sina egna förklaringar.

Kanske började det redan här:

När jag var 2 år fick jag stressutslag av att umgås med en vild ettårig pojke.

Om inte, så var det nog under lågstadietiden, när jag och min bästa kompis hela tiden blev förföljda och trakasserade av några ett år yngre killar i vårt kvarter. Visst var vi lite skraja även för elever från högre årskurser, men de utgjorde i praktiken aldrig något verkligt hot, i alla fall inte om man inte retade dem först (och det gjorde förstås inte jag).

När jag själv gick på högstadiet hade det dykt upp ännu fler små odjur i klasserna under mig, och en av dessa otäckingar hade dessvärre sitt skåp bredvid mitt. Han tog mina nycklar och låste in dem i sitt skåp, han drev med mig och skrattade rått. Jag är också rätt säker på att det var han som ett par år senare prejade mig av vägen med sin moped, när jag helt stillsamt var ute och cyklade.

Detta var bara ett par exempel. Så att ni åtminstone kan ana varför jag är så otrygg med yngre människor. Jag litar inte på dem, helt enkelt.

Fortfarande, fast vi nu har vuxit upp och de som är ett par år yngre än jag har "kommit ikapp", dras jag mest till folk som är klart äldre än jag själv. Jag trivs nästan som bäst om jag får vara yngst i en grupp, även om jag som storasyster ganska lätt hittar min roll också de gånger det händer att jag är äldre än de övriga i gruppen.

Säkert är det heller inte en slump att jag har en sambo som är flera år äldre än jag. Han vill inte gärna bli påmind om att han är över 30, medan jag ser det som enbart positivt. För mig ger ålder status, och om jag tillåts vara med människor som är äldre än jag finns det en möjlighet att också jag framstår som mer vuxen och intressant för andra vuxna. Det har faktiskt hänt ganska många gånger att folk har blivit förvånade när de har fått reda på min verkliga ålder, eftersom de har tyckt att jag har verkat äldre. Frågan är väl vilket som beror av vad. Uppfattas jag som äldre än jag är för att jag umgås med människor som är äldre, eller får jag vara med dem just för att jag beter mig som de gör?

Somliga skulle kanske bara säga att jag har en gammal själ. Nåja.

När jag var ...

När jag var 0 år var jag rund och mörkhårig.
När jag var 1 år var jag fortfarande rund, men blond.
När jag var 2 år fick jag stressutslag av att umgås med en vild ettårig pojke.
När jag var 3 år var jag på tältsemester med mina föräldrar och förvandlade nästan varenda sten jag såg till ett gulligt djur.
När jag var 4 år skrev jag mina första brev.
När jag var 5 år blev jag släkt med en person som presenterade sig genom att slå en kullerbytta i en bäddsoffa.
När jag var 6 år satte jag på mig byxorna bakochfram när jag skulle hälsa på min nyfödde lillebror på BB.
När jag var 7 år hade jag bänkpapper med segelbåtar på.
När jag var 8 år skrev jag dagbok för första gången.
När jag var 9 år kom jag plötsligt fram till att jag nog tänkte ungefär likadant som vuxna.
När jag var 10 år var jag hästbiten som så många andra flickor, men tyckte att jag var för gammal för att börja på ridskola.
När jag var 11 år fick jag lov att skriva en lapp för att komma ihåg att Linus (min Linus!) hette Linus.
När jag var 12 år blev en del killar plötsligt söta.
När jag var 13 år var jag på kanothajk och drack sjövatten eftersom jag inte vågade be om något annat att dricka när jag var törstig.
När jag var 14 år tyckte jag mig se dubbelgångare till nästan alla jag kände, speciellt i Norge.
När jag var 15 år upptäckte jag att jag hade anlag för sjösjuka.
När jag var 16 år kokade jag kaffe tillsammans med en massa tanter och hade jätteroligt.
När jag var 17 år var jag på topp, både socialt och effektivitetsmässigt, och hade alltid saker på gång.
När jag var 18 år blev jag bandyfantast.
När jag var 19 år ägnade jag mig åt en massa saker som jag egentligen inte ville göra.
När jag var 20 år hittade jag en förrymd kanin, och därefter dess ägare.
När jag var 21 år var jag ganska bra på att turista i det egna landskapet.
När jag var 22 år fick jag för mig att låna ut en termins kurslitteratur till en fullständigt främmande människa.
När jag var 23 år verkade det som om jag höll på att lära känna en stor del av alla stans hantverkare.
När jag var 24 år trodde jag att jag skulle bli bra på trädgårdsskötsel.
När jag var 25 år upptäckte jag bloggarna.
När jag var 26 år ... men just ja, det är jag ju än! När jag är 26 år hittar jag på saker jag kallar för "projekt" hela tiden.

När jag blir 27 år ska jag försöka känna mig så vuxen som man faktiskt är när man är så gammal. Och efter ett tag ska jag längta lite efter att bli 28.


(Det här påminner lite om alla dessa utmaningar som cirkulerar i bloggvärlden, och det skulle inte förvåna mig om det redan har förekommit någon som ser ut så här, men jag har i alla fall kommit på det alldeles själv. Så det så. Och det är förresten inte meningen att det ska vara någon röd tråd eller så, utan det var bara en rolig grej jag fick lust att göra.)

onsdag, januari 24, 2007

När Tant Klant gick in i väggen

Stod och sorterade tvätt i badrumsdörröppningen (som jag alltid gör). Vände mig om och lade in locket till den trasiga tvättkorgen på badrumsgolvet (som jag också alltid gör).

Fortfarande framåtböjd vände jag mig åter mot tvättkorgen utanför badrummet. Missbedömde avståndet till dörrposten, alternativt radien av min egen svängande överkropp. Körde med full kraft huvudet rakt mot kanten på dörrposten. Där tog det stopp och jag studsade tillbaka in i badrummet.

I huvudet sa det "tjong!" och själv sa jag "aaj!", men egentligen mer av överraskning än av smärta. Samtidigt snurrade allt till och jag ansåg det bäst att helt enkelt tippa baklänges ner på golvet.

Satt någon minut med händerna hårt pressade mot huvudet. Försökte känna efter hur ont det egentligen gjorde samt om jag var yr och eventuellt skulle behöva tuppa av. Tänkte "och jag som ska tvätta ...".

Kom fram till att jag nog ändå inte skulle svimma och reste mig försiktigt upp. Ringde Hallon och bad honom ringa tillbaka efter någon timme för att se om jag fortfarande levde då. Tänkte att det kunde ju vara bra om någon visste vad som hade hänt.

Tog sedan tvätten och vinglade ut till tvättstugan.

tisdag, januari 23, 2007

Mot nästa stegpinne

Varje år precis efter nyår kommer jag plötsligt på att "i år blir jag ju x år" (ja, jag tänker förstås inte "x", men ni fattar). Och varje gång blir jag lika upprymd av tanken på att bli ett år äldre. Sedan kan jag inte släppa den, utan blir för varje dag som går mer och mer övertygad om att jag i stort sett redan är där. Så tre månader före min födelsedag har jag i tanken redan passerat den.

Jag kan inte minnas när jag på allvar började sträva efter att bli äldre. Troligen var det någon gång i tonåren, under den där perioden som tydligen ska vara extra jobbig. När jag var 16 år hamnade jag för första gången i ett sammanhang där jag kände att de vuxna betraktade mig som en jämlike, vilket var en sådan fantastisk känsla att jag därefter fick som ett av mina stora mål att räknas som vuxen i alla situationer.

Så det är främst av den anledningen jag alltid längtar efter att fylla år. Och varje ålder tycker jag är den bästa så långt i mitt liv.

För några år sedan började jag inte vänta på min födelsedag förrän mot slutet av februari, så tydligen har det här sättet att tänka tagit över mer och mer med åren, trots att min längtan efter att bli äldre har hållit sig ungefär konstant sedan jag var tonåring. Så nu är det alltså nyår som väcker mina tankar på att lägga ett år till de andra, och tidigare tror jag ändå inte att det kommer att bli. Kalenderårets gränser är det något speciellt med.

Just det här att jag redan tror att jag är ett år äldre gör att jag ibland i början av året får lite problem med vad jag ska svara på en fråga om hur gammal jag är. Jag får alltid en sådan lust att säga som det känns, fast eftersom det i själva verket är en lögn måste jag ju skärpa mig och tänka efter innan jag svarar.

Faktum är att jag så här i januari numera har svårare att uppge min egen verkliga ålder än att hålla reda på vilket årtal det är.

måndag, januari 22, 2007

Ifall man får för sig att gå ut

Jaha, då var det kanske dags att plocka fram vinterskor och den tjockare halsduken då. Och tumvantar. Frågan är om det är dags för mössa också. Det blir mycket extra kläder på en gång, men så har jag ju väntat länge med att ta fram dem. Just nu är det 7 grader kallt, vilket är under min mössgräns (minus 5), så det är väl lika bra att riva fram rubbet när jag ändå är igång.

Förresten har de inte plogat och skottat här utanför än. Ifall någon undrade alltså.

söndag, januari 21, 2007

Nya gardiner i blogghemmet

Jag tröttnar alltid så fort på min egen bloggs utseende. Till och med när den inte liknar någon annan blogg jag läser. När jag startar en blogg sitter jag länge och väljer färger och sådant, tills jag blir riktigt nöjd, men redan efter några månader vill jag göra om igen.

Samtidigt är det ju så mycket enklare att göra om i sitt blogghem (ja, jag ser bloggen lite som ett av mina små krypin, liksom mina dagböcker som jag också inreder mycket noga) än i en lägenhet. Blir man missnöjd med en bloggrenovering tar det bara någon minut att "måla om" alltihop en gång till.

Så jag hoppas att det inte gör er något att jag ändrar lite (eller mycket) då och då. Om något blir riktigt dåligt säger ni väl till?

Bloggens tidigare utseende
Uppdatering:
Ojdå, nu slog det mig att jag visst har tre blå bloggar. Så kan man ju inte ha det! Eller så kan man det ... Jag hittade en snygg kombination av vinrött och brunt först, men kom sedan på att det såg ut som julfärger. Lila gillar jag också, men det ser lite för tjejigt ut (för att inte tala om rosa!). Grönt har jag ju precis haft och något färglöst och dystert är helt enkelt inte aktuellt. Så det kanske får bli blått ett tag i alla fall. Ett par månader eller så.

Ett helt vanligt snöfall

Det snöade några centimeter här igår. En stund efter midnatt kom det några killar och plogade och skottade ordentligt utanför vårt hus. Och det var ju tur att det gjorde det då, för hade de väntat till morgonen hade tövädret hunnit före dem. När vi gick upp var all snö borta. Nu snöar det dock igen, så det ska bli intressant att se hur de resonerar kring behovet av snöröjning den här gången.

Varför blir det förresten alltid snöoväder så fort det kommer snö nuförtiden? Vad hände med det vanliga snöfallet som fanns i min barndom? Snöväder liksom. Utan o. Måste det bli kaos? Har folk blivit för mycket européer nu och glömt hur man hanterar svensk vinter? Eller har det alltid varit så här? Är det bara jag som har blivit vuxen och börjat läsa tidningar?

Hur som helst är det inte oväder här. Jag kan njuta av den goda, vita snön som sakta faller och efter hand döljer det fult gråa och bruna. Jag kan ta ett djupt andetag av den kalla luften och känna lugnet följa med syret från lungorna via blodet och ut i hela kroppen.

söndag, januari 14, 2007

Vad är meningen med detta?

Nu är jag konstig igen, men jag tror verkligen att det hjälper mig att en dag då och då hålla mig till enmeningsbloggposter.

Nytt, barnsligt, tema för dekorationsträdet

Även om en bild säger mer än tusen ord skulle man väl kunna tänka sig att nedanstående fyra bilder ungefär motsvarar innehållet i en mening?

DekorationsträdDekorationsträd
DekorationsträdDekorationsträd

Dagens passande titel

Värsta schlagern med Markoolio och Linda Bengtzing är precis vad en schlagertok behöver när melodifestivalen känns som allra mest avlägsen!

Stormen Per

Är det inte ganska ovanligt att oväder inte dyker upp (där man själv är) på natten, utan först när det blivit ljust?

torsdag, januari 11, 2007

Ovan vinnare

Just det, jag har ju glömt att berätta om mina vinster i den gångna helgens gissningstävlingar!

Det är skönt när man får alternativ att välja mellan när man ska gissa på saker man inte har en aning om, även om det sällan hjälper mig särskilt mycket. Men i lördags måste min hjärna ha arbetat under ovanligt gynnsamma förhållanden, eller så hade jag bara tur. I vilket fall som helst gissade jag rätt på minst hälften av bloggarna jag besökte.

Bara det är ju fantastiskt.

Men jag vann priser också! Hos Lotten Bergman vann jag hennes kåserisamling "Die hard, liksom". Redan i tisdags låg paketet i postlådan, men trots detta har jag faktiskt inte alls läst så mycket som bilden nedan antyder. Jag vill nämligen gärna dra ut lite på det trevliga. (Och nej, jag är inte fullt så närsynt som det ser ut heller. Jag bara larvar mig som vanligt.)

Bokläsning
Hos Bästisgrannen (inte min granne, dock) vann jag också. Och kolla bara på vilket sätt jag gjorde det (tävlingen här och facit här)!

Det här var givetvis en engångsföreteelse, jag lovar. Jag ska inte börja få tur i spel eller bli tankeläsare eller något liknande nu. Hur skulle det se ut?

onsdag, januari 10, 2007

Det mesta är sig likt

Under hela tiden jag testkörde Blogger beta råkade jag i stort sett inte ut för ett enda tekniskt problem av de slag som var så vanliga med gamla Blogger.

Men nu, när Blogger beta har blivit nya Blogger, händer det grejer hela tiden. Ett par dagar i förra veckan gick det visserligen hur bra som helst att skriva och publicera blogginlägg, men att komma åt att titta på sina egna och andras bloggar på Blogspot var snudd på omöjligt. Jag fick kämpa och ladda om, avbryta och ladda om igen några gånger innan jag kom in på bloggarna vissa gånger. Vid ett par tillfällen fick jag nöja mig med att läsa felmeddelanden.

Igår eftermiddag var det kommentarsfunktionens tur att balla ur. Först kunde jag överhuvudtaget inte komma in på någon sida där man lämnar kommentarer, och när jag provade igen ett par timmar senare upptäckte jag att Smenita var tillbaka.

SmenitaSmenita är, för den som inte vet, en mycket mystisk figur som då och då dyker upp i Blogger-världen förklädd till en sådan där bokstavskombination som ska skrivas in som word verification när man kommenterar. De gånger jag har träffat på henne förut har det aldrig gått att kommentera så länge Smenita har varit kvar, eftersom hon har suttit i vägen för den "riktiga" bokstavskombinationen och envist klängt sig kvar hur många gånger man än har försökt posta sin kommentar. Därför försökte jag inte ens kommentera igår när jag såg Smenita på kommentarssidan. Men det borde jag nog ha testat ändå, för det verkar som om det den här gången faktiskt har gått att använda Smenita som word verification.

Blogger är alltså sig likt. Nya Blogger verkar ha tagit över gamla Bloggers strul i samband med att de flesta bloggare gick över till den nya versionen. Men möjligen har ändå strulet förfinats en aning. Man kan ju alltid hoppas.

Och vad beträffar Smenita så är hon ändå rätt lustig, bara hon nöjer sig med att dyka upp en liten stund någon gång om året eller så.

måndag, januari 08, 2007

Vad som var sant och vad som var falskt

Nu har jag suttit och hållit på svaret så länge jag bara har förmått, för att folk jag känner IRL (och som inte hänger vid sina datorer hela tiden, eller ens varje dag!) skulle få en chans att svara. Helt i onödan. För de vågade inte gissa i alla fall. Åtminstone inte förrän jag övertalade min mamma, den stora Flinn-experten, att visa vad hon gick för. Och hon avslöjade förstås omedelbart lögnen.

Till facit nu. (Jag förutspår att det kommer att bli långt igen ...)

1. Jag har haft vattkoppor två gånger. Jodå, det är sant, fast jag förstår er som valde att inte tro mig på den punkten, eftersom man ju inte kan få vattkoppor mer än en gång. Men om det nu var så absolut säkert hade det väl inte fungerat att ljuga om?

Jag hade i alla fall vattkoppor första gången när jag gick på dagis. Den medicinska expertisen ville dock få det till att mina få, men envist kliande, utslag var insektsbett. Därför gick jag på dagis som vanligt och såg alla omkring mig insjukna i vattkoppor ett par veckor senare medan jag själv då var frisk.

Andra gången var när jag gick i sjuan, men då var det inget tvivel om saken. Jag blev dundersjuk, hade utslag överallt och så hög feber att jag svimmade. Och den här gången fick jag bekräftat att det var vattkoppor. Ändå gick jag tillbaka till skolan tidigare än jag borde, bara för att hinna slöjda färdigt en sak som jag skulle ge bort i julklapp. När alla frågade om jag hade haft vattkoppor svarade jag att det var stressutslag. Men vad ni än säger så är jag övertygad om att jag har haft vattkoppor två gånger.

2. Jag har en gång cyklat precis förbi en mördad människa utan att märka något. Om man säger en sådan sak kan det tydligen inte vara lögn, i alla fall inte i en gissningstävling, för ingen vågade lägga sin röst på detta påstående. Och det är mycket riktigt sant.

Det var sommaren 1996 i Falun. Den 25 juli cyklade jag som vanligt mina åtta kilometer genom hela stan för att komma till sommarjobbet. När jag jobbat någon timme ringde en kompis till min kollega och talade om att man just hittat en död man i buskagen vid cykelbanan bakom Östra skolan. Där hade jag ju cyklat, och jag begrep direkt att liket måste ha funnits där när jag åkte förbi en stund tidigare.

Tyvärr har jag glömt de exakta omständigheterna kring brottet (tydligen var det inte lika intressant att lägga på minnet som att jag passerade fyndplatsen), och inte ens Google vill hjälpa mig. Men det framkom i alla fall efter ett tag att den döde var en man som blivit mördad under kvällen eller natten, i samband med en cruising, men troligen inte på den plats där man sedan fann kroppen. Tidningarna överdrev förstås när de påstod att liket legat fullt synligt från cykelbanan, ja faktiskt i princip cykelbanan. Visserligen fick jag ovanligt bra kondis av allt det där cyklandet, så nog gick det undan på väg till jobbet, men jag tror nog att jag hade märkt om det hade stuckit ut ett par fötter eller ett huvud på vägen!

Måste bara dela med mig av mina fantastiska dagboksanteckningar också. Utrymmet var begränsat, så det gällde att hålla sig kortfattad: "Sista arbetsdan med X, jag cyklade ovetande förbi ett lik och Y ringde. Vad är värst?"

3. Jag har varit delaktig i två världsrekord som kommit med i Guinness Rekordbok. Oops! Om ni blev irriterade på mig för att jag brutit mot vattkoppornas engångsregel, så kommer ni inte att bli glada på mig över den blunder jag nu ska erkänna. Jag skrev nämligen fel där. Det ska bara vara "rekord". Min hjärna drog lite för snabba slutsatser när den fick börja tänka på Guinness Rekordbok. Det är ju namnet på den svenska versionen av Guinness Book of Records, men för att komma med i den svenska rekordboken behöver man inte slå världsrekord. Och det har jag aldrig gjort heller, tyvärr, men när jag upptäckte misstaget hade gissningarna redan börjat strömma in, så då kunde jag ju inte gå in och ändra. Förlåt! Det som var menat som en sanning blev nu till en lögn som ställde till det rejält för gissningstävlingen.

Jag har i alla fall fortfarande varit delaktig i två rekord som kommit med i Guinness Rekordbok. Det första var "flest hopprepshoppande samtidigt", och där deltog skolelever på olika platser i Sverige. Vi hoppade helt enkelt hopprep i fem minuter, allihop på samma gång. Om man tänker efter är det ett riktigt töntigt rekord, och dessutom alltså bara ett svenskt rekord. Men det kom med i rekordboken i alla fall, jag tror att det var 1991 (eller möjligen 1990), för den som har möjlighet att titta efter. Jag såg förresten så sent som förra året att precis ett sådant rekord hade satts, så då antar jag att det var "mitt" rekord de slog.

Det andra svenska rekordet jag var med på står det så här om i Guinness Rekordbok 2001:

FORMATION
Den största formationen av människor bestod av 670 anställda och elever från Haraldsbogymnasiet i Falun. Den 11 maj 1999 ställde de sig på idrottsplatsen vid skolan i en formation bestående av bokstäverna HB-O, det vedertagna namnet för Haraldsbo.
Fast vem som helst med lite språksinne ser ju att de har skrivit fel. H-BO ska det förstås vara. Här har jag förresten ett tidningsurklipp också, som inte visar så mycket. Jag minns att de flög med helikopter och tog bilder, men tydligen inte till tidningen.

TidningsurklippKlipp från Falukuriren den 12 maj 1999. Klicka på bilden för större version.

4. Jag har en gång hittat en femhundring i en snödriva. Nej, det har jag inte. Det var det här som skulle vara den enda lögnen. Jag hittade däremot en tia i en snödriva en bit från en busshållplats på hemvägen från skolan en gång. Och jag tror nästan att lyckan över fyndet var lika stor då som den skulle ha varit nu, om jag verkligen hittade en femhundring. Delvis berodde det nog på att en tia på den tiden var en sedel, och också en aning mer värd än en tia är idag, men också på att jag själv väl inte var mer än ungefär tio ... Jag minns förresten att jag hängde sedeln på tork på elementet i hallen när jag kom hem. Ack, ljuva barndomsminnen!

5. Jag har en studentmössa sydd i Wettex. Ja, visst är det konstiga saker man har i gömmorna! Och naturligtvis finns det en historia bakom den udda mössan. Det började med att jag och en av mina närmaste vänner på gymnasiet en dag som vanligt satt och larvade oss på ett säkert ganska naturvetaraktigt sätt. Vi började fundera på hur det skulle bli om man gick ut i regnet i kläder helt och hållet sydda av disktrasor. Utifrån detta lilla resonemang utvecklades ett stående internt skämt kring Wettex-trasor. När jag fyllde år gav han mig en disktrasa och ett kort där det stod att han hade tänkt sy Barbiekläder av den, men inte hunnit. Detta är väl ungefär så långt man kan tänka sig att man ska orka dra ett internt skämt, så ni kan kanske föreställa er hur förvånad jag blev över den present han gav mig när jag tog studenten. Då hade han faktiskt sytt en studentmössa av disktrasor! Skärmen var i plast, och det svarta bandet hade han blivit tvungen att måla med tusch, men annars bestod mössan helt och hållet av obehandlade Wettex-dukar. Den var dessutom bara lite, lite för liten för att passa på mitt huvud.

Var och var, förresten, den finns ju än. Här är bildbevis:

Studentmössa av WettexWettexmössan.


Studentmössor utanpåDen vanliga studentmössan till vänster och den av disktrasor till höger.


Studentmössor inutiÄven på insidan är disktrasemössan välgjord. Jämför bara med den vanliga studentmössan till vänster.

Hur kommer det sig att jag bara har valt händelser från tiden innan jag flyttade hemifrån? Ingen aning. Antagligen har det inte hänt så mycket därefter. Jag vet däremot hur jag resonerade när jag satte ihop listan med sanningar och lögner, och som ni nu har sett så var det precis som en djefla man misstänkte, att jag tog fem sanningar och bara överdrev en av dem. Lustigt nog tänkte jag först göra just som Lotten var inne på och ändra på (världs)rekordpåståendet. Men att jag skulle ha varit med på tre världsrekord går nog ingen på, och ett har väl de flesta i bakfickan? Eller i alla fall ett svenskt rekord ...

Rätt gissade i alla fall Anna, som därför vinner äran och en ny läsare till sin blogg. Fast på grund av mitt klanteri hade ju egentligen Lotten och en djefla man också rätt. Tur att jag inte hade något värdefullt pris att slåss om.

Så dumt, "nästan bara sant" blev till "ungefär hälften sant". Det låter ju inget vidare. Men det positiva är ändå att jag tydligen börjar bli bättre på att ljuga. Nästa gång kan jag ju köra en variant med endast en sanning!

(Jo, visst blev det långt. Det här hade ju räckt till fem bloggposter egentligen.)

lördag, januari 06, 2007

Nästan bara sant

Idag ägnar sig tydligen precis alla åt att berätta fantastiska historier, småljuga och gissa, så det vill jag också göra. Problemet är att det står helt stilla i huvudet. Några intressanta kändisäventyr att skryta med kommer jag inte på, och knappt ens något märkligt som gäller mig själv. Men det kanske spelar mindre roll, bara jag får träna på att ljuga och ni får gissa lite.

Okej, här kommer fem påståenden. Fyra är sanna, ett är lögn. Gissa vilket!

  1. Jag har haft vattkoppor två gånger.
  2. Jag har en gång cyklat precis förbi en mördad människa utan att märka något.
  3. Jag har varit delaktig i två världsrekord som kommit med i Guinness Rekordbok.
  4. Jag har en gång hittat en femhundring i en snödriva.
  5. Jag har en studentmössa sydd i Wettex.
(Jadå, även familjemedlemmar får delta, för det är ju främst ni som läser bloggen. Men ni som vet svaret säkert kanske kan låta bli att visa det jättetydligt?)

Eftersom det redan börjar bli sent på dagen ska ni få ända fram till måndag på er att gissa innan svaret kommer.

tisdag, januari 02, 2007

En inte så perfekt vinterdag

Alla andra bloggar och pratar ju redan om det, men jag måste ändå beröra ämnet, jag också.

Det stör mig nåt vansinnigt att det inte är vinter än. Speciellt när folk omkring mig envisas med att svara att det är skönt att det inte är vinterväglag när man ska ut och resa. Det är klart att jag inte heller gillar snö på vägen när jag är ute och åker, men det spelar ingen roll. En svensk vinter ska innebära snö! Att gå omkring och oroa sig är ju inte så värst nyttigt, men jag kan helt enkelt inte låta bli.

Kolla här förresten, den här lilla vännen mellan stenplattorna blommar än. Sött, men så fel, så fel ...

Januariblomning

måndag, januari 01, 2007

En perfekt sommardag

Jag känner nu att jag ändå behöver lite kompensation för de uteblivna årssammanfattningarna, så därför delar jag med mig av en av de riktigt bra dagarna under förra året. Det var en dag i juni, på landet i södra Dalarna - mitt paradis på jorden. Och visst, det är egentligen bara en lång uppräkning av aktiviteter, men jag gjorde anteckningarna i syfte att när som helst kunna återuppleva den sköna sommarkänslan, och det fungerar faktiskt.

Dagen började med att jag fick huset för mig själv. Mina föräldrar väckte mig när de skulle åka till stan tidigt på morgonen. När dörren till min lilla skrubb öppnades blev det snabbt svalare därinne, och jag kurade ihop mig under täcket, där fortfarande nattens mysiga värme dröjde kvar. Jag kände mig ganska pigg, men somnade ändå om någon timme. Jag vaknade sedan tvärt av vad jag tyckte lät som ett jamande utanför fönstret, och skyndade mig då upp.

Ute strålade äntligen solen efter två regnvädersdagar i följd, och jag tog den vanliga lilla turen ner till bryggan för att få min morgondos av sjöutsikt innan jag gjorde i ordning frukost.

Det tog mig halva förmiddagen att klara av morgonbestyren, men det var inget som störde mig. Jag hade gott om tid och tog det precis så lugnt som jag kände för. Eftersom inte en människa fanns inom synhåll kunde jag sätta mig i solen vid husväggen och raka benen. Jag valde ut min somrigaste bomullsklänning, en sådan som dessutom var lite för vågad för att jag skulle våga ha den i stan, och strosade omkring på tomten ett tag. Sedan hämtade jag den bärbara datorn och slog mig ner i hammocken för en stunds förstrött pyssel.

Lunchen, som jag förstås åt utomhus, var snabbt avklarad. Jag gick in för att diska och då var det fortfarande alldeles folktomt i grannskapet, men när jag en stund senare kom ut igen hade grannarna på båda sidor om vår gård dykt upp. Jag traskade genast iväg till släktinggrannarna, som var nere vid sin brygga, och stod sedan och pratade med dem en stund.

Därefter kände jag att det var dags att göra lite nytta, så jag hämtade en del redskap och ägnade mig åt diverse trädgårdsskötsel tills jag inte kom på mer att göra. Då gick jag in och hämtade några tidningar och korsord, som jag slängde i hammocken. Precis när jag skulle sätta mig kom jag dock på att det skulle vara skönt att känna lite på vattnet i sjön, när jag ändå var så varm som jag var. Så jag gick ner till stranden, klev ur träskorna och i vattnet, som till min förvåning inte kändes ett dugg kallt. En titt på badtermometern gav besked: 22 grader i vattnet, visserligen nära land, men ändå.

Jag stod på bryggan ett par minuter och lät fötterna torka en aning. Sedan tog jag ändå träskorna i handen när jag gick upp över den lagom lena grusvägen och det mjukt, mjukt kittlande gräset. Och så, helt spontant slog det mig att jag så klart skulle bada. Sagt och gjort, och jag var till och med så modig att jag tog bikini, som jag brukar tycka gör badet lite för kallt om magen. Men eftersom det här var den perfekta sommardagen var det bara skönt i vattnet, och jag vadade utåt mot djupet utan minsta tvekan. Till sällskap fick jag en andhona med fem halvvuxna ungar, vars förväntningar på mat var uppenbara. Jag pratade dock bara lite med dem och fortsatte gå.

När jag simmade inåt land och upptäckte att jag kunde komma riktigt nära änderna innan de vek undan, nu när jag bara var ett huvud som kom guppande på deras egen nivå, kände jag en barnsligt sprittande glädje. Min fot stötte sedan emot något välbekant och hårt, och när jag stoppade ner handen och grävde lite i sandbotten, fick jag tag på en vacker mussla som jag höll under vattenytan och studerade ett slag. Därefter kastade jag in den i vassen och överraskades då av andfamiljen som kom farande med en ohygglig fart. De trodde förstås att det var mat. Så fort jag hämtat andan efter överraskningen kunde jag skratta vidare, men gav också änderna några urskuldande ord.

Efteråt stod jag och värmde mig i sol och för liten frottébadkappa bakom huset. Plötsligt var det helt naturligt att gå barfota, fast jag inte gjort det på nästan ett år. Gräset var så lent mellan tårna, vinden rufsade om i mitt hår men utan att vara kall, alla ljuden jag hörde gav mig bara mer ro i sinnet. Vart jag än vände mig doftade det sommar: tjära, mogna smultron, gräs och sjö.

Och när jag en stund senare kom tillbaka till hammocken och hittade de kvarlämnade tidningarna insåg jag att de inte på långa vägar var det viktigaste bortglömda jag återfunnit denna eftermiddag.